Johannes Paulus II och islam

Förhållandet mellan kristendom och islam har varit en viktig fråga från allra första början av Johannes Paulus II:s pontifikat. Under sina många resor i muslimska länder har påven sällan försummat att uppmuntra de båda trosgemenskaperna till en ömsesidig respekt och till mer samarbete. Enligt Johannes Paulus II får aldrig religionen missbrukas så att den blir en orsak till konflikter.

I samband med katastrofen i USA och alla de uttryck av medlidande som kom från hela världen lade offentligheten knappast märke till några rader, avsända den 12 september, från det påvliga rådet för interreligiös dialog och den interreligiösa dialogkommittén för det högsta läroinstansen för sunnimuslimer vid al-Azharuniversitetet i Kairo som fördömde terrorattentaten i följande ordalag: ”Sådana våldsaktioner leder inte till fred i världen.” De religiösa ledarna manade till besinning och påminde om att ”rättvisa och ömsesidig respekt är den verkliga grunden för fred”.

Relationerna mellan islam och kristendom var intill Andra Vatikankonciliet (1962–1965) ett kapitel tyngt av en historisk skuld. Motsättningarna tog sig framför allt polemiska och apologetiska uttryck. Det var först i början av 1900-talet som en historisk-kritisk islamforskning påbörjades. På katolskt håll kan man betrakta Johannes XXIII som den pionjär som öppnade vägen till andra religioner. Tack vare sin period som apostolisk delegat i Turkiet kunde han senare under sitt pontifikat tillämpa de erfarenheter av en minoritetssituation i fredlig samexistens som han gjort där. Det utmärkande för detta var att den kristna bekännelsen präglades av témoignage, att ge vittnesbörd. Johannes XXIII är också impulsgivare till koncilietexten om förhållandet till de icke-kristna religionerna. Från början var det meningen att enhetssekretariatet skulle utarbeta ett dokument som bara rörde förhållandet till judendomen och det är ett känt faktum att konciliedekretet Nostra aetate var föremål för stridiga viljor innan det antogs den 28 oktober 1965. Det var i detta dokument som den katolska kyrkan för första gången yttrade sig positivt om islam: ”Med respekt betraktar kyrkan också muslimerna, som tillber den ende Guden”, börjar den tredje artikeln av dekretet och så följer en kort redogörelse för islam. Den avgörande meningen som syftar på uppbrottet till dialog lyder: ”Även om under århundradenas lopp inte så få tvistigheter och fientligheter har uppstått mellan kristna och muslimer, uppmanar konciliet alla att glömma det förflutna, uppriktigt sträva efter ömsesidig förståelse och gemensamt till alla människors bästa bevara och främja den sociala rättvisan, de sedliga värdena och inte minst freden och friheten” (Nostra aetate nr 3).

Efter dessa utsagor kunde Johannes XXIII:s efterträdare inte stoppa utvecklingen. Som en konsekvens av konciliet men också på grund av det tillspetsade läget i Mellanöstern upprättade Heliga stolen inom loppet av några månader fullständiga diplomatiska förbindelser med olika, i huvudsak muslimska länder, såsom Egypten, Syrien, Iran och Irak. Redan 1962 hade nio arabiska länder anhållit hos Vatikanen om representation på konciliet.

Försiktiga trevare under Paulus VI

Paulus VI var den förste påve under 1900-talet som gav sig ut på resor, och när tillfälle bjöds yttrade han sig också om islam. Vid sin resa till Jordanien och Israel 1964 var påven emellertid påfallande återhållsam i sina uttalanden om muslimer och judar, eftersom han var medveten om den debatt som pågick på konciliet om Nostra aetate. Islam fick i förbigående i alla fall en hälsning, men någon teologisk reflexion om det gemensamma förekom inte.

