Huvudbonad och religion

I slöjdebatten har det sällan framkommit hur föga reglerad denna fråga är i Koranen. Det är naturligtvis inte heller så, att det är en läsning av heliga texter som är den primära faktorn i dessa sammanhang. Det är seden, den kulturella miljön och omgivningens förväntningar som är det avgörande. Men det kan likväl vara intressant att få en inblick i vad de heliga skrifterna själva har att säga. Inför en kritisk inställning till bruket av heltäckande slöja har det ibland som det yttersta argumentet framhållits: ”Profeten har befallt oss detta.” Men hur förhåller det sig med det?

Det är inte bara islam som har regler beträffande lämplig huvudbonad. Att bära kalott har blivit liktydigt med att vara en from jude, och inom de kristna kyrkorna har det verkligen inte saknats synpunkter på hur kvinnor skall vara klädda i gudstjänsten och att män inte får ha huvudbonad i kyrkan.

Det ligger nästan i religionernas natur att ha synpunkter på något så grundläggande som människans klädsel. Eller motsatsen: rituell nakenhet – hel eller delvis – är inte okänd. Vi bortser nu från alla de ämbetsdräkter som har utvecklats för liturgiska tillfällen, där de stora kristna kyrkorna har kommit längst. Här tas alltså inte upp bruket av mitra och liknande; det är endast fråga om kläder för alla troende och närmare bestämt huvudbonaden. Undersökningen begränsas till judendomen, kristendomen och islam och till deras kanoniska skrifter med den närmast följande traditionen.

Judendomen

Om vi börjar med den religion vars heliga urkunder är den äldsta, alltså judendomen, så finns här mycket litet av reglering. Om vi bortser från det detaljerade beskrivningen av den prästerliga skruden i Andra Mosebok, så återstår nästan ingenting. Församlingens klädsel under gudstjänsten är helt oreglerad, och om kvinnors klädsel sägs inget. Enda gången bruket av ansiktstäckande slöja nämns är i Första Mosebok 38:15, där Tamar är klädd som en prostituerad. Enda gången ett ansikte höljs i samband med ett sakralt skeende är det intressant nog fråga om en man, Mose. I Andra Mosebok 34:33 berättas om hur Mose efter att ha talat med Gud på Sinai berg satte en mask för sitt ansikte. Det hebreiska ordet förekommer endast här och det är därför osäkert vad det exakt avser. I en not ges ”dok” och ”slöja” som alternativa översättningar. Rituella prästmasker är inte okända i andra religioner, så det är sannolikt fråga om något sådant. Det är denna skildring som Paulus utlägger i Första Korinthierbrevet 10 och tillämpar på oförmågan att rätt kunna tolka det gamla förbundets skrifter.

Bruket av kalott (hebreiska kippa, jiddisch: jarmulka) förekommer alltså inte i Gamla testamentet. När detta bruk har uppkommit är osäkert, men möjligen har det utvecklats ur de lärdas huvudbonad. Att täcka huvudet är annars tecken på sorg i det gamla Israel. Det är inte heller omöjligt att seden att be med täckt huvud har främjats av den kristna seden att män skulle be barhuvade. Så förklaras det av en rabbin på 1600-talet.

Att judiska kvinnor – numera endast ortodoxa – bär peruk är belagt först vid slutet av 1700-talet och har inte heller det någon biblisk bakgrund.

Kristendomen

I den nutida debatten berömmer sig ofta kristna företrädare av att Nya testamentet är fritt från föreskrifter på denna punkt. Vad man menar är rimligen, att man inte anser sig vara bunden av de föreskrifter som faktiskt finns. Ty det skall visa sig – kanske något oväntat – att kristendomen är den av de tre stora, monoteistiska religionerna som har mest att säga om kvinnors klädsel, även om det inte är lättolkat.

Det är i Första Korinthierbrevets elfte kapitel som klädseln behandlas. Som ett exempel på svårigheten att uttolka denna text kan nämnas, att en av de nyare kommentarerna till detta brev (C. Thiselton, The First Epistle to the Corinthians, 2000) ägnar 48 stora sidor åt verserna 2–16, och av dessa sidor upptas sex av ett enda ord, exousia ”makt”, ”rätt” i vers 10. Utförligheten är ungefär lika stor i andra kommentarer, och i själva verket hör Första Korinthierbrevet 11:10 till de mest utlagda verserna i hela Nya testamentet.

