Ekumeniska mål och medel

Svenska kyrkans biskopar har med ärkebiskop Bertil Werkström som undertecknad skrivit ett brev till alla i Sverige verksamma kyrkor och samfund med en inbjudan till samtal om de lärofrågor som skiljer kyrkorna åt. I brevet påpekar Svenska kyrkans biskopar att medvetandet om den heliga förpliktelse som varje kyrka och varje enskild kristen har att arbeta för enheten i tron vuxit och allt mera fördjupats under vårt århundrade. De framhåller att lärosamtalen pågår mellan världens kyrkor, och att samarbetet och förståelsen kyrkorna emellan ökar.

Ärkebiskop Werkström skriver: ”Som biskopar i Svenska kyrkan vill vi därför tillfråga er om ert intresse och era möjligheter att för det första delta i ekumeniska samtal med ökad förståelse och närmande kyrkorna emellan som mål eller för det andra, med ömsesidigt erkännande och kyrkogemenskap som mål.”

Ärkebiskopens brev förtjänar en kommentar både ur internationellt och nationellt perspektiv.

Lärosamtal som ekumenisk process

På det internationella planet har under 80-talet de teologiska frågorna fått ökad betydelse i samtalen kyrkorna emellan. Det kan t.o.m. sägas att de nu går in i en mera intensiv fas då grundläggande teologiska frågor kommit i förgrunden och att man finner respektive kyrkors egen identitet och samhörighet med varandra just i de pågående teologiska lärosamtalen.

Under de senaste åren har expertkommitteer publicerat en rad betydande dokument som konstaterar mer eller mindre långtgående konsensus i en rad detaljfrågor. Att dessa dokument inte fått en motsvarande reception, dvs. en verklig förankring varken i den kyrkliga ledningen eller bland kyrkornas medlemmar beror inte bara på att det är trögt att förändra attityder, utan i allra högsta grad också på att dokumenten ter sig ganska bleka: trots att man tror sig kunna formulera en samsyn i vissa frågor visar den underliggande teologiska och kyrkliga verkligheten sig vara oberörd och motspänstig. Denna situation kan vara irriterande för många som längtar efter alla kyrkors enhet, men den kan i princip också ses som ett hoppfullt tecken på att kyrkorna är på väg åt rätt håll.

Ett tydligt exempel på den nya betydelsen av teologiska lärosamtal är det s.k. Lima-dokumentet om Dop, Nattvard, Ämbete som publicerades 1982 i Lima av Faith-and-Order-kommitten inom Kyrkornas världsråd. Dokumentet har tillkommit under medverkan av katolska teologer som sedan Uppsala-mötet 1968 regelbundet deltar i Faith-and-Order-kommittens arbete, fastän den katolska kyrkan inte är medlem i Kyrkornas världsråd.

Lima-dokumentet som från början var avsett att inleda en omfattande teologisk process trycktes i en ganska blygsam upplaga på några tusen exemplar, men det fick snabbt ett överraskande positivt mottagande. Också här i Sverige har Limadokumentet mött ett stort intresse och föranlett ett intensivt studiearbete.

De remissyttranden som hittills har kommit in tyder på att dokumentet har träffat en livsnerv i det pågående ekumeniska arbetet. Dokumentet har rönt stor uppskattning och genklang i de flesta kyrkor i världen. Det har också tvingat kyrkorna att i tydliga ordalag ta ställning till det egna kyrkoskiljande fundamentet. Den katolska kyrkans svar har hittills inte offentliggjorts, men den ortodoxa kyrkan, som teologiskt står den katolska kyrkan mycket nära erkänner utan omsvep i nr 17 av sitt remissyttrande: ”Det måste anses vara en svaghet i texten att den inte innehåller några ecklesiologiska principer som lik en klave kan sammanhålla textens olika element och bringa dem till harmoni. – Nödvändigheten av en gemensam ecklesiologi (= lära om kyrkan) är för våra kyrkor utgångspunkten och inte slutet på varje diskussion eller kritik av Lima-texten.”

För den katolska kyrkans del har genom Andra vatikankonciliet och biskopssynoden 1985 de ecklesiologiska frågorna fått avgörande betydelse i den ekumeniska dialogen. Ty den katolska kyrkan återvände genom Andra vatikankonciliets reformarbete till en syn på kyrkan som var vanlig under det första årtusendet: kyrkan är en communio, dvs. en gemenskap av olika (lokala) kyrkor. Detta innebär i princip att den katolska kyrkan ser på sig själv som en mångfald av (lokala) kyrkor som lever i en synlig enhet (Lumen gentium nr 26). Denna enhet får sitt uttryck i biskoparnas kollegium med påven som biskop i Rom och Petri efterträdare.

