Kristus bland religionerna

Relationerna mellan världens olika religioner har ofta varit fientliga, och på många platser förhåller det sig fortfarande så. När vi tar fram en dagstidning, kan vi knappast undgå att läsa om konflikter mellan judar och muslimer, mellan muslimer och hinduer, mellan hinduer och sikher eller mellan muslimer och anhängare av Bahai. Alla dessa trosbekännelser har vid det ena eller andra tillfället drabbat samman med kristendomen. Kristendomen å sin sida har också en avsevärd andel i spänningar och krigstillstånd religionerna emellan. De kristna har förföljt judar och har utkämpat heliga krig mot muslimer. Inom kristendomen har det förekommit förödande och blodiga krig, speciellt mellan protestanter och katoliker, men ibland också mellan katoliker och östkyrkorna. Strider av detta slag fortsätter att rasa exempelvis på Nordirland. Det skulle dock vara orättvist att beskriva den katolska kyrkan som en krigförande makt i den konflikten, eftersom dess styresmän har ogillat våld i varje form.

Den väpnade interventionen i Afghanistan har ibland beskrivits som ett religionskrig. Denna tolkning är på det hela taget falsk, men den innehåller ett korn av sanning. Från amerikansk ståndpunkt finns det ingenting som vi är mindre intresserade av än av ett krig mot islam. Vår egen nation (Förenta staterna) är gästfri mot muslimer, som utgör gott och väl en miljon av dess invånare. De åtnjuter full frihet att utöva sin religion både i hela Nordamerika och i Västeuropa. Ett nytt korståg skulle inte få stöd av någon västerländsk stormakt och skulle säkerligen inte välsignas av någon kristen religiös myndighet. Våra skarpa konflikt med Osama bin Ladin har bara att göra med hans våldspolitik, som inte förefaller att stå i samklang med det autentiska islams lärosatser.

Från arabisk sida är religionen en del av bilden, men extremister som bin Ladin tycks verka för syften som är kulturella, politiska, etniska och ekonomiska snarare än exklusivt religiösa. De harmas över Förenta staternas och deras allierades makt, som de uppfattar som arrogant och brutal. I grund och botten stöts de tillbaka av västvärldens kultur, så som de uppfattar den. Deras upprördhet gäller inte i första hand kristendomen som religion utan vad de anser vara brist på religion i västvärlden: dess överdrivna individualism, dess tygellösa praktiserande av friheten, dess materialism, dess njutningsälskande kommersialism. De betraktar denna hedonistiska kultur som ett hot, eftersom den utövar en förförisk makt över många unga människor i de traditionella muslimska samhällena i Asien, Afrika och på andra kontinenter.

Om denna analys är riktig, så kan globaliseringen möjligen ses som en underliggande orsak till konflikten i Afghanistan. Moderna rese- och kommunikationsmöjligheter sammanför kulturer som har utvecklats i relativ självständighet i olika regioner av världen. Detta möte ger upphov till en sorts kulturchock, särskilt i nationer som inte har gått igenom den gradvisa industrialiserings- och moderniseringsprocess som inträffade redan för tvåhundra år sedan i västvärlden.

De kristna i Nordamerika och i Västeuropa har vid det här laget blivit vana vid att ständigt komma i beröring med judar, muslimer, hinduer, buddhister och medlemmar av praktiskt taget varje tänkbar religion. Varhelst immigration äger rum i stor skala och moderna kommunikationsmedel är tillgängliga kan ingen religion längre göra anspråk på att ensam dominera regionen och skydda sina medlemmar från kontakt med olika trosriktningar. Vi må gilla det eller ej, men de flesta av oss är bestämda att leva i ett mångkulturellt samhälle, som i sig innefattar människor av många trosriktningar eller av ingen tro alls.

Fyra modeller

Av detta skäl måste vi diskutera på vilka olika sätt de olika religionerna kan förhålla sig till varandra. Jag skulle därför vilja föreslå en typologi som består av fyra möjliga modeller: tvång, konvergens (strävan åt samma håll), pluralism och tolerans.

