Inga alternativ till dialog. Ett samtal med en isl

Herder Korrespondenz (HK): Man hör överallt att dialogen med islam måste komma till stånd och bedrivas intensivt, särskilt med hänsyn till vad som skett under de senaste månaderna. Så säger såväl politiker som kyrkligt engagerade personer. Men är man tillräckligt medveten om vilka möjligheter och svårigheter en sådan dialog innebär?

Troll: Säkerligen är man ibland alldeles för blåögd, när man talar om dialogen mellan islam och västvärlden respektive mellan islam och kristendomen. De krav som är förenade med en sådan dialog hör mer samman med politisk taktik än med ordentlig sakkunskap. Det handlar också om vad man vid varje enskilt tillfälle lägger in i nyckelordet ”dialog”. Officiella samtal mellan de kristna kyrkorna och de islamiska institutionerna existerar ju vid sidan av dialogen i kristnas och muslimers vardag. I båda fallen är det av avgörande betydelse, att vi verkligen vill förstå varandra och är beredda att tala om vad vi står för. Till en dialog med de här förutsättningarna finns det inga alternativ.

HK: Men ”islam” finns ju lika litet som ”kristen-domen”. Vilka muslimer respektive islamiska strömningar och riktningar är det då möjligt att föra en seriös, öppen dialog med?

Troll: Sedan några årtionden tillbaka finns också på islamiskt håll ett aktivt intresse för dialog. Förut hette det ofta att initiativet alltid kommer från de kristna, men det stämmer inte längre. Initiativ som Jordaniens kungahus, närmare bestämt prins Hassan, tagit eller initiativ från det libyska ”Islamic Call Society” eller från al-Azharuniversitetet i Kairo är några exempel på islamiskt intresse. Här har dialogen med kristendomen, främst Vatikanen, förankrats och blivit bestående. Bland den islamiska världens regioner finns ju också Indien, där både kristna och muslimer är i minoritet, något som har underlättat dialogen på alldeles särskilda sätt. Också bland muslimska teologer, och till och med inom några fakulteter, finns en beredskap att föra samtal med de kristna, medan vi ofta inte alls är beredda att uppfatta signalerna.

HK: Du har själv haft regelbunden undervisning vid den islamiska teologiska fakulteten i Ankara.

Troll: Initiativet till ett akademiskt utbyte med det påvliga universitetet Gregoriana kom faktiskt från Turkiet. Den mest betydande islamiska fakulteten i Turkiet hade kommit fram till följande: vi vill inte bara tala om och reflektera över kristendomen som den framställs i våra källor utan också höra hur de kristna uppfattar sig själva. Naturligtvis hängde det ihop med att många turkar vill närma sig Europa, men det var inte den enda orsaken. Universitetsledningen i Ankara vill balansera de traditionella islamiska universitetens inflytande över studenterna genom kontakter med Västerlandets teologiska institutioner.

HK: Turkiet är ett särfall. Sedan Atatürks tid är staten och islam officiellt skilda åt enligt europeiskt sekulärt mönster. Men frågan är: hur beredda är de klassiska muslimska länderna, alltså de länder där stat och religion inte är skilda åt, att ha en sådan dialog?

Troll: Rent psykologiskt måste man skilja mellan de arabiska länderna och de islamiska länder som inte är arabiskt präglade. De senare är i majoritet. Den icke-arabiske muslimen växer upp med en viss dualitet mellan sin egen kultur och sitt eget språk å ena sidan och den arabiska Koranen och de arabiska liturgiska texterna å den andra. Redan i unga år måste den muslim som bor i Indonesien, Indien eller delar av Afrika kunna förena de två polerna. På arabiskt område däremot betraktas islam, det arabiska språket och den arabiska kulturen från första början som en oupplöslig enhet. Å andra sidan skiljer sig också de arabiska länderna åt. Egypten är till exempel mycket starkt präglat av sin långa förislamiska historia och av de kristna kopternas ständiga närvaro. Alltså finns en viss öppenhet när det handlar om att föra en dialog med kristendomen vid det traditionstyngda al-Azharuniversitetet. De lärda vid al-Azhar fördömde för övrigt terroristattackerna den 11 september 2001 utan att tveka och utan några som helst förbehåll.

