”Ett heligt folk…”

Vi befinner oss mitt i ”Lekfolkets år” och har därför ett osökt tillfälle att en gång för alla ta reda på vad titeln lekman innebär. Till den änden har Katolska Kyrkans Studieråd givit ut studiematerialet ”Ett heligt folk … om lekfolket i kyrkan och världen av idag”, sammanställt av Kerstin Ekelöf. Det används i studiecirkel- och diskussionsverksamhet över hela Sverige.

Frågan vad en lekman är kan besvaras på två sätt. Det negativa svaret är att en lekman är den, som varken är präst, munk eller nunna men ändå av outgrundliga skäl intresserar sig för kyrkans lära och liv och understundom tar del av sakramenten. Det positiva svaret är både enklare och mer fruktbart: en lekman är en döpt kristen. Präster och ordensfolk är en särskild kategori i denna skara av döpta kristna. Syftet med ”Lekfolkets år” måste vara att betona, utveckla och tillämpa denna senare syn på kristenheten. Man lyfter också gärna fram begreppet ”Gudsfolket”, laós theo, varav själva ordet lekman kommer.

Viljan att medvetandegöra och aktivera lekmännen får inte ses enbart som en andefattig avspegling av demokratiseringens tidsålder. Det är fråga om något absolut nödvändigt i den framtid som den katolska kyrkan går till mötes. Katolicismen kommer nog aldrig mer att vara geografiskt begränsad och kompakt som för hundra år sedan. Snarare väntar en världsomspännande diaspora. I denna situation uppstår två problem: dels räcker inte prästerna och ordensfolkets arbetskraft till för alla uppgifter, dels måste alla lekmän på ett nytt sätt bli medvetna om vad som gör dem till kristna för att faktiskt klara av att vara det i en avkristnad omvärld. Detta senare är särskilt viktigt i västvärldens rika men sekulariserade länder, även de som förr kallades katolska. ”Lekmannateologins” uppgift är alltså att formulera vad som förut varit osagt eller underförstått för att kunna besvara frågorna som uppstår i denna nya situation.

Studiematerialet ”Ett heligt folk” består av två delar: ett kompendium som kan beskrivas som en samling citat, tankar och frågeställningar grupperade under rubriker som ur olika vinklar belyser lekmannens väsen och uppgift, och ett fördjupningsmaterial med längre, sammanhängande artiklar. Det är i själva verket på dessa texter som studiematerialet i det förstnämnda kompendiet bygger. Den ”lekmannateologi” man finner här består framför allt av utläggningar av och reflektioner kring Andra Vatikankonciliets yttranden om lekfolket.

Fördjupningsmaterialet är en guldgruva som kan anbefallas både katoliker utanför studiecirklarna och våra bröder i Svenska kyrkan. Särskilt skall bara nämnas de två tunga men oändligt rika artiklarna ”Lekmannautbildning i kristna gemenskaper” av Sinaldo Sinaldi op och ”Det allmänna prästadömet och prästämbetet” av A. Vanhoye sj. Vanhoyes artikel är en grundlig penetration av en enda fråga, men Sinaldi skriver mycket som angår varje kristen. Intressant är hans belysning av den risk lekmannen löper: inställningen att lekmän varken kan eller skall bli heliga, och benägenheten att hellre ”uttrycka sin tro genom yttre aktiviteter än genom att själva sträva efter den personliga heligheten”. Kanske särskilt efter konciliet är faran stor att man sätter likhetstecken mellan en ”föreningsnisse” och en god katolik. Men han nyanserar senare: ”Vi har insisterat så mycket på helgelsens plikt därför att utan den blir varje försök till utbildning illusoriskt, ineffektivt och till och med skadligt. Lika illusorisk vore en strävan efter helgelse som försummade ansträngningen att gå in i världen genom skicklighet och kontinuerlig anpassning efter tidens krav. Ett sådant anspråk på helgelse skulle inte ha något gemensamt med helighet, inte heller med apostolat, som bekräftats genom de talrika pseudomystiska botgörare- och reformrörelser som skadat kyrkan i varje århundrade av dess historia. ”Det är en fiende som har varit framme” (MT 13:28).”

