Emilia Fogelklous möte med den katolska modernismen

Thomas Orylskis skrift Moderna franska teologer, kommenterad av Peter Bexell i en artikel i Signum nr 5/2010, aktualiserar den rörelse som benämnts ”den katolska modernismen”. ”Modernisterna” (deras kritikers benämning) ville förena samtidens kultur och forskning med katolsk tro. De kom, framför allt under det tidiga 1900-talet, i konflikt med kyrkans ledning, då man uppfattade att de ville sätta vetenskapens auktoritet högre än trons och kyrkans sanningar.

Något som kanske är mindre känt är att den kända författarinnan Emilia Fogelklou skildrat ett antal företrädare för det tidiga skedet i denna rörelse ur ett svenskt perspektiv. Bakgrunden var att Emilia Fogelklou, som avlagt filosofie kandidatexamen 1906 och som första kvinna i Sverige även teologie kandidatexamen 1909, då i Uppsala fick ett Olaus Petri-stipendium. Det innebar att hon år 1910 fick en stipendieresa med syfte ”att studera aktuella filosofiska och religiösa rörelser i England, Frankrike och Italien”.

Av sin lärare, professor Nathan Söderblom (sedermera ärkebiskop 1914–1931), försågs hon med introduktionsbrev för möte med ledande teologer och filosofer. Det visade sig att dessa som hon anvisats att besöka till stor del tillhörde den grupp av teologer och författare som just vid denna tid fördömts av den officiella katolska kyrkan och betecknats som ”modernister”. Under resans gång skickade hon brev till Nathan Söderblom om sina iakttagelser. Ett par av dessa brev finns bevarade i Carolina Redivivas handskriftsarkiv. Hon återberättar även en hel del från denna resa i sina senare böcker, framför allt i boken Protestant och katolik, utgiven år 1937. Hon är en god iakttagare och hennes kommentarer är tänkvärda. Sammantaget ger hon en idéhistoriskt mycket intressant tidsbild. Dessutom föll det sig så, att hennes resa kom att genomföras när modernismens läror just hade fördömts.

Den 3 juli 1907 hade Pius X:s dekret Lamentabili sane exitu utkommit. I den fördöms i 65 teser ”modernismens irrläror”. Den 8 september 1907 utkom därtill encyklikan Pascendi dominici gregis. I den görs en metodisk genomgång av modernismens läror, vilka fördöms.

I september 1910 utkom vidare Pius X:s brev Sacrorum antistitum. I det beskrivs åtgärder för att komma till rätta med modernismens läror. Bland annat föreskrivs att det i varje stift inrättas en kommitté med uppgift att övervaka att ingen undervisning med något innehåll av modernism förekommer. Alla präster och lärare inom den katolska kyrkan skulle dessutom avlägga en så kallad antimodernisted.

När Emilia Fogelklou börjar sin resebeskrivning kan hon därför inleda den på följande sätt: ”Jag kom till London i september 1910, den tidpunkt som kallats den katolska modernismens dödstimma. […] Det var som om en järnhäl skulle ha trampat ner vårsäd, tyckte jag, när jag nu personligen mötte några ur modernisternas krets. Vänners öden stodo som tunga moln i rymden omkring dem.”

Hon börjar med att beskriva mötet med Friedrich von Hügel. Orylski beskriver honom som ”i hela den modernistiska affären de främsta centralgestalternas förtrogne vän”.1 Fogelklou beskriver honom som ännu mer betydelsefull. Enligt henne är han ”modernismens ärkeledare”, ”den katolska modernismens frommaste och djuptänktaste man”. Han var av tysk släkt, född i Italien, bosatt i England, före detta diplomat, forskare och författare. Han ägnade sig mycket åt mystiken och hans huvudverk är The Mystical Element in Religion.

von Hügel mottog Fogelklou med stor hjärtlighet. Hon beskriver honom som hårt pressad av situationen. ”Han var då ej ännu sextio år. Men hans hår var grått, hans ögon tunga och endast med största svårighet kunde han resa sig upp ur sin vilstol. För att samtala måste han begagna hörlur. Det låg sorg och trötthet över hans yttre gestalt. Han föreföll mig den gången vida åldrigare än han var.”

