En modell för religionsdialog

Konflikten i Japan

Samuel Huntingtons tes om the clash of civilisations är väl känd i Japan och den diskuteras både i vetenskapliga tidskrifter och i populärpress. Johnston påminner i artikeln om den sammanstötning av olika civilisationer med våldsam utgång som skedde när kristendomen först mötte den japanska kulturen på 1500-talet. Den nya religionen rönte först framgång. Tusentals japaner lät döpa sig. Missionärerna hyste stor tillförsikt inför framtiden. Men det dröjde inte länge förrän de styrande i samhället började betrakta kristendomen som en hotfull kolonialmakt, och med stor grymhet fördrev missionärerna ur landet. För århundraden framåt blev Japan ett land stängt för yttervärlden, bortsett från ett fåtal holländska köpmän.

I den japanska kontexten fortlever civilisationernas kris. Öst är öst och väst är väst, något som är särskilt kännbart för japanska kristna och som på ett initierat sätt beskrivits av den berömde japanske författaren Shusaku Endo. Endo var en hängiven katolik, men han hade svårt för den västliga kristendomens yttre apparition och prakt. På en konkret fråga skulle Endo nog ha svarat att kristendomen alltför mycket är en västlig religion. Den är dogmatisk, utan kompromisser och patriarkal. Den ser verkligheten i svart och vitt. Dess historia är full av ”jag har rätt, du har fel” vilket lett till inkvisition, intolerans, bestraffning av oliktänkande och rätt och slätt avsaknad av medlidande. Allt detta är utmärkande för väst.

Ett östligt, asiatiskt, mönster är å andra sidan ”grått”, flexibelt, tolerant. Det betonar mer ”både och” än ”antingen eller”. Det finns i asiatiskt sätt att tänka en tillvarons feminina sida, en yinkultur. Endo sade ofta, att han fått sin tro via sin mor. Johnston erinrar sig ett möte med honom när han visade en bok om Julian of Norwich där Jesu moderliga kärlek framhävdes. Endo log entusiastiskt. ”Ge mig den boken”, sade han.

Historiskt kan man konstatera hur civilisationerna på ett våldsamt sätt stött samman i Asien under kolonialismens och religionens banér.

Men Johnston tycker sig märka en förändring som pekar i optimistisk riktning. Det är just den nyväckta starka viljan till dia-log. Sammandrabbningen mellan buddhism och kristendom har förbytts i ett ömsesidigt lyssnande som är berikande för båda religionerna. Här framstår Johnstons egna erfarenheter från utbytet inom zenmeditationen som en beprövad erfarenhet. De kristna lyssnar uppmärksamt till Dalai Lamas och Sogyal Rinpoches visdomsord. De lär sig meditation av Thich Mat Hanh och zenmästare. Buddhistiska lärare citerar evangelierna och buddhistiska forskare studerar kristna mystiker, i synnerhet Mäster Eckhart. Till allt detta kommer ett socialt samarbete i kampen mot fattigdom, vilket i sin tur föder en samverkan för fred.

En föredömlig modell för dialog

Johnston frågar sig om den buddhistisk-kristna dialogen kan tjäna som modell för dialogen mellan världsreligionerna. Kan vi samarbeta för att undgå civilisationernas sammanbrott och i stället åstadkomma en förening av civilisationerna?

Han betonar framför allt två aspekter som är både viktiga och kontroversiella. Den första är att fastän buddhismen har många lärare finns inga lärosatser, inga dogmer. Buddhistisk undervisning är upaya, ett ord på sanskrit som vanligtvis översätts med ”ett skickligt verktyg”, dvs. förmågan att framställa läran, så att det leder till upplysning, såsom en gång skedde för Buddha. I sig själv är det ingen absolut sanning men en pragmatisk sanning. Buddhistiska lärare använder gladeligen Nya testamentet eller skrifter från vilken religion som helst, förutsatt att de leder till upplysning, vilket gör buddhismen mycket tolerant. Men detta kan leda till en konfrontation med judisk, kristen eller islamisk civilisation.

Johnston har funnit att upaya, som översatt till japanska heter hoben, genomsyrar hela det asiatiska samhället.