Den första modellen, tvång, har varit förhärskande under större delen av mänsklighetens historia. Under de flesta historiska perioder har politiska makthavare önskat forcera fram religiös enhetlighet inom sina respektive jurisdiktioner och tvinga underkuvade befolkningar att anta segrarens religion. Det romerska imperiet accepterade religiös pluralism under en tid, men kejsarna började snart kräva att man skulle ägna dem själva gudomlig tillbedjan. Följaktligen förföljde de religioner som, i likhet med kristendomen, vägrade att gå med på sådan dyrkan. När kejsardömet antog kristendomen som sin officiella religion, började kejsarna att tvinga fram kristen renlärighet och förfölja alla andra religioner, inklusive alla former av oliktänkande inom kristendomen. Mönstret: en enda religion för en stat förblev normgivande ända till tidig modern tid, till och med efter reformationen. 1500- och 1600-talens förfärliga krig och förföljelser föranleddes huvudsakligen av antagandet att varje stat endast fick ha en religion, nämligen härskarens egen (cuius regio eius religio).

Under dessa omständigheter blev andra sorters krig vanliga, nämligen krig mellan religioner. Detta faktum illustreras livfullt av korstågen. Fastän européerna vanligtvis utpekas som angripare, skedde i själva verket många av de militära operationerna i försvarssyfte. Turkarna hade erövrat Syrien, Nordafrika och stora delar av europeisk mark, inbegripet Portugal, Spanien, södra Frankrike och delar av Italien och Schweiz i väster samt Balkan, i dag Jugoslavien, och Ungern i öster. Turkarnas frammarsch betydde naturligtvis också en utbredning av islam som religion, och deras återtåg innebar oftast ett förnyat kristnande av de territorier som turkarna förlorat. Detta kan man tydligt se i 1400-talets Spanien, där man drev ut alla judar och muslimer, som inte konverterade till kristendomen.

I nuvarande läge, som kännetecknas av globalisering, skulle denna tvångsmodell vara svår att upprätthålla. Som ett resultat av de blodiga ”religionskrigen” lärde sig Europa och Förenta staterna läxan att kostnaden är för hög. Från ett kristet teologiskt perspektiv är det oförsvarligt att försöka omvända människor med svärdet i hand. Protestanter likaväl som katoliker har lärt sig att det måste vara en frivillig handling att ansluta sig till tron. Tidigare försök att framtvinga omvändelser har som resultat givit religionen vanrykte och har bidragit till att likgiltighet och irreligiositet har spridit sig.

Det är visserligen sant, att det fortfarande finns härskare i världen som försöker tvinga fram en enhetlig trosuppfattning. De är både besvärliga grannar och hot mot världsfreden. Från kristen synpunkt måste deras tvångspolicy ogillas. I sinom tid kommer de, förmodar jag, att inse att deras taktik är ett misstag, ty, som jag redan sagt, innebär de moderna rese- och kommunikationsmöjligheterna att det blir mycket svårt att hindra framväxten av olika religiösa sammanslutningar i olika trakter på jordklotet. Även om diktatoriska regeringar försöker hindra framväxten av andra trosuppfattningar, som de gör i somliga muslimska, hinduiska och buddhistiska områden i dag, så kommer murarna till sist att bli genomborrade och vittra sönder. Förr eller senare kommer de folk som blivit tvingade att anta sina härskares religion, att kräva frihet att göra egna medvetna val och vittna om sina uppriktiga övertygelser.

Trots bakslag har utvecklingen lett till större frihet inom religionens område. Sovjetunionen kunde inte befästa sin ateistiska ideologi trots drygt 70 år vid makten. Religiöst tvång överlever bara i nationer som först sent börjat moderniseras. Det gynnas av extremister som känner att desperata metoder är nödvändiga för att rädda deras teokratiska visioner av hur staten skall vara.

Den andra modellen för att sätta religioner i samband med varandra är konvergens, strävan åt samma håll. Med anledning av det faktum att religiösa impulser i stort sett är desamma hos alla människor hävdar somliga vetenskapsmän, att religionerna i allt väsentligt överensstämmer med varandra, och att skillnaderna dem emellan endast är ytliga. På 1970-talet hävdade bland andra John Hick, att religionerna skulle kunna komma överens på basis av teocentrism, och att de därmed skulle inse att olikheterna dem emellan beträffande vägen till frälsning är kulturellt betingade. Men teocentrism är inte en tillfredsställande plattform för dialog med de många religioner som är polyteistiska eller panteistiska, inte heller med ateister. Trosuppfattningar som är uttalat teistiska, som exempelvis judendomen, islam och kristendomen, är inte heller villiga att överge sina egna övertygelser om vägen till Gud, antingen det rör sig om Mose lag, Koranen eller Jesus Kristus.