För muslimer är minoritetssituationen ett viktigt teologiskt problem

HK: Kopterna måste liksom andra kristna minoriteter i islamiska länder brottas med mer eller mindre kraftiga begränsningar. Samtidigt står de mycket nära sina muslimska landsmän i språk och kultur. Hur stort är deras intresse för en dialog med islam och finns det något särskilt som de kan tillföra?

Troll: De orientaliska kyrkor som finns på arabiskt territorium är flera hundra år äldre än islam. Å ena sidan är de än idag präglade av erfarenheten att de blev ”skyddslingar”, det vill säga i praktiken ”andra klassens medborgare”, när det islamisk-arabiska riket bredde ut sig på 600-talet. Å andra sidan är de förenade med det omgivande samhället, där muslimerna är i majoritet, genom det arabiska språket, den arabiska kulturen och det nationella självmedvetandet. De har själva starkt bidragit till att den nationella självkänslan utvecklats. Patriarkerna i de med Rom unierade kyrkorna i Mellanöstern har sedan början av 1990-talet gjort upprepade tydliga uttalanden om dialogen med islam. De anser att den viktigaste kallelsen och den största utmaningen för de egna kyrkorna är att fördjupa dialogen, och de ser sig själva som ”bron” mellan den större kristna gemenskapen och islam. Enligt deras åsikt är de viktigaste temana i den här dialogen frågan om de allmänna medborgerliga rättigheterna, förhållandet mellan politik och religion liksom problemet religion och våld. Att de mänskliga rättigheterna – också religionsfriheten – verkligen erkänns i arabstaterna, och att de omfattar alla medborgare är i deras ögon beviset för att man önskar ha en dialog där båda sidor respekterar varandra.

HK: I Europa är muslimerna ganska stora minoriteter i av tradition kristet präglade länder. De har ibland mycket svårt att helt integreras i det omgivande samhället. Svårigheterna är både kulturella och religiösa. Vad kan en kristen-muslimsk dialog åstadkomma i det sammanhanget?

Troll: För muslimerna är minoritetssituationen ett viktigt teologiskt problem. De anser ju att islam är segerns religion, den härskande gudens religion. Därför bygger de muslimska minoriteterna i Europa lätt upp murar omkring sig. Det underlättar inte precis dialogen. Allmänt bekant är hur svårt det kan vara att hitta riktigt bildade muslimer som dialogpartner i våra moskéförsamlingar. Muslimer har faktiskt mycket svårt för att vara riktigt nyfikna på andra religioner än islam. Denna reserverade hållning förstärks av att de är i minoritet i Europa. Något som åtminstone i Tyskland spelar en viktig roll är det faktum att de invandrade muslimerna till allra största delen härstammar från arbetarmiljöer i städerna och på landsbygden.

HK: Den muslimska närvaron i Europa uppfattas på många sätt framför allt som ett hot. Man beskyller muslimerna för att bara låtsas vara beredda att föra en dialog, medan de i själva verket vill islamisera det kristna Väster-landet. Finns det någon verklig grund för farhågor av det här slaget?

Troll: Milt uttryckt handlar det om en grov förenkling. Muslimerna i Tyskland och på andra ställen i Europa är just nu i färd med att ta sig ut i solljuset från bakgårdarna. De vill bevaka sina rättigheter, garanterade i författningen, antingen det nu handlar om rätten att bygga moskéer, rätten till religionsundervisning i offentliga skolor eller rätten att få adekvat själavård på sjukhus eller fängelser till exempel. Att i det se en målmedveten strategi för att islamisera Europa anser jag vara mycket problematiskt. Visst finns det sådana tankar i vissa islamiska kretsar eller i en viss typ av internationella islamiska organisationer. Islam definierar sig ju helt medvetet som en inbjudande eller missionerande religion. Begreppet da’wa (inbjudan, mission) spelar en viktig roll just

nu. Men vi kristna har ju också en önskan att utbreda den egna religionen, att förmedla trons gåva och sanning.