Även Fogelklou får höra att han har god kontakt med de övriga modernisterna, bland annat hade han nära brevkontakt med Alfred Loisy. Han hade också varit en mycket god vän till jesuitpater George Tyrrell, som dött året innan.2

von Hügel hade varit närvarande vid Tyrrells dödsbädd. Hügel beskriver Tyrrell som en mycket stark personlighet, som frimodigt vågat opponera mot encyklikan Pascendi och därefter blivit exkommunicerad. Trots att den engelska episkopalkyrkan med öppna armar hade erbjudit honom arbete höll han fast vid sin romerska kyrka om än ”han kände sig som bunden fast vid ett sjunkande skepp”. Han dog som exkommunicerad.3

Nu plågade det von Hügel att höra, att den präst och författare som trotsat påvens förbud och jordfäst Tyrrell, Henri Brémond, hade underkastat sig påvens vilja. Även andra hade vid denna tid avsvurit sig modernismen, medan det även fanns de som stod fast vid sin övertygelse och levde som exkommunicerade.

Fogelklou minns några uttalanden av von Hügel, till exempel om individen och samfundet: ”När institutioner ge tryck i stället för en rymd och en öppen famn åt originella samvetssträvanden, då blir individualism en berättigad sak. Men också den går lätt till överdrift. Ingendera av oss är en så fullständig varelse, att man kan vara sig själv i allt. Men samfundet måste ge rum för våra individuella krafter, emedan de först då kunna utvecklas som led i det hela, till tjänst åt det hela.” Ett annat citat av honom återges: ”Kyrkan – den innefattar mänskligheten. Den enskilde ger sitt guldstoft till den gyllene enheten.”

von Hügel betonar ontologin. Han säger att den nya tiden inte vill veta av Gud som verklighet. Den upphöjer endast människan och mänskligheten. Men i religionen är det fråga om vad som djupast är, långt mer än idealismens eller etikens vad som borde vara. Fogelklou kommenterar att von Hügel tycktes vara helt utan tvåvärldssystem. Det säger hon om honom i motsats till Loisy och många andra av modernisterna som ”syntes ha en vallgrav utan bro mellan trons sanningar och vetenskapens”.4

Samma höst fortsatte Emilia Fogelklou till Frankrike. Hon hade då fått med sig ännu fler introduktionsbrev, vilka von Hügel gett henne. Märkligt nog hade hon inte fått något sådant brev till Alfred Loisy, trots att de båda var goda vänner och Loisy var en centralgestalt inom den franska modernismen.

Orylski anger att Loisy ofta kallats ”modernismens fader”. Hans skrift L’évangile et l’église utkommen 1902, lär ha varit den teologiska skrift som under hela 1900-talet väckt den allra största storm. Den var ett svar på Adolf von Harnacks Das Wesen des Christentums utgiven år 1900.5

Även Fogelklou nämner detta och tolkar det så, att Loisy gentemot Harnack bestämt markerar att evangeliet är en helhet där man ej kan skala ifrån somligt och endast behålla vad som passar för en viss tid. Evangelium renskrapat från tradition är enligt honom ovetenskapligt. ”Vi känna Kristus endast på grund av tradition och i de första kristnas tradition.”

Emilia Fogelklou har trots allt några personliga kommentarer om Loisy. Hon berättar att man tidigt hade försökt tysta honom. Han hade då förpassats från sin universitetstjänst till en av dominikanernas flickpensioner. Det var ett ställe som syntes helt ofarligt för en sådan person. Emellertid var det just där som Loisy fick tid att skriva L’évangile et l’église.

Vid den tid då Emilia Fogelklou befinner sig i Paris kan hon gå och lyssna på hans föreläsningar. Trots att han är exkommunicerad har han möjlighet att hålla föreläsningar vid en skola för högre studier dit även allmänheten kunde gå för att lyssna. Hon uttrycker emellertid sin besvikelse, eftersom ”det är så svårt att höra hans tunna stämma”.6

En som hon helt kort får träffa är abbé Lucien Laberthonnière, omnämnd i Moderna franska teologer som författare till Le Réalisme chrétien et l’Idéalisme grec, utgiven år 1904.7 Fogelklou skriver att Laberthonnière ”stod i skuggan av ogillandet från stolen, och aldrig såg jag i detta liv ett par mer hopplösa och pinade ögon än de som tittade fram under sorgflorstäcket av hans svarta hår …”. De hinner emellertid aldrig ha något verkligt samtal med varandra, eftersom en annan besökare anmäls strax efter hennes ankomst. Men hon berättar att hans bok Essais de philosophie religieuse, som hon själv uppskattat och använt, satts på påvens index över förbjudna böcker.