Därmed har den katolska kyrkan lämnat den uppfattning som varit i stort sett förhärskande under stora delar av det senaste årtusendet, nämligen att kyrkans enhet i ganska hög grad uppfattades som yttre och inre uniformitet formulerad i juridiska termer. Gränserna för var sanningen fanns föreföll vara klara och entydiga. I och med Andra vatikankonciliet återvände den katolska kyrkan till den äldre kyrkans uppfattning om kyrkans enhet. Hon ser sig själv som en communio, dvs. som en mångfald av olika (lokala) kyrkor med olika traditioner, som lever i gemenskap och i enhet med varandra och i enhet med påven i Rom.

Det måste här understrykas att den katolska kyrkan inte anser sig som en kyrka bland andra kyrkor, ty hon skriver i dokumentet Lumen gentium från Andra vatikankonciliet om sig själv att Jesu Kristi kyrka har sin konkreta existens i den synliga katolska kyrkan (nr 8), men med just denna formulering blir också gränsdragningen för var Jesu Kristi kyrka finns mindre entydig, därför att hon nu kan se mycket av sitt eget liv också förverkligat i andra kyrkor. M.a.o. den katolska kyrkans ekumeniska engagemang växer fram i en trosreflexion genom vilken hon själv hela tiden försöker förstå sin egen identitet. I en sådan process förmår hon med nya ögon se och uppskatta de kyrkor som lever skilda från henne och med vilka hon vet ”sig vara förbunden av flera skäl” (LG 15).

En engagerande trosreflexion

Ekumeniken i Sverige står i princip inför liknande utmaningar som på det internationella planet. Också här hemma kommer de teologiska lärofrågorna – om de drivs med tillräckligt allvar – och synen på kyrkan att vara avgörande för ”en ökad förståelse och ett närmande kyrkorna emellan”, vars mål måste bli ”ett ömsesidigt erkännande och kyrkogemenskap” (ur ärkebiskopens brev).

De under flera år pågående samtalen i den officiella luthersk-katolska samtalsgruppen kan väl också ses som ett viktigt steg på vägen till en konvergens av våra olika kyrkors syn på kyrkan och kyrkans ämbete. Dessa samtal kan visa sig vara av stort intresse på grund av den kyrko- och ämbetssyn som hävdas inom Svenska kyrkan; ty i denna principiella fråga har Svenska kyrkan en särställning bland övriga lutherska kyrkor, och därmed en viss närhet till den grundläggande katolska synen.

Visserligen är man inom Svenska kyrkan medveten om att man står i en mellanposition mellan å ena sidan den romerskkatolska kyrkan, de ortodoxa kyrkorna och de anglikanska kyrkorna och å andra sidan de traditionella svenska frikyrkorna (Svenska kyrkans nämnd för mellankyrkliga och ekumeniska förbindelser 87 02 10). Men viktigare tycks f.n. ändå vara att man klart kan konstatera en ökad medvetenhet om teologins avgörande betydelse i den ekumeniska processen.

Att diskussionen om Svenska kyrkans frigörande från staten numera regelbundet återkommer, är i sig ett viktigt indicium på åt vilket håll utvecklingen pekar – även om denna fråga i vissa kretsar betraktas som en ovälkommen och besvärande gäst. Inte minst mot en sådan bakgrund förtjänar ärkebiskopens frimodiga uttalanden om nödvändigheten av Svenska kyrkans skiljande från staten stor respekt. Det som vi nu bevittnar tycks till syvende och sist vara att Svenska kyrkan under smärtor och våndor definitivt är på väg att bli fri från staten och därmed finner sin identitet. Sett i detta ljus måste man tolka Svenska kyrkans biskopars brev till i Sverige verksamma samfund som en deklaration om att man trots sin ställning som statskyrka med dubbla ansvar och lojaliteter söker den kyrkliga gemenskapen. Då är det betydelsefullt att Svenska kyrkans biskopar genom sitt agerande ger sin kyrka ett entydigt ansikte inför den kyrkliga gemenskapen. – Till detta kommer en annan synpunkt: Svenska kyrkans särart som en kyrka med ett biskopsämbete som gör anspråk på att leva i kontinuitet från urkyrkan, har i den internationella ekumeniska dialogen hittills inte uppmärksammats på ett tillfredsställande sätt. Också här måste biskoparnas agerande tillmätas stor betydelse för den kyrkosyn som kommer att bli vägledande.

Beträffande statens och politikens diffusa roll i sammanhanget måste följande gälla: det finns många vitala frågor som staten och kyrkorna har ett gemensamt intresse att samtala om. För ett ekumeniskt närmande kyrkorna emellan är emellertid det politiska inflytandet genom förtroendevalda ett främmande element och därmed ett avgörande hinder. Detta är sagt med all respekt för berörda enskilda människors integritet.

Bortsett från alla ressentiment som statskyrkosystemet än framkallar kan den katolska kyrkan inte undvika att dras in i allvarliga ekumeniska samtal med dem som är ansvariga och som är satta till att var herdar inom Svenska kyrkan.

Samtalen med den Anglikanska kyrkan och det i slutet av förra året utkomna dokumentet om Frälsning och kyrka är nog ägnat att här ge en fingervisning.