O dessa förluster i Alltet, Marina, dessa störtande stjärnor
Vi förökar det ej, vart än vi oss kastar, mot vilka
stjärnor vi tumlar. I denna helhet är allting inräknat redan.
Så förminskar den fallande ej det heliga talet.
Varje försakande språng störtar i ursprunget ner och läks.
Är då allt blott ett spel, skiftning av ett och samma, förskjutning,
ingenstädes ett namn och sällan förtrolig vinning?
Vågor är vi, Marina, och hav? Himmel, Marina, och djup
Jord är vi, Marina, jord och tusenfalt vår, lärkor
som en frambrytande sång slungar ut i en osynlig rymd.
Vi begynner i jubel, snart överglänser det oss fullkomligt;
men plötsligt vänder vår tyngd sången nedåt i klagan.
Och ändå: är inte klagan ett yngre, omvänt jubel?
Även lägre gudar vill hyllas, Marina. Så oskuldsfulla
är dessa gudar, de väntar på lovord som skolbarn.
Lovsjung, min kära, låt oss slösa med lovsång
Ingenting tillhör oss. Vi lägger vår hand så lätt kring
obrutna blommors hals. Jag såg det vid Nilens strand, i Köm Ombo.
Så bär konungar, Marina, själva försakande, fram sina gåvor.
Liksom änglarna märker ut dörren hos dem som skall räddas
så vidrör vi, skenbart ömsint, det ena och det andra.
Ack, så fjärmade redan, så skingrade är vi, Marina,
om än av djupaste förevändning. Teckengivare blott.
Detta stillsamma skeende, när någon ibland oss
ej mer härdar ut och beslutar att gripa,
hämnas och dödar. Ty att det äger en dödlig makt
märkte vi alla på dess milda, måttfulla väsen
och på den sällsamma kraft som gör oss levande
till överlevande. Icke-vara. Vet du hur ofta
en blind befallning bar oss genom den nya födelsens
iskalla förmak … Bar oss? En kropp full av ögon
under ett otal förnekande ögonlock. Bar ett helt släktes
i oss nedslungade hjärta. Mot flyttfåglars hem
bar den skaran, bilden av vår svävande förvandling.
Älskande borde ej veta, Marina, får ej veta så mycket
om undergångens stund. De måste vara som nya.
Först deras grav är gammal, först deras grav betänker,
fördunklad under sörjande träd, det som alltid har varit.
Först deras grav bryts ner; de själva är böjliga vidjor,
och kraften som böjer dem formar dem till en yppig krans.
Se, de försvinner i majvinden? Från det evigas mitt,
där du andas och anar, drivs de av ögonblicket bort.
(O jag fattar dig, kvinnliga blomma på samma
oförgängliga gren. Så starkt sprids jag i nattluften
som snart skall snudda vid dig.) Tidigt lärde sig gudarna
att spela halva varelser. Vi som drogs in i kretsen
fyllde oss själva till brädden likt månens skiva.
Varken i ny eller nedan, aldrig mera kan någon skänka
oss helheten åter, utom vår egen ensamma vandring
över detta sömnlösa landskap.
Tolkning av Ingemar och Mikaela Leckius
Denna dikt skrev Rainer Maria Rilke 9 juni 1926, samma år som han dog. Den återfanns opublicerad i hans kvarlåtenskap och finns med i den stora Rilke-utgåvan på sex band som utgavs 1956 på Insel Verlag: Rainer Maria Rilke: Sämtliche Werke, Band 11