I dialogen mellan kristna och muslimer bör vi ta avstamp i tron på Gud

HK: Förr anklagades katolikerna i Tyskland för att leva ”på andra sidan Alper-na”, alltså inte vara några goda tyska medborgare utan i första hand den romerske påvens undersåtar. Har inte muslimer mutatis mutandis automatiskt två fosterland, å ena sidan det land som de bor i och å den andra det världsomspännande islamiska samfundet?

Troll: Alltsedan sin begynnelse har det islamiska samfundet bestått av dem som tror på Gud och på hans profet, Muhammed. Islam framställer sig som umma muhammadiya. Det var av avgörande betydelse för islams uppkomst, att Muhammed skapade en ny enhet av Arabiens stammar. Det förenande bandet var tillämpningen av ”islams fem pelare”. Muslimernas liv, både som enskilda och som kollektiv, står alltid i en viss spänning mellan de konkreta uttryck islam får i olika språkligt och kulturellt präglade regioner och det universella umma. Pilgrimsfärderna till Mecka liksom den fem gånger dagligen upprepade bönen på arabiska är särskilt starka tecken på och uttryck för den universella enheten umma. Alltsedan kalifatet avskaffades under Atatürk i början av 1920-talet, har man gång på gång försökt finna nya former för att uttrycka muslimernas enhet. Av den anledningen skapades den ”islamiska världsorganisationen”, rabita, de islamiska staternas organisation och ännu fler internationella organisationer. Med moderna medel främjar de enheten.

HK: Vilka konkreta uttryck tar sig spänningen mellan det moderna samhället och religionen för Europas muslimer? Särskilt de tyska muslimerna?

Troll: Den spänning som följer av att moskéförsamlingarna och andra grupper har så starka band till sina ursprungsländer och hembygdsorganisationer är den mest märkbara. De turkiska muslimerna, ungefär 80 procent av alla muslimer i Tyskland, är organiserade i tre stora grupper. Det turkisk-islamiska institutet för religion (DITIB) finansieras och kontrolleras av turkiska staten. Där kan man se en tydlig förening av turkiska nationella intressen och islam. Förbundet Islamiska kulturcentra (VIKZ) liksom det islamiska samfundet Milli Görüs (IGMG) är nära förenade med sina ”moderorganisationer” respektive moderpartier i Turkiet. Arabiska muslimska församlingar vårdar å andra sidan banden till exempel Saudiarabien, medan andra grupperingar har förbindelser med Iran. Vi måste avvakta vilket förhållande den unga generation muslimer, som är födda här i landet, tänker ha till sina föräldrars och förfäders ursprungsländer. De kanske har nya perspektiv.

HK: I vad kan eller bör den kristna-muslimska dialogen ta sin utgångspunkt idag? Andra Vatikankonciliet har i sitt dekret om de icke-kristna religionerna framhävt tron på den ende guden, vördnaden för Jesus som profet och väntan på den Yttersta domen som något positivt i de avsnitt som handlar om islam.

Har detta banat väg för ett samtal mellan de två religionerna?