På liknande sätt var det vid Paulus VI:s femte resa som han företog i juli 1967 till Turkiet. Syftet var här att stärka den katolska minoritetens ställning och att föra vissa samtal på ekumenisk nivå. I de tal som hölls ignorerades islam – trots en majoritet på 98 procent av befolkningen. Endast vid mötet med företrädare för andra konfessioner och religioner riktade Paulus VI en kort hälsning till den muslimska gemenskapen. Det rörde sig inte om mer än tre meningar i vilka påven refererade till konciliets utsagor om den gemensamma tron på en Gud och hänvisade till religionernas skyldighet att verka för fred och rättvisa. På väg till Teheran och Dacka i november 1970 inskränkte sig påven till några formella fraser, och någon hänsyn till den muslimska majoriteten i de båda länder som han passerade förekom inte.

Viktig för relationen till islam blev framför allt det under konciliet grundade sekretariatet för förbindelsen med icke-kristna som upprättades just för att söka dialog med andra religioner. Johannes Paulus II bytte i samband med en kuriareform 1988 namn på sekretariatet till Påvliga rådet för interreligiös dialog. Därmed uppvärderades dess ställning i Vatikanen vilket gav nya impulser för religionsdialogen.

Redan under Paulus VI hade dock en underavdelning, nämligen Kommissionen för religiösa förbindelser med muslimerna, inrättats. Sedan 1970 upprätthåller Vatikanen kontakter med al-Azharuniversitetet. Detta samarbete fick nytt liv 1998 och under sin resa till Egypten 2000 erinrade Johannes Paulus II ånyo om kontaktgruppens uppdrag. Inte att förglömma är heller det påvliga institutet för arabiska och islamiska studier, vilket inrättades redan 1926 som ett forskningsinstitut i Tunisien och som 1964 flyttades till Rom. Institutet leds av de Vita fädernas orden och det anordnar språkkurser i arabiska och upprätthåller dialogen med islam av olika riktningar.

Det vore fel att förminska Paulus VI:s intresse för islam. Men han ansåg förmodligen inte tiden mogen att offentligt ta upp samtalet med islam. Också under hans pontifikat förekom fundamentalistiska strömningar i en politiskt motiverad islam. Dessa krafter blev uppenbara när vissa politiska system i arabvärlden bröt samman, exempelvis Nassers Egypten, shahens Iran. På 70-talet fick man anledning att börja reflektera över de spänningsförhållanden som råder inom islam mellan reli-gi-on-ens fredliga strävanden och uppmaningen att delta i det heliga kriget.

Johannes Paulus II anknöt till detta problem. Redan i början av sitt pontifikat drog han, i sin rundskrivelse Redemptor hominis (1979), upp linjerna och manade till dialog mellan religionerna och hänvisade till respekten för religionsfriheten som en mänsklig rättighet. Under sin fjärde utlandsresa som gick till Turkiet, då han varit påve knappt ett år, visade han tydligt sin policy. Visserligen var det ekumeniken som här var mest utmärkande men också förhållandet till islam, som han behandlade på ett väsentligt mer djupgående sätt än Paulus VI.

Varning för intolerans och inbjudan till dialog

Förutom att utförligt citera Nostra aetate framhöll han framför allt de kristnas minoritetssituation som en kallelse som de måste ta på sig i ett religiöst annorlunda samhälle. Han framhöll att islam och den katolska kyrkan har gemensamma värden, framför allt en strävan efter det goda. Allt detta kan förverkligas, menade påven, eftersom det föreligger en klar skillnad mellan den ”borgerliga och den religiösa sfären”, vilka båda garanterar de andras religionsfrihet.

Två år senare följde han ånyo i sin föregångares spår. Efter en mellanlandning i Pakistan, utan några framträdanden, anlände påven den 17 februari 1981 till Filippinerna. Trots den icke obetydliga islamiska befolkningen höll påven fast vid Paulus VI:s linje och talade till den filippinska nationen i dess helhet utan att nämna enskilda religioner. Till en detaljerad uppgörelse med islam kom det först ett år senare, under den tionde utlandsresan, som gick till Nigeria i februari 1982. Medan han tidigare bara nämnt muslimerna i sina olika tal vände han sig i Kaduna uttryckligen till de troende inom islam. Där riktade han en inbjudan till dialog med en tillhörande teologisk reflexion om det gemensamma för de båda religionerna. Man skulle vara tacksam för tron, menade påven, ”ty utan Gud vore människans liv som en himmel utan sol”.