Ett antal vetenskapsmän, som har övergivit idén om teocentricitet som basen för konvergens mellan religionerna, har nyligen lanserat vad de kallar en ”soteriocentrisk” modell (en modell inriktad på frälsningen). De påstår att alla religioner är överens om att syftet med religionen är att ge frälsning eller befrielse. Detta uppfattar religionsutövarna dock på olika sätt, vilket kanske beror på de olika kulturerna. Genom dialog om befrielse skulle de kunna bemästra sina ömsesidiga oenigheter, antas det.

Den fundamentala förutsättningen för dessa konvergensteorier är att alla religioner, åtminstone i sina skiljaktiga drag, är mänskliga konstruktioner – stapplande försök att uttrycka det heliga och transcendenta mysterium som den mänskliga existensen är omsluten av. Denna teori strider emellertid mot den officiella läran och mot religionernas historiska identitet och väcker motstånd hos den religiöst sinnade del av befolkningen som hävdar att deras specifika trosuppfattning är sann och till och med att den är uppenbarad av Gud. De kristna anser att centrala dogmer som Treenigheten och inkarnationen hör till uppenbarelsen och inte kan offras till förmån för någon förment sammanjämkning. Judarna håller troget fast vid Mose lag och vid den rabbinska traditionen. Muslimerna å sin sida anser att Koranen är den slutgiltiga uppenbarelsen från Gud och betraktar Muhammed som den störste och siste profeten. Soteriologi är en avgörande skiljelinje, eftersom de olika religionerna är lidelsefullt oense med varandra om vägen till frälsning. Soteriocentrism är därför inte mer lovande än teocentrism som ett botemedel mot söndring.

Den tredje modellen för möte mellan religioner är pluralism. Med det menas inte bara det faktum att religionerna är många utan åsikten att detta är en välsignelse. Argumentet är att varje religion återspeglar särskilda aspekter av det gudomliga. Alla är sanna till en del men behöver få tillägg och motvikter av de skärvor av tro som finns i de andra reli-gionerna. Samexistens mellan dem alla övervinner de misstag och begränsningar som utmärker var och en, tagen för sig. Sålunda yttrade retorikern Symachus i en debatt med S:t Ambrosius på trehundratalet: ”Det är omöjligt att ett så stort mysterium skulle kunna nås endast på en väg.” Denna inställning vädjar på ett särskilt sätt till relativister, som hävdar att det mänskliga psyket inte kan uppnå den objektiva sanningen och att religion huvudsakligen är ett uttryck för enbart subjektiva känslor. Men den vädjar inte till ortodoxa troende, som håller fast vid att dogmerna i deras religion är objektivt och universellt sanna. Kristendomen står och faller med anspråket att det verkligen finns tre personer i Gud och att den andre av dem, den evige Sonen, blev inkarnerad i Jesus Kristus. De kristna medger gladeligen att det finns element av sanning och godhet i andra religioner, men de fortsätter att hävda, att Guds uppenbarelse i Kristus skall förmedlas till alla folk. På samma sätt betraktar judar och muslimer sina religioner som gudomligt uppenbarade och förkastar varje försök att placera alla religioner på samma nivå. Detta negativa svar betyder naturligtvis inte att bekännare av olika religioner inte skulle ha något att lära av varandra. Kristendomen har utvecklats under århundraden genom att komma i kontakt med ett rikt urval av filosofier och religioner, vilket har gjort det möjligt för de kristna att finna innebörder i sin egen tro som de annars inte skulle ha upptäckt. Kristendomen växer som en organism, som hämtar näring från den omgivning där den befinner sig, och som införlivar denna näring med sig själv. Den godtar inte giltigheten av sådana dogmer och ritualer som strider mot dess egen självförståelse. Dialog kan, som vi snart skall se, öka den ömsesidiga respekten för olika religioner, men erfarenheten visar, att det inte finns något skäl för antagandet, att detta skulle leda till den slutsatsen att alla religioner är lika bra och lika sanna. På de punkter där de motsäger varandra måste åtminstone en av dem ha fel.

