Kyrka och nationalism i det spanska Baskien

Nationalismen är fortfarande starkt förankrad i den baskiska kyrkan, så starkt att det blir turbulens och polemik varje gång ett viktigt internt kyrkligt beslut skall tas. Ett exempel är biskopsutnämningar. Så blev både José Ignacio Munilla och Mario Iceta föremål för starka protester från både det baskiska prästerskapet och lekmännen. José Ignacio Munilla utnämndes i november 2009 till biskop i San Sebastián. Han tillträdde, trots upprepade protester, prästerliga ämbetsavgångar och besvärsinlagor, sitt ämbete den 9 januari 2010. Fast Munilla är bördig från San Sebastián och behärskar det baskiska språket klagade många nationalistiska basker på att han inte ställde upp på deras sida. Med nationalistiska basker menar man framför allt de som är regionala nationalister och kämpar för större politisk och ekonomisk självbestämmanderätt och helst vill ha ett helt oberoende Baskien.

Mario Iceta, också han född i Baskien, utnämndes i juni 2010 till biskop i Bilbao. En direkt följd blev ett brev till den spanske nuntien undertecknat av 677 troende i stiftet. De krävde att få ta aktiv del i valet av ny biskop. Dessa händelser visar att många basker vill ha nationalistiskt sinnade präster och biskopar i sin region. På det här sättet försöker de motverka strävandena i Madrid och Rom, där man vill ersätta biskopar som har stark nationalistisk inriktning med andra som inte stöder nationalismen. De nationalistiska baskerna vill helst stoppa det allt starkare spanska inflytandet i den baskiska kyrkan.

Dessa aktuella exempel åskådliggör att i Baskien är nationalism, autonomi och oberoende mycket aktuella och konfliktladdade teman inte bara i politiken utan också inom kyrkan. Kyrkliga angelägenheter väcker stort offentligt uppseende och blir föremål för politiska diskussioner, inte minst för att de får så stor plats i medierna. Men baskernas splittring och uppdelning i nationalister och icke-nationalister kommer också fram i de aktuella exemplen. Till icke-nationalisterna räknas de invånare i Baskien som är positiva till den nuvarande bestämmelsen om Baskien som en autonomi och som vill förhindra att regionen skiljs från Spanien. Så var till exempel gruppen Foro de El Salvador, dit icke-nationalistiska präster och lekmän hör, mycket kritisk till att den baskiska kyrkan domineras av nationalister.

Ända sedan nationalismens uppkomst på 1800-talet har det baskiska prästerskapet spelat en oproportionerligt stor roll för dess utveckling och ännu i dag engagerar många präster sig i den baskiska nationalistiska rörelsen. Problemet med många prästers engagemang är att de inte bara är anhängare av den baskiska nationalismen utan också av den radikala hemliga organisationen ETA (Euskadi Ta Askatasuna ”Baskien och friheten”) som har ungefär samma värderingar. ETA:s viktigaste mål är Baskiens oberoende, ett mål som de försöker uppnå genom terrorhandlingar.

Fallen Munilla och Iceta visar att många basker och också en stor del av den baskiska kyrkan står fast vid nationalismen och inte vill avsäga sig den. Samhällets starkt ökande avståndstagande från terrororganisationen ETA och kyrkans återkommande fördömanden inger hopp om fred, något som dock inte nödvändigtvis innebär slutet för nationalismen. Säkert är att nationalism och icke-nationalism splittrar den baskiska befolkningen och bestämmer var tyngdpunkterna i fredsprocessen ska ligga. Men majoriteten av befolkningen är dock enig om att det måste bli ett slut på ETA:s terror innan man kan nå fram till en fredsuppgörelse.

År 2002 publicerades två dokument från biskoparna, båda med terrorismen och nationalismen i Baskien som huvudärende. Medan den spanska biskopskonferensen fortfarande arbetade på sin pastoralinstruktion Valoración moral del terrorismo en España, de sus causas y de sus consecuencias (”Moralisk bedömning av terrorismen i Spanien, dess orsaker och konsekvenser”) kom de tre biskoparna i de baskiska stiften med pastoralbrevet Preparar la paz (”Att förbereda freden”). Följden blev en våg av polemik eftersom brevet riktar skarp kritik mot Spaniens och Baskiens politik och har föga medkänsla med de anhöriga till offren för ETA:s terror utanför Baskien.

