Ett övermått av begär

Lukas Moodyssons senaste film Lilja 4-ever är ett skrik, en öronbedövande protest mot kränkning av människan. Men filmen aktualiserar också andra viktiga frågor som tål att diskuteras, inte minst hur sexualiteten uppfattas i vårt samhälle.

Under en timme och femtio minuter utsätter Moodysson åskådaren för ett outhärdligt nedstigande i dödsriket med en närmast fullständig inventering av all möjlig mänsklig djävulskap. Lilja (Oksana Akinsjina) har oturen att födas av en mor som senare överger henne, att växa upp i spillrorna av det forna sovjetimperiets fatala sociala experiment och att träffa en ”pojkvän” som fullständigt lurar henne. Med det är i Sverige, vårt trygga folkhem, som hennes otur beseglas då hon plundras på det enda hon har kvar: sin egen kropp. Det är här som hon blir bruksvara för en skoningslös hallick och svenska torskar i alla åldrar och ur alla samhällsklasser.

I filmen framstår människorna i nutidens Ryssland som offer för sin situation. Deras handlingar är desperata försök att överleva (eller undgå att leva i) ett hänsynslöst historiskt skeende där alla sociala strukturer utraderats och tilliten människor emellan upphört. I denna dystra vardag förstår man varför människan, enligt Hobbes, kan bli människans varg. Men när händelseförloppet i filmen flyttas till Sverige förtätas ondskan och blir helt obegriplig. Här skulle Lilja kunna räddas, upprättas och få ett värdigt arbete. Istället blir det tvärtom.

Moodysson skildrar Sverige som ett samhälle i ruiner, inte på grund av det som saknas utan på grund av det som finns i överflöd, vilket symboliseras i filmens inledning och slut av en mäktig fabriksskorsten som spyr ut giftig rök till dånet av Rammsteins industrirock. Här produceras varor, gifter, ljud och libido i överflöd. Den västerländska vargen är sedan länge mätt men söker ändå ständigt att framställa nya behov i brist på andra perspektiv. Liljas öde är avfallet som produceras av ett samhälle där man vill äga och uppleva för mycket. Som Timothy Radcliffe, dominikanernas f.d. ordensmästare har skrivit: ”Vårt samhälle dör inte av hungersnöd, utan av ett övermått av begär.”

Begäret är en del av vår överlevnadsutrustning och därför något gott. Det har kommit till genom evolutionens mångtusenåriga förlopp för att signalera de behov som måste tillgodoses för att vi skall överleva. Till dessa hör både fysiska behov som mat, husrum och kläder men också psykologiska som kärlek och trygghet. Men till evolutionens under hör också människans förmåga att förhålla sig med en viss distans till sina begär och att tillgodose sina behov på ett sätt som är typiskt mänskligt.

När barnet föds är det ett med sina begär och oskiljaktigt från sina behov. Men i takt med att det växer och tillägnar sig ett språk blir det möjligt för honom eller henne att relatera till sig själv och till omgivningen på ett nytt sätt. Genom språket förvandlas barnets skrik till en begriplig önskan som föräldrarna kan ta ställning till. Genom språket uppstår ett avstånd mellan begäret och dess föremål som tillåter växande kunskap och frihet, och i bästa fall självinsikt och empati.

I Lilja 4-ever spelar språket en avgörande roll. Under hela filmen för Lilja en intensiv dialog med sig själv och sin omgivning. Hon ber till sin skyddsängel och talar med sin vän Volodja (Artiom Bogutjarskij) som till slut blir hennes riktiga skyddsängel. När det är möjligt bygger hon en koja för att skydda sig mot omvärlden och för att återerövra sin värdighet genom att tänka och drömma i ord. Hennes bödlar är däremot själlösa, stumma sexuella automater som försöker tysta henne genom övergrepp. Dessa män har förlorat ett språk med vilket de kan identifiera sina egna och andras känslor. De har återvänt till ett stadium där de är ett med sitt begär och därför oförmögna att erkänna sin nästa som subjekt.

Ord betyder mycket. I vissa traditioner talar man fortfarande om kyskhet som förmågan att älska någon med beaktande av hans eller hennes integritet. Kyskheten är den mogna kärleken (både inom och utom äktenskapet) som tål avståndet och som tilllåter att älska utan att erövra och kommunicera utan att utagera. Den är attityden som människan kan förvärva för att kunna relatera till sig själv och till andra med frihet gentemot sin lust. Enligt detta perspektiv kan det sexuella begäret uppfattas som något gott när det blir ett uttryck för mänsklig kärlek som vill den andres bästa.

Man skulle tro att denna syn på människan och hennes sexualitet skulle ses som en stor tillgång i ett samhälle som vill främja respekt och jämställdhet människor emellan. Detta är dock ingalunda självklart, åtminstone inte i Sverige. Den av staten sanktionerade sexualundervisningen i den offentliga skolan – som bland annat främjas av RFSU (Riksförbund för sexuell upplysning) – uppfattar människan, åtminstone teoretiskt, som en varelse besatt av drifter som inte kan hejdas och av behov som omedelbart måste tillfredsställas. Talande för denna syn var kampanjen som lanserades av RFSU och RFSL i våras under rubriken ”Happy Hunting”. Kampanjen, som trots förbundens protester stoppades av Statens folkhälsoinstitut, var avsedd att lära ungdomar och andra intresserade att utöva säker sex i snabba sexuella förbindelser som, enligt organisationerna, är oftare förekommande under semestertiden. I denna kampanj, som i övrigt material från RFSU, finns inget rum för kyskhet eller för något annat språk som lär ungdomar att förhålla sig reflekterande till sin lust. Den lär inte hur man kan växa i sexuell mognad, kärlek och trohet utan uppmuntrar istället till lustfull jakt där man igen blir ett med sitt begär och där man jagar för att förtära. Hur detta är förenligt med förbundets och skolans övriga målsättning att arbeta för respekt och jämställdhet människor emellan är obegripligt.

Sexualiteten är inte bara ”en källa till glädje och njutning, och en positiv kraft i människors liv” (RFSU). Den kan också utlösa människans värsta instinkter och förorsaka enormt mycket lidande, som Moodyssons film så tydligt visar. Därför kräver den ansvar och en reflektion över hur man skall förhålla sig till den.

Visst bör man kunna tala om sexualitet utan hot och pekpinnar, men också om människans möjlighet att hantera den i frihet, dvs. med distans till begäret. Det kräver inte minst alla offer för sexuellt våld som Lilja representerar.