Vi vänder oss nu till det fjärde alternativet, som jag kallar tolerans. Tolerans är inte detsamma som accepterande, fastän det mestadels innehåller ett mått av gillande. Vi tolererar ting som vi finner mindre acceptabla, och vi gör det, emedan vi ser oss ur stånd att bekämpa dem, eller emedan ett bekämpande i sig skulle vara ett ont. Toleransens principer, uttryckta t.ex. i John Lockes berömda Letter Concerning Tolerance, blev på 1700-talet allmänt accepterade i många länder i Västeuropa. Den principen var också grundläggande för det amerikanska experimentet med en frihet som beordrats uppifrån. Från början fanns i denna nation ett stort utbud av kristna samfund som betraktade varandras tro som villfarelser. Den amerikanska politiska ledningen fordrade inte av dem att de skulle gilla varandras dogmer och ritualer, men den insisterade på att de skulle undvika varje försök att tvinga medlemmar av andra samfund att tro likadant som de själva. Under tidens lopp har den religiösa scenen blivit allt mer mångskiftande. Den innehåller många fler variationer av kristendom än vad som ursprungligen var fallet.

Dessutom har nationen välkomnat mängder av judar, muslimer, buddhister och hinduer. Med sällsynta undantag lever alla dessa reli-gioner fredligt bredvid varandra, blandar sig inte i varandras lära, liv och åkallan. Det amerikanska experimentet har utfallit tillräckligt väl för att erbjuda en möjlig modell för det globala internationella samhället som just nu upplever sina födslosmärtor.

Tolerans beträffande kyrkans lära

Fastän termen ”tolerans” inte har haft någon vidsträckt användning inom den katolska officiella läran under de senaste 50 åren, så är, enligt min mening, denna fjärde modell den som bäst överensstämmer med synen på läroämbetet. Pius XII fastställde i ett viktigt tal år 1953 (Ci Riesce) att den katolska kyrkan inte skulle vänta sig att ha en särskilt gynnad ställning eller bli betraktad som den härskande religionen i det världssamfund som var på väg att bildas. Den skulle bara begära att de olika religionerna skulle tillåtas att i full frihet undervisa om sin egen trosåskådning och utöva sin egen tro. I sin deklaration om de icke-kristna religionerna bekräftade Andra Vatikankonciliet att denna modell var lämplig för enskilda nationalstater.

Andra Vatikankonciliet avvisar uttryckligen varje form av tvång, det må vara fysiskt eller moraliskt, för att bringa ordning i den katolska fållan. Den lär att religiös frihet skall tillerkännas alla medborgare och alla religiösa samfund, och att denna frihet skall upprätthållas även i samhällen som ger speciellt erkännande åt någon viss religion (Deklarationen om religionsfrihet, nr 6). För att bevara freden i det civila samhället och oberoendet för de olika religionerna är det väsentligt att vinnlägga sig om en atmosfär av ömsesidig tolerans och respekt.

Konciliet har ibland blivit misstolkat som om det hade antagit den pluralistiska modellen och förnekat kristendomens exklusiva anspråk. Men faktum är att konciliet bestämt höll fast vid den katolska trons unika sanning och vid alla människors plikt att söka den sanna religionen och att anta den, när den väl hade blivit funnen (Deklarationen om religionsfrihet nr 1).

Andra Vatikankonciliet påbjöd en mycket tydlig kristologi. Det lärde att Gud hade insatt Kristus som källa till hela världens frälsning (Om kyrkan, nr 17) och att han är ”den mänskliga historiens mål, brännpunkten för historiens och civilisationens hela längtan, centrum för den mänskliga rasen, varje hjärtas glädje och svaret på all dess längtan” (Kyrkan i världen av idag, nr 45). Konciliet citerade ordagrant Pauli ord om att Guds avsikt är att ”sammanfatta allting i Kristus, allt i himlen och på jorden” (Ef 1:10).