Biskopskonferensen blev mycket överraskad, eftersom den inte hade fått någon information om projektet eller om textens utformning. Anledningen till det baskiska pastoralbrevet var att regeringen i Madrid snabbt vill få fram en ny partilag, som skulle göra det möjligt att i lag förbjuda radikala partier. Trots att 68 procent av baskerna hade yttrat sig mot en sådan lag antogs den i början av juni 2002.

Fördömande av en ”totalitär nationalism”

Efter intensivt arbete, åtskilliga diskussionsrundor och omarbetningar publicerades den 23 november 2002 den spanska biskopskonferensens pastoralinstruktion, efter 63 röster för, åtta emot och fem nedlagda röster. Målet var, att utförligt behandla och moraliskt värdera terrorismen som fenomen. Detta var ett svar på den polemiserande anklagelse som kom från regeringens förste vicepresident och som gick ut på att kyrkan dittills hade yttrat sig osolidariskt och otillräckligt om problemet terrorism. Det här dokumentet åstadkom minst lika mycket polemik som det baskiska pastoralbrevet, eftersom det lästes och tolkades mycket enögt och med starka förutfattade meningar.

Resultatet av omröstningen om pastoralinstruktionen visade att majoriteten av biskoparna tillstyrkte den och att de alltså i huvudsak var eniga. De åtta nejrösterna, som kom från de tre baskiska och fem katalanska biskoparna, visar dock på åsiktsskillnaderna inom episkopatet. Under diskussionerna om nationalismen blev de mycket tydliga. Om man jämför de båda dokumenten blir de olika ståndpunkterna uppenbara.

Ett mycket tydligt och positivt faktum är att båda dokumenten entydigt och klart fördömer och moraliskt brännmärker ETA och terrorismen. Dessutom uppmanar de både de troende och hela samhället att göra samma sak. Man kan alltså konstatera att Spaniens biskopar är eniga om att ETA inte kan få legal status och att man måste satsa allt på att få bukt med organisationen.

Medan det baskiska pastoralbrevet i det här sammanhanget bara riktar sig mot terrorismen, går biskopskonferensens pastoralinstruktion ett steg längre i sin differentierade beskrivning av terrorismen och tar också med ETA:s ideologi och totalitära tendenser i sitt fördömande. Den skiljer mellan en ”totalitär nationalism” och en legitim nationalism vars mål huvudsakligen är omsorgen om kulturen och hembygden. Så länge som människor med nationalistiska intressen förhåller sig öppna gentemot oliktänkande, håller sig inom de moraliska gränserna och främjar det allmänna bästa, blir deras åsikter erkända och accepterade av biskopskonferensen.

Utestängande politiska ambitioner eller sådana som förklaras vara oinskränkt giltiga är däremot oförenliga med kyrkans lära och måste förkastas, även om terror inte används för att förverkliga dem. Den ”totalitära nationalismen”, säger dokumentet, uppstår ur det radikala kravet på en nations oberoende och utgör bakgrunden till ETA:s terrorism.

Biskopskonferensen visar mycket tydligt på det problem som ligger i att ETA principiellt använder positiva värderingar för att rättfärdiga sig och lurar samhället med sin moraliska medvetenhet. Med hjälp av sin ideologi skyler ETA över sina illdåd och förleder dessutom sina anhängare att dölja gärningarna. Det här förfarandet, att skyla över verkligheten, leder till att i grunden fredsälskande människor har överseende med ETA och bidrar till samhällets demoralisering.

Fastän också de baskiska biskoparna uppmärksammar och nämner problemet demoralisering i sitt pastoralbrev, tonar de ner den fara som ligger i att nationalistiska strävanden enligt ETA:s propaganda är ett absolut gott. De drar en skarp gräns mellan den illegitima terrorismen och en legitim nationalism. Enligt dem har dessa inget med varandra att göra.

Frågan om nationalistiska åsikter skall förklaras vara legitima hänger nära samman med en nations oavhängighetssträvanden. Vad den här aspekten på saken beträffar skiljer sig åsikterna starkt åt inom det spanska episkopatet. De baskiska biskoparna pläderar i pastoralbrevet för att varje politiskt mål, alltså också en nations oberoende, är legitimt och får eftersträvas med fredliga metoder. Biskopskonferensens pastoralinstruktion säger att redan en nations engagemang för oberoende är något moraliskt dåligt och hänvisar huvudsakligen till att det allmänna bästa skadas genom att en nation bryter sig ut. Det allmänna bästa och majoritetens vilja diskuteras i båda dokumenten, i den mån som de har betydelse för politiska förändringar.