Ett och ett halvt år senare ålades Laberthonnière total tystnad och han levde därefter förstummad till sin död 1932.

Efteråt tänker hon på det som han skrivit om ”tankar som befria sig”. Hon skriver: ”Jag undrade vilket öde de tankar få som för alltid insättas i tystnadens fångenskap? Inte den levande tystnad som föder, utan den kalla som kväver.” Senare hittar hon även en nekrolog över honom i vilken det stod: ”Han, som överflödade av tankar, han som ur djupet av sin själ instämde i Anselms ord Potius mori quam tecere – hellre dö än tiga – för honom måste det ha varit värre än döden att tiga i nära tjugo år.”

Fogelklou väljer att återge några satser ur Labertonnières’ essäer: ”Enligt katolicismen sker allt i mänskligheten genom samfälld insats. Anspråksfulla och högmodiga äro de som inbilla sig äga en sanning utan att den kostar dem något.” – ”Alla de gånger sanningen vällt fram i ett människohjärta – som om detta hjärta varit dess källa – blir där trots alla uttryckets ofullkomligheter alltid kvar något, som tiden icke kommer åt.”8

En som Fogelklou fått ett introduktionsbrev till är filosofen Edouard le Roy. Dock får hon inte träffa honom på grund av ett dödsfall i familjen. Hon tillägger att hon insåg att det även fanns annan anledning för honom att inte träffa henne. le Roys’ bok Dogme et critique hade väckt en storm av ovilja och satts på index. le Roy, som höll fast vid kyrkan, hade ålagts tystnad i teologiska frågor. Liksom Loisy hade le Roy angripit dogmutvecklingen. Han ansåg att samtidens vetenskapliga synsätt gjorde fasthållandet vid statiska dogmer till ett olösbart problem. Ändå löser han problemet på så sätt att han ser dogmerna som handlingsinriktade. På detta sätt, menar han, kränker dogmerna varken tankens rätt eller dogmens krav.9 Även Orylski nämner le Roy och hans dogmkritik.10

Störst dramatik upplever Emilia Fogelklou i kontakten med den franska katolskt-demokratiska ungdomsrörelsen Le Sillon.11 Från början av 1890-talet var Le Sillon, som hon emellanåt översätter och kallar för ”Fåran”, en gymnasistsammanslutning under parollen ”För Kristus, för demokratin, för Frankrike”. Dess ledare var Marc Sangnier, som ivrade för en demokratisk och social kristendom. Ur denna rörelse växte det fram studiecirklar, barnkolonier, möteslokaler och tidskrifter. Fogelklou nämner att det vid den aktuella tiden fanns ca 500 studiecirklar över hela Frankrike och deras tidskrifter gick ut i upplagor om 50 000 exemplar. Ur deras led hade det också växt fram ett nytt kamratskap, de kallade sig les camerades.

När påven den 25 augusti 1910 förbjuder Le Sillon skriver han: ”då sillonisterna ej varit väpnade med historisk kunskap, sund filosofi och solid teologi, ha de dukat under för farorna i sina försök att lösa svåra sociala problem. De ha sått söndring i kyrkan – Drivna av en dåligt förstående kärlek till de svaga, ha de fallit i villfarelser. […] i deras ’kamratskap’ kunna till och med präster förnedra sig till att sitta som lärjungar i stället för lärare […] såsom ett villfarande yttrande av en sillonist angavs: ’det är inte för kyrkan utan för mänskligheten vi arbetar’.”

”Såsom en fader sina barn”, ber därför påven i skrivelsen, att sillonisterna ”skall ställa hela sitt arbete under biskoparnas direkta ledning”.