Materialet visar klart att förutsättningen för lekmännens helgelse och rätta aktivitet är att de blir medvetna om sin identitet. Det finns en fråga som tycks vara särskilt dominerande och grundläggande. Varje kristen bör vara medveten om vad dopet faktiskt innbär. Kyrkan är ingen religiös förening, säger studiematerialet med rätta. Dopet renar oss från arvskulden och från personlig synd – men det gör oss också till levande delar av Kristi mystiska kropp. Det är inte bara en vacker fras. Dopet är porten till den kristna gemenskapen som sträcker sig genom alla tider och alla länder. ”Det är tack vare medvetenheten om dopets vikt som … alla lekmannarörelser upptäcker sin identitet och all lekmannaandlighet finner sina äkta uttryck.” (Ur påvens tal till en grupp kanadensiska biskopar på besök till Rom 1983.) Genom dopet är vi myndiga som kristna. Därigenom får vi det inre liv och ”den helige Andes gemenskap” som gör att vi faktiskt som katoliker inte är påvens personliga undersåtar på sam¬ma sätt som vissa engelsmän under sin drottning. Samtidigt låter denna insikt om det allmänna prästadömet ämbetets och hierarkins särskilda uppdrag skina än klarare. Gammaldags klerikalism kan rentav sudda ut det särskilda prästadömets skönhet och förvandla en sund vördnad för Kristi präster till feodal underdånighet.

Medvetandet om dopets innebörd är inte minst viktigt i ett land som Sverige, som fundament för all ekumenik. Vi har ju dopet gemensamt med Svenska kyrkan. Detta medvetande kanske man kunde önska sig i högre grad också hos dessa våra bröder och systrar.

Nära besläktad med frågan om dopet är frågan om kyrkan som Kristi mystiska kropp. Det är något att tänka över både för ”ultrakonservativa” som längtar tillbaka till motreformationen och för ”progressiva” som tror sig vara medlemmar i ett parti. Kristus lever i kyrkan och han gör det idag. I motsats till både det förflutna och framtiden förmedlar nuet Guds nåd, och är den tid och plats där han vill att vi skall leva och verka. Därför borde en stark och sund tro och en äkta kärlek skapa en stor öppenhet och förmåga att lyssna. Det största hindret för en god dialog med ickekatoliker, både på det officiella och det personliga planet, kan vara en osäker och illa underbyggd katolicism som yttrar sig som självrättfärdighet, förnekelse och skygglappar. Detta är en fara som särskilt konvertiterna löper.

Skall man anföra någon kritik mot studiematerialet kunde man möjligen säga att det ibland är väl antihierarkiskt, och att det bitvis för starkt betonar yttre, organiserad verksamhet på bekostnad av den personliga helgelsen. Vi kan aldrig vara till nytta för kyrkan eller någon annan om vi inte börjar med att försöka vara goda och medvetna kristna. Man skall inte heller glömma att den som organiserar sig för mycket riskerar att inte ha tid att vara den tillgång och hjälp han borde vara för dem Försynen har placerat i hans närhet.

Men ”Ett heligt folk” förmedlar många viktiga insikter, särskilt kanske klargörandet att varje kristen är en myndig, levande del av kyrkan just genom dopet, och även utredningen av prästämbetets innebörd. Vidare betonar man med rätta att församlingen och familjen är – eller bör vara – grundenheter för den kristna katolska gemenskapen, grundenheter där Gud och den helige Ande på ett särskilt sätt kan leva.

Ansvaret för att sprida dessa insikter och på längre sikt följa upp ”Lekfolkets år” åligger oss alla. Men bortsett från föräldrar och alla som undervisar har prästerna ett särskilt ansvar. Kanske vore det bra om de oftare i sina predikningar klargjorde för församlingen hur dopet och bekräftelsen gör oss till kristna, och vad som är innebörden av deras eget prästämbete.