En kvinnlig kyrkolärare

I den katolska mystikens historia spelar Katarina av Siena en framträdande roll, så betydande att hon 1970 av påven fick den officiella beteckningen ”kyrkolärare”. Då hade det gått femhundranittio år sedan hennes död, men hon hade förblivit en levande kraft, både genom sina efterlämnade skrifter och genom minnet av en intensiv och okonventionell karaktär. Hon gick tidigt in i dominikanernas tredje orden, och det är stilriktigt att det är dominikansystrarna på Marielund, Ekerö, som nu presenterar henne i ett häfte, nr 4 i serien Kvinnan i kyrkan. Bidrag till katolsk kvinnosyn. Madeleine Fredell OP har kallat sitt arbete VAR ELD – Om den heliga Catharina av Siena, 47 sidor. (Den ovanliga stavningen av namnet är genomgående.)

Det är en sober skildring av färgardottern från Siena, som kom att bli indragen i den påvliga politiken och som levde ett intensivt inre liv. Tonvikten är lagd vid hennes osjälviska ansträngningar och hennes gudshängivenhet, medan de mer färgstarka episoderna i hennes legend är utelämnade. I hennes fromhet intar ”den inre cellen” en central plats. Där övar sig själen i självkännedom och där möter hon Guds kärlek, som skall omsättas i verksamhet bland människorna. Extasen och den andliga friden är inte mål i sig själva. Detta visar sig tydligt i hennes eget ganska korta liv, där yttre och inre verksamhet balanserar varandra.

Inom det begränsade utrymmet ger skriften en ganska tydlig framställning av Katarinas andlighet, medan hennes personlighet verkar något nedtonad. Sådana grundläggande presentationer av stora gestalter i kyrkans historia är alltid på sin plats. Denna skrift har bara ett stort fel: den är nästan oläslig, formatet på typerna är alldeles för litet. Det är synd på ett viktigt ämne.