Troll: Enligt min mening är det tillrådligt att dialogen mellan kristna och muslimer får sin utgångspunkt i tron på Gud, på Gud som skapare och domare. Naturligtvis betyder de här begreppen inte självklart samma sak i kristendomen och i islam. Men ändå kan man på detta sätt skapa en gemensam ram. Det specifikt kristna, som muslimerna då skulle kunna ta till sig, består i följande resonemang: Gud överskrider i sin gränslösa godhet och barmhärtighet än en gång skapelsens och den rätta ledningens gåvor. Slutligen överlämnar han sig åt människorna genom att Jesus Kristus, hans son, blir människa, lider och uppstår. Gud solidariserar sig helt och hållet med människorna, allt ”på grund av” den absoluta frihet som ligger i hans gudomliga godhet. Så här har jag gång på gång försökt att förtydliga den kristna trons teo-logik för de muslimska teologistudenterna i Ankara.

HK: Kan man ha en dialog mellan kristna och muslimer, där man utgår från definitionen av vad en människa är istället för att man tar avstamp i Gud och hans uppenbarelse?

Troll: En del av de muslimer som är aktiva i dialogen med kristendomen talar om en gemensam religiös humanism och pekar på överensstämmelser i människosynen. Den bibliska skapelseberättelsen säger att människan är Guds avbild, medan islam kallar människan för ”Khalifa”, Guds ställföreträdare, som har anförtrotts ansvaret för världen. Mot denna bakgrund kan de båda religionerna i sina samtal reflektera över förhållandet mellan Gud och människa ungefär så här: tar jag bort något från Gud, när jag tillerkänner människan hennes värdighet? Eller anser jag tvärtom att människan förhärligar Gud, när hon gestaltar världen, och därigenom inte konkurrerar med det gudomliga?

HK: På så sätt skulle man kunna motivera ett gemensamt förhållningssätt för kristna och muslimer, när det handlar om vår tids sociala utmaningar?

Troll: Vi lever i en tidsålder då allt har förgreningar över hela världen, och vi upplever händelser långt borta som skedde de i vår omedelbara närhet. Då måste kristna och muslimer bemöda sig om att utforma samhället genom att ta ansvar inför Gud och respektera varje människas värdighet. Det är förmodligen den största utmaning och den största chans som den interreligiösa dialogen har. Gång efter annan stöter vi på teologiska grundfrågor, när vi försöker göra en gemensam insats för en mänskligare värld. Dessa frågor måste redas ut.

HK: Är det inte så att behovet av att reda ut svåra frågor framför allt hänger ihop med hur islam uppfattar sig själv? Islam hävdar ju att den är den slutgiltiga uppenbarelsen, och Muhammed är för muslimerna inte bara en profet i raden utan helt enkelt Guds profet. Kan islam utifrån dessa förut-sättningar verkligen ge sig in i en dialog med kristendomen?

Troll: Vi måste först och främst gå till rätta med oss själva. Kristendomen har ju under lång tid lagt stor vikt vid att erkänna sina judiska rötter som en oberoende storhet och inte sett att det gamla förbundet är avklarat och förlegat genom evangeliet. En liknande tendens lever hos muslimerna, när de talar om kristendomen. För dem är det till att börja med både psykologiskt och teologiskt mycket svårt att studera fenomenet kristendomen som sådant, inte bara som en del av Koranens frälsningshistoria. För islam innebär det en enorm utmaning att ta kristendomen på allvar, så som den uppfattar sig själv, och att åter baka in den i en islamisk vision, samtidigt som man respekterar kristendomens syn på sig själv.

Islam har inte utvecklat någon religionsteologi

HK: Finns det överhuvudtaget några tecken på att islam antar utmaningen?

Troll: Jag känner inte till något enda verk där en islamisk religiös tänkare försöker framställa det väsentliga och särskiljande i kristendomen på ett adekvat objektivt och empatiskt sätt. Det finns inte heller någon som ens skulle ha försökt foga in den på ett övertygande sätt i ett sammanhängande islamiskt teologiskt perspektiv. Hittills har det bara funnits mycket få muslimer som varit nyfikna på kristendomen och uppbringat det mod och den psykologiska öppenhet som krävs för att befatta sig mer djupgående med den. Men nu kan man skönja några undantag från regeln. En ung islamisk teolog från Turkiet publicerade helt nyligen en bok om den katolska sakramentsläran. Detta verk har utarbetats i samarbete med några katolska teologer, främst från Frankrike. Resultatet är så lyckat att en kristen missionär i Turkiet nyss talade om för mig, att han skulle kunna tänka sig att rekommendera sina kristna studenter att använda den som en grundbok om sakramentsläran.