Som en konsekvens av denna tydliga kristologi lade Andra Vatikankonciliet ner stor omsorg på att hålla fast vid Kristi unika roll som med-lare och att understryka den alltjämt bestående vikten av fortsatt missionsaktivitet. Genom att erkänna Kristus som världens frälsare kallade konciliet de kristna att sprida evangelium i så vida kretsar som möjligt. Att vara okunnig om evangeliet eller att förneka det skulle vara detsamma som att inte låtsas om eller att tillbakavisa Guds största gåva till mänskligheten. Kyrkan har en tendens att expandera och ta in medlemmar från vilken ras eller religion som helst, detta genom sin inre dynamik. Dekretet om kyrkans missionsverksamhet fastställer att alla männi-skor har syndat och kommit till korta inför Guds ära, ”alla behöver Kristus som föredöme, som herre och mästare, som befriare, som frälsare och som den som ger liv” (nr 8).

Beträffande icke-kristna religioner lärde konciliet att de ofta innehåller ”korn av Ordet” och ”strålar av den gudomliga sanning som upplyser alla människor”, men det lärde inte att dessa religioner var uppenbarade eller att de var vägar till frälsning, inte heller att de var acceptabla alternativ till kristendomen. Judendomen har naturligtvis en speciell ställning bland de icke-kristna religionerna, eftersom Israels tro är den grund på vilken kristendomen vilar (jfr Deklarationen om religionsfriheten, nr 4). Den hebreiska bibeln är ett ständigt giltigt och inspirerat vittnesbörd om Guds uppenbarelse för sitt utvalda folk före Kristi ankomst (Om uppenbarelsen, nr 14).

Konciliet vill långt ifrån lära att de andra religionerna är fria från villfarelser. Det deklarerar att ”människor, vilseledda av Den onde, ganska ofta har blivit fängslade av enfaldiga argument och bytt ut tron på Gud mot en lögn och vördat förgängliga varelser i stället för Skaparen (jfr Rom 1:21, 25). För att främja Guds ära och utverka frälsning för alla dessa människor och i åminnelse av Guds befallning att ’förkunna evangeliet för hela skapelsen’ (Mark 16:15) fortsätter kyrkan följaktligen oförtrutet sitt missionsverk” (Om Kyrkan, nr 16).

I enlighet med Dekretet om missionsverksamhet befriar evangelisationen de olika nationernas riter och kulturer ”från all besmittelse av ondska och återupprättar [dem] till Kristus som den källa som kullkastar djävulens herravälde och avvärjer de mångfaldiga utslagen av illvilja” (nr 9). Dessa meningar innebär att de andra religionerna inte på något sätt är likvärdiga ersättningar för kristendomen. Slutsatsen är att de i somliga hänseenden kan stå i vägen för sina egna anhängares frälsning. Som en följd av detta är konciliets hållning mot dem i hög grad präglad av en begränsad sympati och tolerans.

Ibland har den beskyllningen uttalats att absoluta övertygelser, sådana som de anspråk som görs beträffande Jesus Kristus i Skriften och av koncilierna, ger upphov till förtryck och våld. Jag tror att sanningen är den motsatta. Ledarna för 1800-talets rörelse mot slaveriet och för 1900-talets kamp för mänskliga rättigheter likaväl som de stora förkämparna för icke-våld har oftast varit män och kvinnor med stark religiös övertygelse.

Människor som inte erkänner några absoluta moraliska riktlinjer sak-nar därmed varje solid grund för att kunna försvara mänskliga rättigheter och mänsklig värdighet. Var och en som är osäker på om det ovillkorligen är förbjudet att ta ett oskyldigt mänskligt liv, kommer bara att kunna prestera svaga skäl mot folkmord och mot den massiva massaker på oskyldiga som äger rum på abortkliniker över hela världen. Det är naturligtvis möjligt, att några få motståndare till abort av missriktat nit kan mörda dem som tillåter abort, men sådana mord är sällsynta; de gör också våld på katolska etiska principer som ju förbjuder enskilda människor att ta lagen i egna händer.

De kristna är toleranta mot andra religioner inte trots sin övertygelse om uppenbarelsen utan tack vare denna övertygelse. Uppenbarelsen försäkrar dem om att Gud gjorde människan till sin avbild som en fri varelse med ansvar för sina handlingar. Den lär också, att tron till själva sin natur är en fri handling. Andra Vatikankonciliets Deklarationen om religionsfrihet gör klart, att de kristna måste respektera alla människors rätt och plikt att söka sanningen inom religionens område och att ansluta sig till den, när de har funnit den. De troende måste tillåtas att bekänna och utöva sin tro, förutsatt att de i så fall inte stör kraven på rimlig ordning i samhället.