Olika politiska intressen i Baskien

Det är intressant att se att det baskiska pastoralbrevet tar upp frågan om majoritetens vilja i samband med ETA och klandrar ETA för att man handlar tvärtemot majoritetens önskan. Fast de baskiska biskoparna uttalar sig för att det politiska målet oberoende skall vara legitimt implicerar de alltså att majoriteten av Baskiens befolkning inte vill ha ett oavhängigt Baskien, något som ETA försöker genomdriva med alla till buds stående medel.

I enkäter som gjordes i Baskien år 2006 uttalade sig bara 33 procent av de tillfrågade för Baskiens självständighet. Om enkäterna kan man läsa i Walter Berneckers antologi Spanien heute. På grund av dessa fakta borde debatten om Baskiens självständighet vara avslutad. Andra siffror visar däremot att problemet med Baskiens status inte är löst och alltså kommer att diskuteras vidare. En stor del av de tillfrågade, nämligen 35 procent, pläderar för en federativ lösning, medan bara 26 procent accepterar den nuvarande överenskommelsen om autonomi.

Här tydliggörs Baskiens konfliktrika pluralitet och de därmed sammanhängande olika politiska intressena, som lyfts fram på ett högexplosivt sätt av de baskiska biskoparna. De författade sitt pastoralbrev ur ett starkt baskiskt perspektiv, de talar på flera ställen om ”vårt land” och framhäver specifika intressen som till exempel det nationella erkännandet och de lika rättigheterna för alla basker som blir följden av ett sådant. De betonar det baskiska samhällets pluralistiska struktur, vilken visar sig i att en del av den baskiska befolkningen antingen känner sig som basker eller som spanjorer, andra mer som basker än spanjorer och åter andra anser sig tillhöra båda grupperna.

De kräver att politikerna tar hänsyn till denna pluralitet i fredsprocessen och att partierna ska vara beredda att kompromissa och att för enighetens skull gå varandra till mötes. De anser att dialogen mellan de olika grupperna är avgörande för att nå fram till en fredsuppgörelse och lösa spänningarna mellan grupperna. I och med detta tonar de baskiska biskoparna ner det faktum att de partier som står i konflikt med varandra inte har likvärdiga förutsättningar för att föra en dialog, eftersom de inte har samma möjligheter att fritt och utan fruktan försvara sina intressen och gå varandra till mötes. I en enkät från år 2002 kom dessa ojämlika förutsättningar i dagen, eftersom 61 procent av de tillfrågade sade att de inte vågade vara politiskt aktiva.

Den spanska biskopskonferensens pastoralinstruktion pekar visserligen antydningsvis på landets etniskt kulturella pluralitet men går inte in på det speciella i situationen eller de svårigheter den för med sig. På så sätt nonchalerar biskoparna en av de grundläggande aspekterna på vad som orsakar konflikterna i Baskien. Biskoparna säger visserligen att dialogen mellan parterna är viktig men anser dock att en entydig beskrivning av terrorismen och förlåtelse är avgörande förhållningssätt i fredssträvandena. Härvid tänker biskopskonferensen framför allt på offrens anhöriga.

Det är förvånande och till och med upprörande att de baskiska biskoparna i sitt pastoralbrev inte spiller ett enda ord på situationen för offrens anhöriga utan koncentrerar sig på de fängslade terroristernas familjer och pläderar för en mildare behandling av de internerade. De kräver som tecken på avspänning och närmande att fångarna ska interneras i närheten av sina familjer. Biskopskonferensens dokument nämner i samband med internerna endast att de ska få den människovärdiga behandling som de har rätt till.

Båda dokumenten möttes med starka reaktioner från allmänhetens sida och utlöste häftiga diskussioner mellan meningsmotståndarna. Sarkastiskt påstod tidskriften Razón y fe att de baskiska biskoparnas pastoralbrev blev mer kommenterat än läst av medier, politiker, kyrka och samhälle. Det var också svårt för biskopskonferensens pastoralinstruktion att få ett förutsättningslöst mottagande.

Ämnet nationalism tas upp i de båda biskopliga dokumenten men hör inte till deras grundteman och är inte det mest prioriterade. Det baskiska pastoralbrevet Preparar la paz vill helst av allt bidra till att den länge efterlängtade freden ska komma inom räckhåll. Redan titeln lovar mycket och i inledningen uttalar de baskiska biskoparna sin vilja till försoning. Tyvärr ledde pastoralbrevet på grund av de delvis provocerande formuleringarna och det kontroversiella innehållet till raka motsatsen och utlöste oro och häftiga diskussioner i kyrkan och samhället.