HK: Skulle en sådan bok kunna vara en föregångare?

Troll: Det är svårt att säga. Fram till idag har i varje fall islam inte utformat någon teologi om religionerna på liknande sätt som kristendomen har gjort under de senaste 20 åren. Naturligtvis sprids den gamla islamiska synen på kristendomen fortfarande i nya publikationer. Att hitta något nytänkande är svårt. Den islamiska teologin av idag är på det hela taget inte särskilt kreativ. Det hänger säkerligen inte bara ihop med de skador som den västerländska kolonialismen tillfogade den, utan det finns också djupare liggande grunder. Vid de statliga teologiska fakulteter, som inte är direkt knutna till islamiska organisationer och deras begränsningar, finns det förhoppningsvis unga vetenskapsmän som kan slå in på nya vägar. Men hittills har vi inte sett mycket av det.

HK: Teologin har ju en helt annan ställning i islam än i de stora kristna konfessionerna med deras långa, filosofiska trosreflexion. Däremot finns det ett islamiskt rättstänkande som saknar motsvarighet i kristendomen. Vad betyder det för dialogen?

Troll: Den som letar efter kreativitet i islamiskt religiöst tänkande, finner den först och främst i den teologiska juridiska disciplinen usul-ul-fiq; alltså vetenskapen om rätten och dess principer. För islam och därmed också för muslimerna handlar det primärt om att i överensstämmelse med Guds vilja in i minsta detalj göra det som behagar Gud och därmed det rätta. Men Gud begär aldrig, säger Koranen uttryckligen, något som kan överstiga människornas förmåga. Att omsätta ”islams fem pelare” i praktiken i en modern värld är nu den alldeles speciella utmaningen för muslimerna. Det innebär att frågor om hermeneutik och exeges av Koranen blir aktuella för unga islamiska tänkare. Inte minst i Turkiet och dess talrika statliga teologiska fakulteter, men också på andra ställen, till och med i Västerlandet, ställer alltfler muslimer – inte sällan med stort mod och under stort risktagande – grundläggande frågor om detta. En del använder i det här sammanhanget också den kristna exegesens moderna metoder.

Det kommer alltid an på hur Koranen och Sunna tolkas

HK: I en klok kommentar till de senaste månadernas utveckling och följderna för relationen mellan religionerna kunde man för en kort tid sedan läsa att islam framför allt lider av att den inte på allvar reflekterar över sig själv, i motsats till kristendomen med dess sekellånga diskussion med modernismen. Är det inte alltför schablonmässigt uttryckt?

Troll: Naturligtvis måste man akta sig för förenklingar. Men man kan inte förneka att ämnet systematisk religionskritik – också omfattande en grundläggande kritik av islam – fortfarande har en mycket svag ställning. Det har försvårat den teologiska dialogen mellan kristendomen och islam från dess allra första början. Muslimer har ju lätt för att tro att man vill få dem att kritisera sin egen religion eller till och med förleda dem att tvivla på sin tro. Via Syrien förmedlades grekernas klassiska filosofi också till islamiska tänkare. Men just den sunnitiska islam har inte på något sätt integrerat den i sig. Annorlunda förhåller det sig i den shiitiska islam. Den är starkt präglad av den mu’taziliska skolan, som annars trängts bort från islamiskt tänkande. Huvudfrågan i islamisk teologi handlar om förhållandet mellan gudomlig uppenbarelse och mänskligt förnuft. Man har här betonat det rationella elementet. Vid de teologiska skolor som tillhör den shiitiska islam har man alltid undervisat i filosofi. Det har påverkat mycket, till och med exegesen av Koranen.