Mot en fredlig samexistens

Om ett sådant tillstånd av tolerans och begränsat accepterande är ömsesidigt, så öppnas vägen för olika handlingsmöjligheter, som kan leda till en fredlig och vänskaplig samexistens. För det första skulle jag vilja nämna den breda kunskapsvägen. De olika religiösa grupperna kommer normalt att uppleva en hälsosam impuls att lära känna varandra genom att mötas i det vardagliga livet och genom att få riktig information om varandra genom studium och läsning. I ett samhälle med flera olika religioner borde människor uppfostras inte bara i sin egen tro utan också i viss utsträckning i andra människors tro, som de kommer att ha att göra med. Allt detta skulle bli ett försvar mot karikatyrer, grundade på förutfattade meningar och okunnighet.

För det andra kan grupper engageras i särskilda gemensamma program, baserade på ett gemensamt erkännande av grundläggande moraliska värden. Möjligheter uppstår för människor med olika tro att arbeta tillsammans för ändamål som exempelvis försvar av familjen, invandrares och flyktingars rättigheter, kamp mot fattigdom och hunger, förebyggande och botande av sjukdomar, främjandet av medborgerlig och internationell fred samt miljövård. Religiösa grupper kan ge kraftfulla impulser till att förbättra människors villkor, just därför att de har inflytande över de troendes samveten.

För det tredje kan grupper bära vittnesbörd om religiösa och moraliska övertygelser som de har gemensamt med varandra. De flesta religioner är överens om vikten av bön och åkallan. De uppmuntrar strävan efter helighet och reagerar mot socialt skadliga företeelser som vrede, stöld, oärlighet, sexuell promiskuitet och dryckenskap. I ett samhälle som är hotat av själviskhet och hedonism kan religiösa ledares endräktiga röster bli till stor hjälp att upprätthålla moralen i samhället.

De olika grupperna kan vid vissa tillfällen gå samman i gemensamma gudstjänster för bön och åkallan. Detta fjärde uttryck för ett sådant begränsat accepterande inträffade mycket dramatiskt åren 1986 och 1993 i samband med de dagar för bön om fred som påven Johannes Paulus II hade påbjudit. Många interreligiösa möten för bön och tyst eftertanke har hållits i New York och i andra städer efter de fruktansvärda händelserna den 11 september 2001.

Ytterligare ett annat akut behov, som ofta framhävs av påven Johannes Paulus II, är att hela och försona svåra minnen. Eftersom religionen huvudsakligen vilar på traditionen, förevigas de tidigare upplevelserna i trossamfundet, inklusive dess ögonblick av ära, lidande och förödmjukelse. Oförrätter som tillfogats för generationer eller sekler sedan fortsätter att värka och ge upphov till fiendskap. Om man inte ärligt och modigt möter ursprunget till detta agg, så kommer det att förgifta atmosfären, så att män och kvinnor som lever i dag med orätt blir kland-rade för förfädernas missgärningar, de må vara verkliga eller inbillade. Om vänskap innebär att bli återupprättad, så borde samfunden inte kännas vid förfädernas uppförande. De kan på ett lämpligt sätt be om ursäkt för vad förfäderna har gjort och förlåta det onda som deras egna samfund har lidit. Johannes Paulus II har modigt fullföljt denna process i sitt umgänge med andra kristna kyrkor, med judar och med muslimer. Uttryck för ånger och förlåtelse utgör en femte kategori för interreligiös handling.

Alltsedan Andra Vatikankonciliet har den katolska kyrkan med eftertryck framhävt det sjätte programmet, nämligen teologisk dialog. Paul VI inrättade ett speciellt sekretariat, som alltjämt existerar som det påvliga rådet för interreligiös dialog. I denna typ av dialoger förklarar parterna sina trosföreställningar för varandra, undersöker hur de skall kunna leva vänskapligt tillsammans, berika varandra genom sina olika insikter och försöka att snäva in meningsskiljaktigheterna genom att finna möjligheter till samförstånd. Sådana dialoger har visat sig vara ytterst nyttiga för att förbättra relationerna mellan olika kristna samfund. Likaså lovar de gott för relationer mellan olika trosuppfattningar.