Biskopskonferensens pastoralinstruktion hade som mål att utförligt beskriva och moraliskt bedöma ETA:s terrorism. Som en grund till detta nämner biskopskonferensen den totalitära nationalismen, som får ett eget kapitel. Deras ursprungliga avsikt, att fördöma ETA:s terrorism som något moraliskt negativt, hamnade oftast i skymundan när instruktionen publicerades och fanns snart överhuvudtaget inte med i diskussionerna. Det är anmärkningsvärt att det var ställningstagandet till nationalismen som fick störst uppmärksamhet och trängde andra viktigare teman åt sidan, trots att de båda dokumenten hade helt olika intentioner.

Något som är tydligt i båda dokumenten är att det inom det spanska episkopatet finns snarlika såväl som divergerande eller till och med helt motsatta åsikter och ståndpunkter. Trots det kan man i dem bägge finna mycket värdefulla aspekter, som kompletterar varandra. Alltså gav de ett viktigt bidrag till en kritisk diskussion om nationalism, i det att de gjorde såväl kyrkan som samhället mer lyhörda för saken. Men man får inte glömma att den uppståndelse som dokumenten väckte och de intensiva debatter som följde utan tvivel har lett till en skärpning av de åsikter som redan fanns i samhället.

Det dilemma som ligger i rätten till en legitim, måttfull nationalism samtidigt som man avvisar en olaglig totalitär nationalism kunde varken debatten eller de båda dokumenten lösa. I samhället Baskien kvarstår problemet, vilket turerna kring utnämningarna av biskoparna Munilla och Iceta visar.

Specifika behov

En nyligen genomförd enkät från Centro de Investigaciones Sociológicas [Centrum för sociologiska undersökningar] visade att knappt 20 procent av baskerna kallar sig troende, att 46 procent av ungdomarna mellan 15 och 24 år betraktar sig som ateister och att endast 16 av 100 personer regelbundet går i kyrkan på söndagarna. De här siffrorna åskådliggör det baskiska samhällets sekulära prägel och väcker frågan i vilken utsträckning biskopsutnämningar faktiskt är, respektive borde vara, relevanta för det. I det dagliga livet torde sådana inomkyrkliga beslut beröra samhället ytterst marginellt.

Grunden för de demonstrationer som trots allt äger rum och de namnlistor som faktiskt sprids ligger i Madrid och i Roms ambitioner, och mot dem försöker en del basker värja sig. Då spelar det ingen roll att man endast föreslår biskopar som har sina rötter i Baskien för de baskiska stiften. Baskerna fruktar ändå att de ska bli för förspanskade. Madrid och Rom försöker med sin taktik tränga ut nationalismen ur kyrkan i Baskien. Om den här taktiken bär frukt får framtiden utvisa. I vilket fall som helst måste kyrkan vara medveten om den utmaning som ligger i de baskiska troendes specifika behov och ta hänsyn till deras speciella situation på kulturell, social och politisk nivå.

De stora åsiktsskillnaderna och de kontroverser som har kommit i dagen i samband med de ovan nämnda dokumenten visar att frågan om nationalismen inte har lösts ens inom biskopskonferensen. Men oenigheten förlorade relativt snart efter år 2002 i betydelse. Två nya problem kom i stället i fokus. En generell överårighet hos prästerskapet och den stora prästbristen i Spanien drog uppmärksamheten till sig och blev nya allvarliga problem för alla biskopar. Det som fokuserades i diskussionerna var problemet att nästan hälften av de stadigt krympande församlingarna inte längre har någon egen präst. Endast punktuellt blossar frågan om nationalismen upp i inomkyrkliga kretsar och åstadkommer oro och dispyter. Det finns fortfarande en spricka inom såväl hela den baskiska kyrkan som inom biskopskonferensen. Ty så länge som i Baskien biskopar accepteras eller avvisas på grund av sin politiska inställning är man långt ifrån en verklig fred och en varaktig enhet i samhället.

Översättning: Birgitta Carlquist

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 10/2010.

Friederike Kuhn har studerat engelska, katolsk teologi och spanska vid Westfalischen Wilhelms-Universität Münster. Innehar en förberedande tjänst för kyrkligt uppdrag.