Tron måste präglas av kärlek, underströk Johannes Paulus II, som nu – och detta uttryckte en ny accent – citerade koranen. ”Jag vet att detta bud om kärlek också har en djup genklang i era hjärtan, för i er heliga skrift uppmanas ni förutom att tro också att utmärka er med goda gärningar. Träd upp för att värna om familjens värde, för att föra en dialog på vetenskapens områden och också för att kämpa för principen om och den praktiska tillämpningen av religionsfrihet och för att arbeta för endräkt och nationell enhet.” Nigeriaresan måste ses som ett väsentligt framsteg i dialogen med islam, eftersom den muslimska befolkningen här tillägnades ett eget tal av påven med en teologisk positionsbestämning som gick utöver konciliedokumenten.

I och med resan till Marocko 1985 tog påven ytterligare ett steg på den interreligiösa dialogens väg. För de kristna är dialogen med de andra en plikt, förmanade han: ”Ni har kännedom om detta lands kultur och religiösa inspirationskällor […] i samexistens med människor som har en annan religion […] Det som här kan fördjupas på ett naturligt sätt får sin fortsättning på andra ställen och på så sätt kan broar slås mellan olika traditioner.” Påven medgav att en respektfull dialog inte alltid är enkel men varnade samtidigt för ensidighet. ”Den kristne får inte vara intolerant mot seder och bruk som skiljer sig från hans egna.”

Denna appell för tolerans återkom påven till när han mötte muslims-ka ungdomar i Casablanca. Eftersom alla människor i Marocko tillber den ende Guden, kom påven också dit som en ”troende”. ”Dialogen mellan kristna och muslimer är idag nödvändigare än någonsin”, fastslog Johannes Paulus II och vidareutvecklade sin dialogberedskap med en uppmaning till fritt utövande av alla religiösa bekännelser: ”Vi vill att alla får tillträde till den fulla gudomliga sanningen, men detta kan bara ske med samvetsfrihet och utan yttre tvång […] Detta är den rätta tolkningen av en religionsfrihet som aktar både Gud och människor.” Ungdomar som tillhör alla religioner skall bygga upp morgondagens värld och inte bara drömma om den.

Stundens plikt heter tolerans, sade påven som nu, drygt 20 år efter Nostra aetate, uttryckte sin respekt för islam: ”Den katolska kyrkan ser med högaktning på er religiösa väg och erkänner dess kvalitet och rikedomen i er andliga tradition.” I den islamiska världen gäller detta tal fortfarande i dag som grundvalen till ett positivt förhållningssätt till den katolska kyrkan.

Här framgår tydligare än någonsin tidigare de varningar för intolerans och det krav på religionsfrihet som Johannes Paulus II upprepat på många av sina tidigare resor. I många länder på jorden har på hans initiativ möten med religiösa ledare för olika religioner förekommit. Hans vision av religionerna som en fredsstiftande storhet sökte han förverkliga med det interreligiösa mötet för bön i Assisi i oktober 1986 – ett möte som upprepades i januari 1993. Där betonade påven med muslimska ledare närvarande ”att sann religiös tro är en källa till förståelse och harmoni och att det bara är pervertering av den religiösa känslan som leder till diskriminering och konflikt”.