Det rådde en oerhörd spänning innan rörelsens ledare Marc Sangnier gav sitt svar. Fogelklou skriver: ”Underkastelse måste synas innebära döden för ’Le Sillon’. Ty dess styrka var just att vara en vänskap, som tände ny eld i nya vänner, utan bandet av någon till åsikterna likriktad organisation.”

Sangniers svar kom. Han fogade sig efter påvens vilja. Rörelsens tidning Le Sillon förbjöds. Han tilläts endast fortsätta med den dagliga politiska tidningen La Democratie. Fogelklou köper några exemplar av den tidningen, men kommenterar att de innehåller endast ”intetsägande artiklar”.

Under hösten kan hon emellertid besöka Chez-nous vid en liten gränd i Quartier Latin. Där finns ett av de små hem som sillonisterna har skapat. Hon beskriver att dit kom dussintals små trashankar, som annars skulle traska omkring på gatorna i höstmörkret. Disciplinen föreföll vara lika självklar som trevnaden. Där finns en atmosfär av glad offervillighet. Arbetare och studenter, franska och utländska, gav av sin lediga tid till dessa barn. Vid ett tillfälle försöker hon ge en slant till en pojke som gjort henne en tjänst. Men han tittar på henne och säger: ”Mais non, je suis un des camerades, mademoiselle!”

Den 20 november affischeras om att Marc Sangnier skall hålla ett programtal. Hon går dit och finner att lokalen är sprängfylld av både anhängare och motståndare till Sangnier. Mötet är mycket livligt. Sangnier är en stor eldare. Men ingen av kvällens talare får nämna Le Sillon. Att tala därom vore ett löftesbrott mot den helige fadern. Marc Sangnier talar om att han måste bringa ett offer, men tillägger: ”när det är inför Gud man knäböjer, blir man endast rakare när man reser sig upp”.

Under mötets gång ställs frågan om det går att förena den republikanska andan med den kristna anden, något som ju varit själva grundidén med Le Sillon. Marc Sangnier svarar och slutar mötet med ”nu gäller det att arbeta – för Kristus och för folket!”. Efter det bryter jublet ut: ”Vive la France! Vive Sangnier!” Alla stämmer därefter upp Marseljäsen.

Emilia Fogelklou kommenterar efteråt att ”många vänner inte kunde fatta att rörelsens ledare böjt sig för påvens diktamen”.12 Det framgår att även hon själv hade svårt att förstå detta.

Emilia Fogelklou berättar senare i livet att hon på 30-talet mötte en ny fransk ungdomsrörelse Les chevaliers de paix, som hon tycker påminner om Le Sillon. Hon kan då inte låta bli att fråga en företrädare angående Marc Sangnieres betydelse. Hon får då svaret: ”han har inte den allra ringaste betydelse.” Emilia Fogelklou kommenterar då detta med följande ord, som har något av en profetisk anklang:

”För en ny ungdomsgeneration var allt detta som hade det ingen existens haft. För mig var det i alla fall en plogfåra, som dragits genom ett hårdbrukat fält som kanske kräver många nya släktled av plöjare innan det bär en skörd att historiskt räkna med efter alla sommargrödor av vissnat hö.

Vad det förgångna har lagt ned är icke dött, det har sin sorts liv. Och en dag kan det spira fram en ny mentalitet.”13

Noter

1Orylski, Thomas, Moderna franska teologer, Norma 2009, s. 37.

2Fogelklou, Emilia, Protestant och katolik, Albert Bonniers förlag 1937, s. 61–64.

3Ibid, s. 81–82.

4Ibid, s. 65–68.

5Orylski, s. 36–42.

6Fogelklou, s. 62–63, 110–111.

7Orylski, s. 42.

8Fogelklou, s. 64, 107–110.

9Fogelklou, s. 105–106.

10Orylski, s. 74.

11Orylski, s. 34.

12Om sitt möte med Le Sillon skriver Emilia Fogelklou i brev till Nathan Söderblom 21 nov. 1910. Hon återberättar även detta i Protestant och katolik, s. 87–100.

13 Ibid, s. 104.

Harriet Westerlund är teol. kand. och fil. kand.,Visby.