Verkligt men bildligt

Än en gång har René Kieffer, professor i Nya testamentets exegetik i Uppsala 1990–95, samlat några av sina uppsatser och lagt fram dem för en svensk publik. Den nya samlingen har fått titeln Evangeliernas Jesus. Myt och verklighet. Men boken handlar inte om huruvida bilden av Jesus i evangelierna motsvaras av den historiska verkligheten eller är en myt i ordets vulgärbetydelse, alltså en osann skröna.

Redan presentationen på bokens baksida lyfter fram det ”och” som står i boktiteln. ”I det här sammanhanget står nämligen inte myt i motsättning till verklighet utan är ett sätt att göra den andliga verkligheten begriplig. Det är fråga om myt och verklighet, vilket ger bibelläsaren öppningar till en djupare förståelse av Jesu liv och gärning.”

En aggressiv läsning av dessa rader kan ställa en del frågor, bl.a. dessa: vad är det denna bibelläsare förstår, och det dessutom på ett djupare sätt: är det a) den historiske Jesus rätt och slätt, b) den historiske Jesus, men såsom tolkad och omtolkad av evangelister och traditioner som dessa tar upp och bearbetar, eller c) den berättelsegestalt som i fyra varianter möter i evangelierna och vars eventuella förhållande till historisk verklighet vi inte ger oss in på? Oavsett om René Kieffer själv har fört pennan i texten på pärmens baksida eller ej, tror jag att det är nyttigt för en läsare av hans bok att vara medveten om hur olika dessa tre svar är. Vederbörande läsare kommer att under lektyren ana att författaren mest ser ut att luta åt det andra svaret, men stundom tenderar att uttrycka sig på ett sätt som rimmar med det tredje.

För René Kieffer, såsom för många andra religionsvetenskapare, står orden myt/mytisk för livstolkande bilder, metaforer och berättelser som ”rör grundläggande existentiella dimensioner i människans liv” (s. 23), och han markerar tydligt att bibeln har en ”mytisk aspekt”; detta, skyndar han sig dock att säga, behöver inte strida mot en uppfattning att ”Jesu död och uppståndelse är verkliga” (s. 24). Citaten kommer från artikeln om det religiösa språkets egenart (kap. 2), där just bibelns bild- och symbolspråk står i centrum för intresset; väl att märka räknar Kieffer då också berättelserna till bilderna och symbolerna.

För att följa upp det jag nyss citerade om att Jesu uppståndelse är verklig: i artikeln om uppståndelsen (kap. 10) problematiserar författaren begreppet ’verklig’. Med emfas hävdar han: Jesu uppståndelse kan inte bevisas. Att de första kristna trodde på den är dock en historisk verklighet. Men om man säger, att de trodde att den var verklig, har man fördenskull inte fått grepp om vad de kan tänkas ha lagt in i beteckningen verklig. René Kieffer ställer inte den frågan rakt ut, men han går en bit på väg. Ty han frågar efter de traditionssammanhang där denna tro uppkommit. Det de första kristna menade hade hänt (han uttrycker sig så försiktigt) uttryckte de med hjälp av ett övertaget, inte alldeles enhetligt bildspråk, som kom från dessa ”traditionssammanhang”, t.ex. bilderna av att väckas, av att resa sig, av att upphöjas. Detta är, skriver han, ”tolkningsmodeller för den betydelse den döde Jesus plötsligen får för dem som uppfattar honom som levande” (s. 169). På frågan om vi genom texterna om uppståndelsen kan ana att något hänt svarar han: vi får inga säkra svar, men för den som accepterar att Gud finns kan texterna bli till spår av denne Gud och så känner den troende igen sin Gud och sin glädje i tron att Jesus lever (s. 171).