HK: Trots alla svårigheter i den teologiska dialogen har Vatikanen och de islamiska länderna flera gånger på senare år gått samman. Det har då hand-lat om moralfrågor. Kan och bör muslimer och kristna slå sig samman, när det handlar om att kritisera liberala tendenser i det västerländska samhället, eller skulle något sådant bara vara en skenallians?

Troll: Å ena sidan är det lätt att förstå att troende inom kristendomen och islam försöker sluta leden, eller plötsligt befinner sig i samma båt utan att medvetet ha ansträngt sig att hamna där. Detta gäller framför allt problemen med en på det hela taget materialistisk civilisation, som struntar i religionen eller till och med är fientligt inställd till den. Vid världsbefolkningskonferensen i Kairo var det till exempel så. Å andra sidan skulle man vara dåligt informerad, om man främst uppfattade dialogen som en front mot en gemensam fiende, något som inte heller kan vara Vatikanens mening. För övrigt måste man komma ihåg att åsikterna och ställningstagandena skiljer sig åt i islam också på det här området. Islam har som bekant inget läroämbete och inga synodala strukturer. Det som är viktigt är alltid hur Koranen och Sunna läses och tolkas av en viss grupp eller riktning.

HK: När man anstränger sig för att få en dialog och ett samarbete till stånd bör man alltså ta hänsyn till spännvidden i de islamiska positionerna?

Troll: Vi måste ha reda på vilken betydelse ett visst islamiskt synsätt på det liberala samhället eller den katolska kyrkan har i den världsvida islam eller åtminstone i Europa. Samtidigt bör vi söka kontakt också med helt andra grupper. Ett viktigt faktum är till exempel att av de muslimer i Tyskland som har sina rötter i Turkiet är upp till 30 procent aleviter. Deras värld ser helt annorlunda ut än den traditionella sunnitiska islams. Då och då har vi fruktbara relationer även med dem. Men det handlar aldrig om att spela ut en riktning mot en annan utan om att se och acceptera den mångfald som ryms inom islam.

HK: Mångfalden tar sig många uttryck. I olika delar av den islamiska världen finns häftiga kulturella konflikter. De handlar ofta om vilken konkret utläggning av islam som är den rätta och hur islam ska praktiseras i samhället. Vad betyder det för dialogen med islam och de perspektiv den ger?

Troll: Att vi tar närmare reda på vad som försiggår i de olika muslimska grupperna och samhällena är enormt viktigt och kan bevara oss från att hysa orealistiska förhoppningar. Problematiken kring de mänskliga rättigheterna är ett exempel. På detta område har till exempel de kristna i Sudan stora problem. En annan konflikt handlar om att man vill införa sharia i norra Nigeria. Också många muslimer far illa av den rådande situationen, de må vara muslimska kvinnor, medlemmar av islamiska sekter eller muslimska liberaler. Det är enormt viktigt att vi tar det som de här grupperna säger på största allvar. Det gäller mutatis mutandis också för Europa, där 80 procent av muslimerna inte är organiserade i moskéförsamlingar, och där många av dem kanske bara visar att de är muslimer en gång om året, vid festen efter fastans slut.

Kristendomen och islam har en gemensam uppgift

HK: Kan man våga sig på en tillförlitlig prognos? Åt vilket håll kommer pendeln att svänga med tanke på islams inre kontroverser?

Troll: Det är svårt att sia om det, eftersom kärnfrågan rör den muslims-ka identiteten. Vad innebär det att vara muslim idag? Utvecklingen i Iran kommer också att vara viktig. En ny konstellation i förhållandet mellan islam och politiken är helt tänkbar där. I den shiitiska islam finns det ett sociologiskt och teologiskt klart avgränsat klerus. Tron ger det en ledande roll. Hur den härskande prästklassen uppfattar sig själv står i dagens Iran i en allt större motsättning till alltfler iranska muslimers syn på islam. Majoriteten av de iranska muslimerna är idag mycket kritiska till det klerikala religionsmonopolet. Men också i den sunnitis-ka islam, runt Maghreb, har de lärda i flera årtionden påpekat att vågen av islamism inte får förväxlas med en reell förnyelse av tron som sådan.