Nästan varje ord i denna vers är ett problem. Till och med den till synes så oskyldiga prepositionen epi är oklar: på eller över? Och när det gäller ordet för huvud, på grekiska kefalé, så växlar Paulus flera gånger mellan syftningen av detta ord. En övergripande fråga är, om Paulus här försöker få korinthierna att acceptera en ny ordning vid gudstjänsten (i så fall grundad på judiskt bruk) eller om han vill få dem att iaktta en redan etablerad – men kanske ifrågasatt – ordning. Det mesta talar för det senare alternativet, inte minst orden i vers 16: ”vi har ingen annan ordning, och det har inte någon av Guds församlingar.” Aposteln hänvisar helt klart till en allmän sedvänja.

Men hur skall då kvinnan vara klädd, och vad syftar det gåtfulla ordet exousia konkret på? Tolkningarna är många, men noten i Bibel 2000 träffar nog majoritetens synsätt: ”Grundtextens ord som kan betyda makt, myndighet eller rätt(ighet), måste i detta sammanhang syfta på en slöja eller huvudbonad. Denna är för Paulus ett tecken på kvinnans av Gud givna plats, särskilt på hennes rätt att enligt kristen ordning be och profetera i församlingen (v. 5).” Sedan tillläggs det: ”Enligt en annan tolkning skulle den symbolisera mannens myndighet över henne.”

Rätt eller underordning

Ett argument som klart talar mot att ordet skulle syfta på kvinnans underordning är, att exousia i så fall skulle ha en passiv innebörd. En sådan är emellertid inte belagd någon annanstans i grekiskan, och därför måste ordet rimligen ha en aktiv innebörd: ”makt” eller ”rättighet”. Att just en slöja eller huvudbonad skulle kunna ge uttryck åt detta kan synas egendomligt. Förmodligen vill det kortfattade resonemanget säga, att om kvinnan inte har sitt huvud täckt, så har alla andra kontroll över det och hon förlorar så sin värdighet. Om hon däremot täcker sitt huvud, så har hon själv kontroll över det. Att ansiktet skulle täckas antyds däremot inte, och det får nog anses vara uteslutet.

I äldre litteratur kan man ibland läsa att slöjan har fattats som något avvärjande mot demoner. Det finns dock inga belägg för en sådan föreställning. Däremot kvarstår frågan vad som menas med ”för änglarnas skull”. Någon helt tillfredsställande tolkning av detta uttryck har inte framkommit, och redan i fornkyrkan var meningarna delade. Enligt Efraim Syriern på 300-talet används ängel här i samma mening som i Uppenbarelsebokens sändebrev (t. ex. 2:1), alltså om en biskop eller församlingsledare. Av hänsyn till dessa skulle kvinnorna ha sina huvuden täckta. Det mesta talar dock för att aposteln här tänker på ”vanliga” änglar som osynliga deltagare (och övervakare) av de kristnas gudstjänster. De skulle reagera om god ordning åtsidosattes.

I övrigt har Nya testamentet mycket litet att säga om de troendes klädsel. I Första Timotheosbrevet 2:9–10 heter det att kvinnorna skall avstå från dyrbara smycken och håruppsättningar, något som är väl i linje med det ”småborgerliga” ideal som präglar pastoralbreven.

Islam

Det är framför allt två ställen i Koranen som är relevanta. Båda surorna är från tiden i Medina, alltså den senare fasen av Muhammeds verksamhet. Det är från den tiden de flesta bestämmelser rörande de troendes yttre förhållningssätt kommer.