Den andra aspekten är att buddhismen är en mystisk religion, vilket leder bortom ord, tänkande och förnuft till en tyst ”transcendental vishet”. Buddhister undervisar i medi-tation, som sker endera genom att repetera ett namn eller att kontemplera en mandala eller kontrollera andningen. Deras mystiker, liksom många kristna mystiker, går in i tomheten, mörkret, icke-varandet, icke-vetandets moln.

Lärdomar från buddhismen

Vad kan kristna, judar och muslimer lära av dessa två aspekter av buddhismen?

Förvisso kan de inte överge alla dogmer, men väl bli mindre dogmatiska. De kan överge fundamentalismen och erkänna att mycket av deras undervisning är ”pragmatiska sanningar”. Katoliker kan sägas redan ha blivit mer toleranta, öppna för dialog, öppna för kompromisser, öppna för att se det goda och sanna hos andra. Även om myc-ket ännu återstår.

Johnston menar nämligen, att en sådan dogmatisk attityd utan kompromisser – som i grund och botten är religiös – är gemensam för traditionell judendom, kristendom och islam. Den är utbredd i hela det västerländska tänkandet och det spelade också sin roll när Hiroshima förstördes. Han erinrar om andra världskriget: de allierades taktiska laguppställning kan sammanfattas med: ”Vi kräver en ovillkorlig kapitulation. Vi är goda och våra fiender är onda. Vi vill inte ha några förbindelser med ondskan. Vi vill inte ha några förhandlingar, ingen dialog, inget samtal, ingen nåd.” Resultatet blev det skoningslösa bombandet av de tyska städerna och den fasansfulla förstörelsen av Japan. Män, kvinnor, barn och djur dog i Hiroshima och Nagasaki. Till och med myggorna utrotades. När Tokyo bombades dog 100 000 människor, nästan alla civila. Officiellt framfördes inga ursäkter för Hiroshima och Nagasaki.

Det går inte att förneka att samma kompromisslösa attityd existerar också i dag. ”Inga förhandlingar med terrorister”, lyder slagordet. ”Vi är goda, terroristerna är onda. Var och en som skyddar en terrorist eller visar någon som helst förståelse kommer att få betala priset. Skjut för att döda. Visa ingen barmhärtighet.” Denna attityd får ofta sin välsignelse från officiellt religiöst håll.

Johnston påpekar att den skrämmande verkligheten är den, att de islamiska fundamentalister som förstörde Twin Towers, tänker på samma sätt. De tror också att de för sin kamp mot ondskan. De vill förstöra den korrumperade västerländska civilisationen. De vill inte förhandla och gå in i någon dialog. De vill hellre dö än kompromissa. De anstränger sig av alla krafter för att få tillgång till massförstörelsevapen. För dem var attackerna i New York och Washington bara det första steget.

Oundviklig konfrontation?

Konfrontationen verkar oundviklig. Finns det något svar? Johnston menar att det faktiskt finns ett svar – inte för den omedelbara framtiden – men på lång sikt. Detta svar är dialog och vänskap mellan religionerna – en dialog där religionerna skulle kunna utmana varandra, leda varandra till hjärtats omvändelse och hjälpa varandra att komma bort från fanatisk fundamentalism.

Interreligiös dialog har framtiden för sig. Det existerar redan i dag ett religionernas parlament som möts varje år och arbetar för en global etik som vill utrota krig och terrorism och dödande. Den outtröttlige påven Johannes Paulus II har rest världen över för att få en enhet till stånd mellan den katolska kyrkan och andra religioner. Vem kan förneka att den Helige Ande arbetar i mänskliga hjärtan?

Och det förekommer ett ytterligare steg, där man gått längre: från dialog till bön. Det stod klart redan 1986 när representanter för religionerna samlades till bön i Assisi. Johannes Paulus gjorde då ett extraordinärt uttalande om att det kritiska läget för freden dominerar över religionen. Denne påve ser fram mot den dag när judar, muslimer och kristna kan mötas i gemensam bön med vår fader Abraham. Och den dagen skall säkert komma – i själva verket har den redan kommit – när människor från öst och väst förenar sig i tyst, mystisk bön i hjärtat av sitt väsen.

Man brukar hävda att dialog mellan religionerna är nödvändig för freden i världen. Mer än så: dialog mellan religionerna är nödvändig för att världen skall överleva. Det vilar ett tungt ansvar på judar, kristna, muslimer och buddhister.
Översättning och bearbetning: Anna Maria Hodacs