HK: En dialog med islamismen, som man i Europa gärna ger namnet isla–misk fundamentalism, är väl knappast möjlig?

Troll: Så enkelt skulle jag inte vilja uttrycka saken. Islamismen är en form av islam. Den utgår ifrån att Medinas och de fyra första ”rättledda” kalifernas modell snart måste bli verklighet. Islamisterna tror också att många problem kommer att kunna lösas, när den islamiska rätten, sharia, äntligen har genomförts med demokratiska metoder på så många områden som möjligt. Man måste skilja mellan den här typen av islamism och de extremistiska formerna av en annan sorts islamism, som i Jihads namn inte drar sig för att använda terror som metod. En dialog med vissa islamister, till exempel det muslimska brödraskapet eller anhängarna av det turkiska refah-partiet om till exempel socialetiska frågor tror jag inte är omöjlig. Men förutsättningen är, att det på muslimskt håll finns ett minimum av äkta öppenhet och ömsesidighet. Om så inte är fallet kommer man att bli tvungen att avbryta samtalen mycket snabbt. Det räcker inte med bara god vilja.

HK: Islam och kristendomen är de utan jämförelse största världsreligionerna. När det handlar om religionens framtid i vår värld, beror mycket på förhållandet mellan de här två religionerna. Hur kan islam och kristendomen handskas med detta ansvar, utan att friktionen gör dem alltför stor skada?

Troll: Trots all inre mångfald, som finns i både kristendomen och islam, gör dock båda religionerna alldeles tydligt anspråk på att ha sanningen och universaliteten. Den avgörande utmaningen blir då, att de med utgångspunkt i sina respektive källor kan definiera sig på ett sådant sätt, att de ser att de har en gemensam kallelse utan att fördenskull bli tvungna att förneka den uppfattning de har om sin grundkallelse. Kristendomens och islams tro på den ende guden, alla människors Gud, ger dem en gemensam uppgift, när det handlar om globaliseringen. Avgörande blir då frågan om religion och makt. Vilka värden är viktiga att bevara till framtiden för kristna och muslimer? Finns det i evangelierna, Koranen, Jesu liv och Muhammeds liv något som visar hur man kan göra detta på ett så riktigt sätt som möjligt? Vi kan inte vara utspridda över hela världen och leva tillsammans med de mänskliga rättigheterna och religionsfriheten som grund, om vi inte är beredda att gång på gång tolka vår egen tradition på nya sätt i ljuset av den av Gud givna situationen.

HK: Vilka följder kan detta få för kristna och muslimer?

Troll: För den kristna tron är frågan om Jesu Kristi uppgift avgörande. Har han kommit för att bestämma och behärska den här världens strukturer? Eller är hans uppgift att övertyga genom att vara tjänare och förkunnare och till hundra procent respektera och värna om människors rätt att själva ta ställning? Svaret blir avgörande för hur kyrkan ska agera i dagens värld liksom för hur samarbetet med muslimerna och andra troende och icke-troende ska se ut. För islam lyder motsvarande fråga: Kan Koranen också idag uppfattas som en utmaning att värna om rättvisa för alla? Grunden för detta måste i så fall vara alla människors likaberättigande och en ömsesidig aktning för de avgörande skillnaderna. Alternativet är att alla människor en dag – när muslimerna är i majoritet och makten alltså är deras – måste böja sig för islam, kanske inte genom att konvertera men genom att åtminstone foga sig i den ordning som Gud gett muslimerna i uppdrag att upprätthålla, den fullständigt tilllämpade sharia.

Översättning: Birgitta Carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz 1/2001.