Elegi Till Mariana Tsvetajeva

O dessa förluster i Alltet, Marina, dessa störtande stjärnor

Vi förökar det ej, vart än vi oss kastar, mot vilka

stjärnor vi tumlar. I denna helhet är allting inräknat redan.

Så förminskar den fallande ej det heliga talet.

Varje försakande språng störtar i ursprunget ner och läks.

Är då allt blott ett spel, skiftning av ett och samma, förskjutning,

ingenstädes ett namn och sällan förtrolig vinning?

Vågor är vi, Marina, och hav? Himmel, Marina, och djup

Jord är vi, Marina, jord och tusenfalt vår, lärkor

som en frambrytande sång slungar ut i en osynlig rymd.

Vi begynner i jubel, snart överglänser det oss fullkomligt;

men plötsligt vänder vår tyngd sången nedåt i klagan.

Och ändå: är inte klagan ett yngre, omvänt jubel?

Även lägre gudar vill hyllas, Marina. Så oskuldsfulla

är dessa gudar, de väntar på lovord som skolbarn.

Lovsjung, min kära, låt oss slösa med lovsång

Ingenting tillhör oss. Vi lägger vår hand så lätt kring

obrutna blommors hals. Jag såg det vid Nilens strand, i Köm Ombo.

Så bär konungar, Marina, själva försakande, fram sina gåvor.

Liksom änglarna märker ut dörren hos dem som skall räddas

så vidrör vi, skenbart ömsint, det ena och det andra.

Ack, så fjärmade redan, så skingrade är vi, Marina,

om än av djupaste förevändning. Teckengivare blott.

Detta stillsamma skeende, när någon ibland oss

ej mer härdar ut och beslutar att gripa,

hämnas och dödar. Ty att det äger en dödlig makt

märkte vi alla på dess milda, måttfulla väsen

och på den sällsamma kraft som gör oss levande

till överlevande. Icke-vara. Vet du hur ofta

en blind befallning bar oss genom den nya födelsens

iskalla förmak … Bar oss? En kropp full av ögon

under ett otal förnekande ögonlock. Bar ett helt släktes

i oss nedslungade hjärta. Mot flyttfåglars hem

bar den skaran, bilden av vår svävande förvandling.

Älskande borde ej veta, Marina, får ej veta så mycket

om undergångens stund. De måste vara som nya.

Först deras grav är gammal, först deras grav betänker,

fördunklad under sörjande träd, det som alltid har varit.

Först deras grav bryts ner; de själva är böjliga vidjor,

och kraften som böjer dem formar dem till en yppig krans.

Se, de försvinner i majvinden? Från det evigas mitt,

där du andas och anar, drivs de av ögonblicket bort.

(O jag fattar dig, kvinnliga blomma på samma

oförgängliga gren. Så starkt sprids jag i nattluften

som snart skall snudda vid dig.) Tidigt lärde sig gudarna

att spela halva varelser. Vi som drogs in i kretsen

fyllde oss själva till brädden likt månens skiva.

Varken i ny eller nedan, aldrig mera kan någon skänka

oss helheten åter, utom vår egen ensamma vandring

över detta sömnlösa landskap.

Tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius

Denna dikt skrev Rainer Maria Rilke 9 juni 1926, samma år som han dog. Den återfanns opublicerad i hans kvarlåtenskap och finns med i den stora Rilke-utgåvan på sex band som utgavs 1956 på Insel Verlag: Rainer Maria Rilke: Sämtliche Werke, Band 11