Referaten så här långt ger indirekt ett intryck av bokens författare och av hans hållning i viktiga tolkningsfrågor. Ty så är det ju: inte minst hos den som ger sig i kast med att tolka flertydiga texter färgas tolkningen av tolkaren. Det är också uttryckligen därför som uppsatssamlingen inleds med en artikel ”Min egen utveckling som människa och exeget”. René Kieffer skisserar en uppväxt i Frankrike och Luxemburg och en skolning i litteratur, filosofi och konst, präglad av europeisk kultur, inkluderande t.ex. Martin Heideggers filosofiska utläggningar i Freiburg im Breisgau. Att dennes existentialfilosofi tilltalade honom säger han öppet, och nog finns en parfym av detta i hans teologiserande också i dessa uppsatser. Hans växt tog en ny riktning när han kände kallelsen att bli präst och dominikan, vilket ledde till ytterligare åtta års studier i teologi och filosofi. När han så småningom år 1965 fördes till Sverige, visade det sig, egentligen föga förvånansvärt, svårare än denne vittfarne man trott att acklimatisera sig – svensk kultur var karg, de tongivande i kulturdebatten var antikristna och öppenheten för fransk och tysk kultur ringa.

När René Kieffer talar om sin identitet lyfter han fram två ting, dels den starka förankringen i religionen, dels intresset för text- och livstolkning. Hans filosofiska studier förde honom till en hermeneutisk medvetenhet som inte minst lärts av Paul Ricoeur, vars program om den s.k. andra naiviteten han tagit till sig: man skall bearbeta det barnsliga naiva förhållandet till religion och religiösa texter för att sedan kunna använda religionens språk och läsa de religiösa texterna i en andra naivitet, som har en reflekterande genomarbetning under sig. Så finner René Kieffer en medelväg mellan ”fundamentalismens stelbenthet” och ”den dogmfria radikalismen” (s. 13).

Detta sista har vi sett exempel på i de avsnitt jag redan kort refererat. Viljan att finna denna medelväg präglar också andra artiklar i samlingen, t.ex. den om jungfrufödelsen (kap. 3). Här, som genomgående, håller Kieffer isär de olika evangelierna och vägrar att låta dem tillsammans ge en harmoniserad, syntetisk bild, i detta fall av Maria. I likhet med många exegeter finner han således i födelseberättelserna i Matteusevangeliet drag från judiska legender om bl.a. Mose; de har bidragit till att dessa födelseberättelser blivit ”berättande uppbyggelselitteratur” som ”omgestaltar de fakta som eventuellt kan ligga till grund för framställningen” (s. 37). Och han är noga med att framhäva att Matteus och Lukas ”inte insisterar på den biologiska aspekten av jungfrufödelsen” (s. 46). Så ligger frågan om jungfrufödelsens verklighet ”bortom […] historisk forskning. Den uttrycker den gudstjänstfirande församlingens hyllning till det unika i Guds Sons människoblivande” (s. 47).

Jag har här tagit upp fyra av bokens tio bidrag och gjort det med speciell hänsyn till den problematik som antyds av bokens titel. Ett annat utslag av författarens intresse för textförståelsens problematik är de fall där han bygger på olika textteoretiska resonemang. Inte minst är detta tydligt i artikeln om Johannesevangeliets s.k. implicita läsare, där han spårar vilken läsarbild texten skapar och hur dess författare diskret på så vis försöker få sin läsare att bli en troende kristen. Här som så ofta annars ser Kieffers läsare hur han gärna söker sig till just det fjärde evangeliet, kanske redan av den anledningen att han tidigare skrivit en kommentar till det.

Artiklar som jag här inte tagit upp rör det kristna dopet i förhållande till judiska reningar (kap. 4), bergspredikans etiska utmaning (kap. 5), nattvarden i Nya testamentet (kap. 6), människan i Andens ljus (kap. 8) och Jesus som judarnas konung (kap. 9); att den sista särskilt uppehåller sig vid Johannesevangeliet förvånar förstås inte.

Olika läsare av den här uppsatssamlingen kan nog reagera mycket olika inför den: en och annan skulle kunna tänkas känna sig oroad eller osäker. Tänka sig att en bibelforskare, katolik dessutom, verkar så ”liberal” i sin bibeltolkning! Några kan känna sig otåliga och tycka att författaren inte talar ur skägget utan hejdar sig i sin ”andra naivitet”. Åtskilliga lär upptäcka att artiklarna kräver ganska mycket av sina läsare i fråga om uppmärksamhet och eftertanke; annars tappar de greppet. Några tör finna glädje i att under samtal och frågor företa en vandring genom ett antal nytestamentliga texter tillsammans med en teologiskt säker exeget; till dessa sällar sig gärna anmälaren och kollegan.