I den tjugofjärde suran (Ljuset) manas de troende, både män och kvinnor, att behärska sina blickar. Detta är den överordnade synpunkten, och vad som sägs om kvinnornas klädsel är underordnat. I Bernströms tolkning lyder stället: ”Och säg till de troende kvinnorna att de bör sänka blicken och lägga band på sin sinnlighet och inte bör visa mer av sina behag än vad som (anständigtvis) kan vara synligt; låt dem därför fästa slöjan så att den täcker barmen.” I en not anges den vanliga tolkningen av frasen ”vad som anständigtvis kan vara synligt” vara, att därmed avses ansikte, händer och fötter. Att den här nämnda slöjan avser ett förislamiskt plagg är tydligt; Muhammed avser närmast att den skall täcka en djup urringning och inte bäras löst hängande ner på ryggen.

I den trettiotredje suran (De förbundna) regleras i vers 53 hur man skall bete sig vid besök i profetens hem. Det gäller att uppträda med aktning och finkänslighet, inte minst mot profetens hustrur. Återigen i Bernströms tolkning: ”När ni behöver vända er till (Profetens hustrur) för att be om något, tala då till dem från andra sidan av ett förhänge; detta är det bästa sättet för er och för dem att bevara hjärtats renhet.” Det arabiska ord som här återges med ”förhänge” (så även Zetterstéen) är hidjab och kan även översättas med ”skrank” eller ”skiljevägg”, möjligen även ”slöja”. Att det här primärt inte avser något i kläderna, får dock anses klart.

Några verser längre fram (59) heter det: ”Profet, säg till dina hustrur och döttrar och de rättrognas kvinnor, att de svepa sina kläder omkring sig! Detta är det bekvämaste sättet för dem att bliva igenkända, så att de ej förorättas; ja, Gud är överseende och barmhärtig” (Zetterstéen). Om bestämmelsen i sura 24 närmast tar sikte på förhållningssättet mot profetens hustrur, så riktar sig sura 33 generellt till de rättroende kvinnorna. Tydligt är att föreskriften sker för kvinnornas bästa: ”så att de ej förorättas”. Det är i princip samma argumentering som hos Paulus.

Hadither

Den senare traditionen har av förståeliga skäl mycket sysslat med dessa ställen. Även några andra kan anföras, till exempel 19:17 där det heter att Maria tog en slöja för att dölja sig inför besökare. En viktig hadith berättar om hur Muhammed lät framföra till Abu Bakrs dotter Asma, som hade kommit på besök till profetens hustru Aisha, i en lätt och luftig klädsel för hettans skull, att en vuxen kvinna inför främmande människor inte bör visa mer än ansikte och händer. Att både denna och andra hadither främst vill slå vakt om kvinnofriden i Medina är tydligt, men i den senare utläggningen har de fått en mera allmän räckvidd.

Ett genom förhänge avgränsat rum och en slöja – det är de båda aspekterna som från början har funnits i islam. Med tiden har det fysiska rummet fått ge vika för slöjan, men där har å andra sidan täckandet av ansiktet kommit in i bilden, något som inte är ett krav vare sig i Koranen eller i haditherna.

Slöjan

Även de få bildframställningar vi har från fornkyrkan visar tydligt, att kvinnor bar någon form av huvudduk eller slöja. I vad mån detta var vad konvenansen krävde för en gift kvinna eller om det är en medveten lydnad för den paulinska föreskriften, är svårt att veta. Tertullianus skrift De virginibus velandis (”Om att jungfrurna skall bära slöja”) från 200-talet kan inte tas som beskrivning av en allmän kristen sedvänja, detta så mycket mindre som dess författare redan vid den tiden tycks ha varit på väg in i schism.

Ingen av de tre stora monoteistiska religionernas urkunder kan alltså ge något stöd för långtgående föreskrifter i fråga om klädseln. Detta gäller för både kvinnor och män. Det bestående intrycket är att den praxis som rådde i omgivningen kodifieras. De få ställena i de heliga skrifterna kunde i regel hanteras ganska lätt hermeneutiskt, med islam som ett undantag. Men det skulle ha varit intressant att veta, vad som hade blivit följden i den kristna kyrkan om Första Korinthierbrevet 11:10 hade motiverats inte genom hänvisning till seden utan – som i fråga om talförbudet – med en hänvisning till Herrens bud. Det kommer vi aldrig att få veta.

Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.