FN:s toppmöte i Johannesburg

År 1992 ägde FN:s förra toppmöte om hållbar ekologisk utveckling rum i Rio de Janeiro. Omständigheterna var då ytterst speciella. Berlinmuren hade kort dessförinnan fallit, Sovjetimperiet likaså, och USA var den enda kvarvarande stormakten. Riomötet resulterade i ett ambitiöst handlingsprogram, Agenda 21. Efter tio år kan man bara dessvärre konstatera att det mesta av dessa planer har stannat som vackra ord på papper. Fattigdomen i världen har inte minskat, inte heller svältkatastroferna eller bristen på friskt vatten.

FN:s senaste toppmöte om hållbar utveckling, som hölls i Johannesburg och avslutades i början av september, verkar i allmänhet ha väckt betydligt mindre entusiastiska förhoppningar än det föregående mötet i Rio. Vid mötet i år leddes Vatikanens delegation av ärkebiskop Renato Martini, Vatikanens ständige observatör vid FN. Enligt Martini var toppmötets viktigaste fråga denna gång hur fattigdomen i världen skall kunna bekämpas och helst utrotas. Detta är nämligen en förutsättning för att man skall kunna skapa hållbar utveckling. Ett av de primära problemen är vattenfrågan. Alla människor måste få tillgång till friskt vatten. I kontrast mot allt vatten som slösas bort i de rika länderna kan man notera att uppskattningsvis tre miljarder människor saknar tillgång till rent vatten. Vidare måste man underlätta för bönder och lantarbetare att behålla sina arbeten. Annars hamnar de lätt i städernas slumkvarter.

Ärkebiskop Martini påpekade i en intervju i Vatikanradion att den katolska kyrkan är expert på hur man kan nå en hållbar utveckling, just genom sitt breda engagemang i utvecklingsländerna. Präster, nunnor och kristna lekmän arbetar oförtrutet i skolor, på sjukhus och med kurser för hela familjer i miljövänligt jordbruk i kamp för en ekologisk medvetenhet i tredje världen. För den katolska kyrkan gäller det att försvara människolivet, familjen och en allsidig mänsklig utveckling, utan att använda moraliska pekpinnar.

Socialt forum

Under toppmötet i Johannesburg pågick samtidigt ett socialt forum för NGO-organisationer, dvs. olika former av frivilligorganisationer som inte är knutna till en viss stat. De viktigaste är väl Greenpeace, WWF och Jordens Vänner, men bland delegaterna fanns också många katolska organisationer, som exempelvis jesuiternas sociala apostolat som representerades av c:a 30 personer, varav många afrikaner.

En kritisk reflektion från detta forum var, med uttrycklig hänvisning till Riomötet, att toppmötets dokument inte ställde frågan hur alla goda föresatser skulle förverkligas i praktiken.

En svårighet med NGO-representationen på afrikansk botten är att organisationerna är tämligen nya och att de saknar såväl erfarenhet som resurser och därför hamnar i skuggan av de etablerade organisationerna från den rika världen. Klyftan mellan nord-syd och rika-fattiga länder manifesteras tydligt och på ett olyckligt sätt. Det innebär också att NGO-organisationerna har föga folklig förankring i de afrikanska länderna.

Under mötets gång fick delegaterna veta att polisen i Johannesburg hade gripit 72 sydafrikanska arbetare och jordlösa bönder i samband med en demonstrationsmarsch genom staden. Bland de gripna fanns ordföranden för de afrikanska NGO-organisationernas förbund. Delegaterna lämnade in en protestskrivelse, där man fördömde den sydafrikanska regeringens försök att tysta varje form av folkliga demonstrationer före och under toppmötet.

Jesuiten och journalisten Klaus Töpfer, som är verkställande direktör i UNEP (FN:s Environmental Program), insisterade i en intervju på att toppmötet ovillkorligen måste försöka nå konkreta resultat i handling, t.ex. när det gäller vatten- och sanitetsfrågor. Agenda 21 från toppmötet i Rio får inte nonchaleras utan måste uppfyllas, och detta kräver konkreta åtgärder och bindande tidtabeller. Vad man borde kräva av toppmötet i Johannesburg är, enligt Töpfer, att man ger mer resurser till uppfyllandet av Agenda 21. Han underströk också den betydelse som NGO-organisationerna har, inte minst är det nödvändigt att religioner och kyrkor bidrar till att arbetet för en hållbar utveckling främjas. På många håll uttalades alltså farhågor för att alla vackra uttalanden och program inte skulle komma att förverkligas.

Framgång eller misslyckande?

Var toppmötet i Johannesburg en framgång, som ledarna förutsade, eller blev det ett misslyckande, som en kör av journalister lika energiskt förutspådde? Egentligen är det fel att använda termer som framgång eller misslyckande, detta enligt jesuiten och publicisten Michael Czerny. Han talar om mötet i Johannesburg som en expo som var överflödande rik på olika exempel på hållbar utveckling som representerade jordklotets majoritet, och dagar av dunkla och frustrerande toppmötestal som återspeglade de rika och mäktiga ländernas intressen. Dessa två tendenser, som knappast ens var förbundna med varandra, representerar tillsammans världen år 2002. Johannesburg var, enligt Czerny, ett hederligt och sant toppmöte, inte mer misslyckat eller framgångsrikt än vår värld, ärrad som den är av gapande klyftor. ”För att läka vår lidande mänskliga värld och vår livsfarligt skadade planet återstår det massor att göra!”