Religion som samhällets samvete

Närmandet kunde fortskrida i och med den 57:e resan som i februari 1992 förde honom till det av inbördeskrig drabbade Sudan. Han fördömde förföljelsen av de kristna i landets södra del liksom all form av religiös intolerans och förknippade här tydligare än någonsin tidigare de enskilda människornas frihet med deras integration i en kulturellt och religiöst heterogen stat. I detta sammanhang underströk han också att religiös bekännelse eller etnisk identitet inte stod i strid med politiskt engagemang: ”Att minoritetsgrupper deltar i det politiska livet är ett tecken på ett samhälles moraliska mognad.” Då den reli-giösa övertygelsen är så fundamentalt mänsklig leder ”alla försök att inskränka den nästan oundvikligen till bittra konflikter”.

Vid denna resa framgick allt tydligare att religionsfrihet bidrar konstitutivt till en stats välgång. Besöket slutade med en – i vart fall i påvesammanhang – ny utfästelse. ”Jag uttalar än en gång min aktning för er och upprepar att den katolska kyrkan oåterkalleligen är förpliktad till ekumenisk och interreligiös dialog”, sade påven till ledarna för olika religionsgemenskaper i Khartoum.

Ytterligare ett steg på dialogens väg tog Johannes Paulus II under sitt korta besök i Tunisien i april 1996, då han uppmanade den kristna minoriteten att genom sin egen tro ”nå fram till allt djupare och andligare broderskap med muslimerna”. Det blev här alltså klargjort att ett folk utöver sin religiösa identitet också äger en kulturell bindning, just som ett gemensamt folk. I detta sammanhang rörde det sig inte om någon teologisk samstämmighet utan om förbudet att använda våld, när påven utropade – säkert syftade han också på Algeriet och Libyen – ”Ingen får döda i Guds namn, ingen får gå med på att hans broder dödas.” Det övergripande för påven var att främja gemenskapen i samhället och för att utesluta missförstånd tillfogade han: ”Mötet med muslimerna måste vara mer än att bara sida vid sida dela det dagliga livet. Det måste möjliggöra ett äkta samarbete.”

Detta rör sig alltså om realiserandet av den fredliga samexistens som påven ideligen åberopar. I denna samexistens spelar religionen en avgörande roll, mindre i tekniska lösningar på problem, utan snarare i det ansvar som det innebär att vara ”samhällets samvete”. Johannes Paulus II har också gett exempel på hur denna samexistens med den andre kunde ske på det sociala området, i utvecklingshjälp, i utbildning och undervisning och i hälso- och sjukvård. ”Att öppna sig för den andre är sannerligen ett svar till Gud, som tillåter och vill vår olikhet, så att vi bättre kan lära känna varandra”, heter det i ett påveuttalande från Tunisien och på ett liknande sätt formulerade påven sig i februari 1992 i Guinea, när han uppmanade folket att inte låta ”det arv av samexistens” mellan kristna och muslimer som de fått, gå till spillo. Denna aspekt framförde han åter igen vid det politiskt laddade besöket i Libanon i maj 1997. Detta besök hade karaktären av en försoningsresa, för att uppmuntra till dialog mellan tidigare fientliga grupper av folk och religioner. På grund av nivellerade religiösa strukturer förhindrades påven att rikta sig direkt till islam. Inte heller vid sammanträffandet med de enskilda religiösa ledarna gavs det av jämlikhetsskäl något tillfälle till några officiella tal. Han riktade sig till hela det libanesiska folket, som han uppmuntrade till enhet, ty ”de gångna årens lidanden får inte ha varit förgäves; de skall stärka er frihet och enhet”.

Impulsen till dialog har jämsides med de olika resorna ytterligare betonats i herdabrev och av synoder, i vilka förhållandet till islam ideligen spelar en roll. Till detta kommer statsbesök i Vatikanen som befrämjat samtalet, så till exempel i mars 1999 när Irans shiitiske president, Muhammed Shatami, besökte påven. En principiellt viktig skrivelse av Johannes Paulus II var då han tillkännagav sin pilgrimsresa till bibelns heliga platser i juni 1999. Under de resor som påven företog under det heliga året var framför allt mötet med religionerna av stor vikt och då främst med islam ”för att ge ett klart vittnesbördet om att bevekelsegrunderna var att man alltmer skulle lära känna och uppskatta varandra”. Avsikten var ”uppvärdera religionens roll och att uttrycka sin längtan efter ett samhälle som bättre motsvarar Guds plan”.