Även om dialog är värdefullt, så är det inte något universalmedel. Man kan inte vänta sig att den skall överbrygga meningsskiljaktigheter. När man uppnått samförstånd genom att delge varandra sina insikter, så kommer parterna ändå normalt att inse, att full enighet inte kan uppnås enbart genom dialog. Religionerna är fast förankrade i motsatta positioner, som de inte kan överge utan att offra sin identitet. Fastän de kristna utan tvivel hoppas på att deras dialogpartner skall komma att erkänna Kristus som världens frälsare, så ligger ett sådant resultat bortom de förväntningar man rimligen kan hysa om dialogens möjligheter. Syftet med dialogen är att komma fram till enighet om vad parterna kan uppnå inom de ramar som deras religiösa åtagande har definierat.

Ibland har man sagt att det är ett svaghetstecken att ge sig in i en dialog, eftersom det innebär osäkerhet om det riktiga i de egna ställningstagandena. Enligt min åsikt är dialog snarare ett tecken på styrka. Det innebär ett avsevärt självförtroende att tålmodigt lyssna medan andra talar om för dig, varför de tycker att du har fel. Grupper som inte har reflekterat på djupet över grundvalarna för sin tro undviker högst förståeligt en dialog, som de inte är rustade för.

Om dialogen missbrukas, kan den göra stor skada. Ett misstag vore att göra den till plattform för att värva nya medlemmar genom att sträva efter att omvända dialogpartnern till den egna tron. Detta vore att förvränga syftet med dialogen, vilket skiljer sig från missionsverksamheten. Det motsatta misstaget skulle vara att dölja eller förringa den egna gruppens övertygelser och på så sätt väcka falska förväntningar. Alldeles uppenbart har inte deltagarna i en dialog rätt att förändra sina respektive samfunds religiösa dogmer.

Emellertid är dialogen, rätt bedriven, en av de gynnsammaste vägarna för en växande förståelse mellan de stora religionerna. Den måste inte börja med de känsligaste och mest kontroversiella ämnena. Parterna gör mestadels bäst i att börja med ämnen där man kan hoppas uppnå ett visst mått av samförstånd. Paul VI föreslog i sin encyklika Ecclesiam Suam (1964) att de allmänna idealen som religionsfrihet, mänskligt broderskap, sund kultur, social välfärd och ordning i samhället borde tas upp som teman för interreligiösa samtal. Det kan också bli möjligt att föra samtal om en del rent religiösa teman, som exempelvis värdet av bön och innebörden i den mystiska erfarenheten. Den tycks nämligen ske på liknande sätt i olika religiösa traditioner. (Författare som Bede Griffiths och Thomas Merton har beskrivit hur denna erfarenhet kan bli förbindelselänkar mellan medlemmar av olika religiösa samfund.) Man kan föreställa sig mycket fruktbara dialoger om lidande och lycka, liv och död, tal och tystnad. Det viktigaste resultatet för deltagarna i sådana möten skulle bli, att man lärde känna och respekterade varandra. Vänskap mellan representanter från olika religioner kunde bidra till att övervinna något av den lagrade fientligheten och återupprätta tilliten.

Under dessa första år av det tredje millenniet är interreligiösa dialoger inte en lyx. Tillsammans med de andra fem strategierna som jag har föreslagit kunde de bidra till att hindra ödesdigra sammanstötningar mellan stora religiösa grupper. I den nuvarande krisen har religionerna en stor möjlighet att övervinna fientlighet och våld mellan människor och att främja ömsesidig högaktning och hjärtligt samarbete. Men insatserna är höga. Om de olika religiösa samfunden vägrar att anta program för tolerans och vägrar att engagera sig i meningsfulla dialoger, så finns det en allvarlig risk för återfall i ömsesidiga motanklagelser och ömsesidigt hat. Religionen kan än en gång bli missbrukad, som ju så ofta tidigare varit fallet, för att rättfärdiga konflikter och blodsutgjutelse. Som Johannes Paulus sade med anledning av händelserna den 11 september: ”Vi får inte låta det som hänt leda till en fördjupad splittring. Religionen får aldrig bli använd som orsak till och förevändning för en konflikt.” De religiöst troende måste ta ledningen för att bygga en värld, där alla människor kan leva tillsammans i fred och broderskap.

Översättning: Elisabeth Stenborg

Artikeln var ursprungligen publicerad i tidskriften America 4 februari 2002.