Karl-Gustaf Hildebrand föddes 1911, studerade i Uppsala och blev omsider professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet. Vid sidan av denna akademiska verksamhet har han, som de flesta nog redan känner till, en lång diktarbana bakom sig alltsedan debuten redan 1933 med diktsamlingen Nödvärn. Hans utveckling från en ganska traditionell poet med rim och rytm till mer modernistiska tongångar kan man följa i Dikter 1933–1998, som kom ut 1999. Han är ingalunda alltid den blide och stillsamme lärde mannen. Tvärtom kan han vara ganska bitsk och ironisk som i dikten ”Dödsfall i fakulteten”.
Karl-Gustaf Hildebrand är också en författare med kristna förtecken och har skrivit en rad psalmer, bl.a. den kända bröllopspsalmen ”O, Kriste, Du föddes av kvinna/välsigna kvinna och man” (nr 83). Han har varit redaktör för tidskriften Vår lösen och medarbetat i Bibelkommissionen. Ett pionjärarbete var essäsamlingen Bibeln i nutida svensk lyrik från 1939, där han spårar bibelallusioner och deras betydelse för förståelsen av diktverken. Detta är ett forskningsområde som först på senare år fått status bl.a. i tvärvetenskapliga projekt mellan litteraturvetenskap och teologi.
Nyligen har Karl-Gustaf Hildebrands sjunde diktsamling kommit ut, Eld genom allt det svala. Ett av avsnitten, ”Eldfåglar” fanns med redan i Dikter 1933–1998, och Signum kunde publicera den nyskrivna prosadikten ”Åldringarnas himmel” (Signum 5/2002) men det mesta förefaller att vara tidigare opublicerade verk, en del helt nyskrivet. Bo Gustavsson och Magnus Ringgren har hjälpt författaren att sammanställa diktsamlingen.
Många av dikterna är korta, ”modernistiska” med en klang stundom av finlandssvensk modernism; särskilt går mina associationer till Gunnar Björling, men med en alldeles egen timbre. Ofta handlar det om att våga släppa taget, att bejaka åldrandet och döden. I en av dikterna blåser en frihetens vind:
”Jag är inte rädd för döden
men för nästan allting annat.
Jag vill inte höra
att jag är tapper och ungdomlig.
Jag är fri, jag har inga åsikter.
Jag behöver inte tycka om Lars Ahlin.”
Ofta är dock tonfallet inte så ironiskt och spefullt utan mer allvarligt:
”Att lägga undan tiden
en bortglömd ränsel i hörnet.
Ta emot
dag efter dag som om aldrig.
Inte bli skrämd
av den mörke ryttaren.
Inte förråda
att det är honom jag längtar till.”
Eller ännu mer precist formulerat i denna trerading:
”Att bryta upp.
Det är kanske lättare än man tror.
Det är kanske som att höra koltrasten.”
Saknaden efter den avlidna hustrun genomsyrar flera dikter och bidrar till beredskapen att bryta upp. Sista strofen i en dikt lyder:
”Allting är ordnat och klart.
Det blåser en vind på perrongen
och jag far till min älskade i mörkret.”
I många av dikterna både i detta häfte och i övriga samlingar uttalas en medkänsla med de misslyckade, de som inte gjorde karriär. Kunskapen, livet tillhör inte de starka utan de svaga. Dikterna är alltså inte bara centrallyriska i inskränkt mening.
Karl-Gustaf Hildebrands lyrik är oftast ordknapp, sparsmakad med sinne för ordens valörer och samklanger. Den första dikten har rubriken ”Stad”:
”Alla färgerna
har smält ihop till en enda.
Uthärdandets:
ockrabrunt.”
Den sista strofen upprepar delvis dessa ord och bildar en ram kring dikten som understryker det stoiska, vardagliga uthärdandet utan all glamour:
”Färgen. Uthärdandet
Ockrabrunt.”
Man kan sitta länge och meditera över de ofta korta texterna i detta lilla dikthäfte, som inte bara talar om kärlek, saknad, avstående och död utan också om vikten av att aldrig misströsta, ”källan skall alltid finnas”, dikter som andas ljus, tro och hopp:
”Ljusmänniska
slösande
hur många år av mörker
för att nå detta ljus?”