Påvens resa till Egypten i februari 2000 hade åtminstone tillfälligt en positiv inverkan på konflikten mellan de koptiska kristna och muslimer-na, eftersom det då blev klart för befolkningen hur mycket en kristen ledare kunde vara beredd till dialog: ”Aldrig får religiösa skillnader bli ett hinder. De bör snarare verka ömsesidigt berikande och tjäna en och samma nationella gemenskap […] Religionen får inte missbrukas till våld”, förklarade påven vid sin ankomst till Kairo.

För att bygga ett fredligt samhälle är det ”rätt och riktigt att alla – kristna som muslimer – med all aktning för de olika religiösa övertygelserna också ställer sin kunskap i samhällets tjänst”, sade påven. Vad som knappast varit tänkbart tidigare i historien kom till uttryck vid besöket hos den egyptiske stormuftin och schejken vid al-Azharuniversitetet, Muhammed Sayed Tantawi. De båda religiösa ledarna var överens om att: ”mänsklighetens framtid är beroende av om religionerna och kulturerna kan förmås till en dialog”.

Större respekt för en autentisk islam

Påven tog modigt ytterligare ett steg in i det för den världsvida islams viktigaste andliga centrum, när han under sin allra svåraste resa till det Heliga landet i mars 2000 besökte platsen framför al-Aqsamoskén på Jerusalems tempelberg. Hans appell för en fredlig samexistens mellan religionerna i Jerusalem verkar emellertid förbli en from önskan: ”Må Gud den allsmäktige skänka denna älskade region fred, så att alla folk som lever här skall kunna komma i åtnjutande av sin rätt.”

Indirekt förband också påven religion och politik, men i alla händelser formulerades detta väsentligt skarpare av stormuftin Ikrimah Sabri. Denne förklarade platsernas helighet i den islamiska traditionen, men han yttrade sig senare klart politiskt då han sade: ”Vi ber er att stå på rättens och rättfärdighetens sida så att den israelitiska ockupationen av den heliga staden får ett slut […] och det palestinska folket lidanden kommer till en ände.”

Fastän Johannes Paulus II hade betonat att han kom som en pilgrim saknades inte den politiska komponenten. Det visade sig dessförinnan vid ett interreligiöst möte när shejk Tayseer al-Tamimi framkastade häftiga, religiöst underbyggda politiska attacker mot Israel. Påven lät sig inte påverkas därav utan han hänvisade till att religionerna – utöver alla gränser – måste samverka: ”Som ledare för våra respektive religionsgemenskaper hjälper vi människorna att leva ett fullödigare liv.” Religion får inte bli någon ursäkt för våld, absolut inte genom att en religiös identitet skyls av kulturell och etnisk identitet. Religion och fred måste gå hand i hand. Vid detta möte betonade Johannes Paulus II sin önskan om försoning, om att bemästra historiska missförstånd och konflikter men utan att påtvinga den andre sin uppfattning: ”Vi måste göra allt som står i vår kraft så att medvetandet om förgångna synder och oförrätter förvandlas till en fast beslutsamhet om att bygga en ny framtid.”

Denna idé vidareutvecklade påven i maj 2001 vid Umayyadmoskén i Damaskus på ett oslagbart sätt. Redan vid sin ankomst berömde Johannes Paulus II Syrien som ett föredöme för en fredlig samexistens mellan kristna och muslimer. Tillsammans med stormuftin Ahmed Kaftaro betonade han att bägge religionerna var gemenskaper för dialog och inte för konflikt: ”Det är absolut nödvändigt att unga människor lär sig respekt och klokhet så att de aldrig förförs till att missbruka religionen för att främja eller till och med rättfärdiga hat och våld”, hette det i en appell till den generation som i framtiden måste ta på sig ansvaret för samtal och fred.

Dialogen mellan religionerna har ”under de gångna decennierna fått en stor skjuts framåt och idag får vi vara tacksamma över att vi har kunnat färdas en så lång vägsträcka tillsammans”. Religionsundervisningen måste syfta till att religionerna inte mer framställs som stående i motsats till varandra utan som ”sådana som söker partnerskap för den mänskliga familjens väl”. Inte bara påvens moskébesök och bönen vid Johannes Döparens huvuds grav var en sensation i den interreligiösa dialogen. Även påpekandet av religionen som fredspotential och förhoppningen om ett gemensamt studium av teologiska frågor får anses som en avgörande framgång för denne påve, på vägen till en ömsesidig förståelse mellan kristendom och islam. En nyhet var framför allt bönen om förlåtelse: ”För varje gång när kristna och muslimer har sårat varandra måste vi bönfalla den allsmäktige om förlåtelse och också förlåta varandra.”

Påvens uppdrag

Påvens uppdrag i försoningsarbetet mellan religionerna fick sin fortsättning inför all världens ögon. Efter terrorattacken den 11 september utgör påvens senaste resa till Kazakstan och Armenien i slutet av september en konklusion av de hittillsvarande ansträngningarna att hålla samtalet mellan islam och kristendomen i gång. I kända ordalag fördömde Johannes Paulus II varje form av våld och pläderade ånyo för en positiv relation till islam.

I den kazakstanska huvudstaden Astana löd budskapet: ”Vi får inte tillåta att det som hänt leder till en fördjupad splittring. Religionen får aldrig missbrukas som orsak till en konflikt. Från denna plats inbjuder jag kristna och muslimer att rikta en intensiv bön till den ende allsmäktige Guden, vars barn vi alla är, att fridens goda gåva måtte regera i världen.” Och han fortsatte som under hela sitt pontifikat: ”Den katolska kyrkan hyser högaktning för en autentisk islam, en islam som ber och är solidarisk med de fattiga […] Efter den senaste tidens vansinne måste alla troende stå enade. Hat, fanatism och terrorism profanerar Guds namn och vanställer människans sanna bild.”

Att övervinna fiendskap och missförstånd

Från en försiktigt trevande attityd någonstans mellan aktning och acceptans har Johannes Paulus II utvecklat en principiell hållning för det fortsatta fredliga samtalet mellan religionerna, som man i dag inte kan förändra. Utöver det gemensamma trosinnehållet handlar det för Johannes Paulus II om allas gemensamma väl. Härtill måste varje religion medverka inom ramen för sitt respektive samhälle. Med alla sina resor har påven försökt att verka för gemenskap i trospraxis och i ansvar för världen. Det rör sig för honom om att försvara värden och etiska normer liksom om en insats för fred och religionsfrihet och också om att genom en förnyelseprocess övervinna fiendskap, misstro och missförstånd.

Kanske är hans ansträngningar för islam det mest konkreta uttrycket för det som konciliet krävde av kyrkan i världen av idag. Härtill kommer också de mindre nästan okända gesterna. Det må gälla den tidigare jordanske kronprinsen Hassans föreläsning vid det påvliga universitetet Gregoriana eller de sedan några år tillbaka från Vatikanen utsända hälsningarna vid ramadan eller dialogtidskriften Islamocristiana som sedan 1975 utges i Rom.

Samtalet mellan religionerna och kulturerna är i vart fall mer nödvändigt än någonsin förr, och till detta vill påven bidra. Inför de muslimska ledarna i Senegal 1992 gav han en programförklaring som gäller än idag: ”Låt oss gemensamt anstränga oss uppriktigt för att nå en djupare ömsesidig förståelse. Må vårt samarbete, som vi företar oss i Guds namn, bli till välsignelse och välgång för hela folket.”

Översättning: Anna Maria Hodacs