En allvarlig fråga

På ledarplats i Svensk kyrkotidning (1991:35) har Cristina Grenholm gjort sig till förespråkare för en radikalprotestantisk tolkning av nattvarden. Vi kanske inte anses ha med detta att göra, eftersom det rör sig om en inomkyrklig luthersk polemik, men vad hon skriver har så långtgående ekumeniska konsekvenser att det inte gärna kan förbigås. Ledarna i Svensk kyrkotidning har länge ansetts vara uttryck för Svenska kyrkans officiella hållning. Cristina Grenholm är inte heller vem som helst. Det senaste kyrkomötet har med högsta röstetalet valt henne till ledamot av sin läronämnd.

Ledaren handlar egentligen om bruket att reservera sakramentet, dvs. att bevara det invigda sakramentet på särskild plats. Detta är inte allmän sed i Svenska kyrkan, och en utbredd luthersk uppfattning är att Kristi närvaro i nattvarden är begränsad till den tid då själva gudstjänsthandlingen försiggår (zn usu). Men Cristina Grenholm går här längre än så. Om vi har förstått henne rätt tar hon avstånd från Kristi närvaro ”i, med och under” brödet och vinet över huvud taget. Hon utgår från den reformatoriska läran om ordets primat och drar slutsatsen att tingen inte kan förmedla en gudomlig närvaro: ”Det är orden som är bärare av andlig kraft, inte tingen.” Eller: ”Det finns inga heliga ting. Endast Gud själv är helig. Där Gud är närvarande genom sitt ord finns också Guds helighet, men aldrig i tingen tagna för sig själva.” Det allra sista kanske kan tyckas riktigt; saken är bara den att ”tingen”, i detta fall nattvardselementen, aldrig tas för sig själva i kristen teologi. Accedit verbum ad elementum et fit sacramentum, ”Ordet kommer till elementet och då uppstår sakramentet”, säger Augustinus. I sakramentet är ordet och tingen oupplösligt förenade, annars föreligger inte något sakrament.

Cristina Grenholm gör också hårda utfall mot läran om förvandlingen av brödet och vinet till Kristi kropp och blod, en lära som är gemensam för den katolska, den ortodoxa och de österländska kyrkorna. ”Att skilja mellan bröd som man läst över och bröd som man inte läst över är vidskepelse. I kyrkan läser vi inte för tingen, utan för församlingen.” ”Vördnad för heliga ting skymmer evangelium och blir till sin motsats, till avgudadyrkan. ’Förvandling’ av bröd

och vin förvandlar prästerskapet till magiker.””För evangeliets skull: tala aldrig om förvandling, som leder tankarna till magi och hokus pokus. Skilj inte på vin och vin eller bröd och bröd.”

För den idehistoriskt bevandrade är detta inga nyheter. Sammantaget uttrycker det en tanke som brukar kallas finitum non (est) capax infiniti, ”det begränsade kan inte uppta det obegränsade”, något som vi snarare brukar förknippa med reformert än med luthersk teologi. De jordiska tingen är alltför ringa för att kunna rymma Guds väldighet, och det är enbart genom ordet som en kommunikation mellan Gud och människan är möjlig. Varje tal om en förbindelse mellan Gud och det materiella är därför avgudadyrkan och vidskepelse, vare sig det handlar om religiösa bilder eller om nattvardens bröd och vin. (Att också det mänskliga ordet är underkastat skapelsens begränsningar glömmer man gärna bort.) Till detta brukar också höra en förgrovad bild av den katolska trons förhållande till tingen, en analogi till den traditionella bilden av hedningen som faller ner i tillbedjan inför stockar och stenar.

Ett av problemen med en sådan grundhållning är hur det i så fall var möjligt att ”Ordet blev kött”, att Gud själv antog mänsklig gestalt med både kropp och själ. Inkarnationen förutsätter just vad tesen förnekar, att det materiella kan bli bärare av det gudomliga. Därav också den svaga roll som inkarnationen spelar i radikalprotestantisk teologi och dess tendens att göra Kristus till enbart ett mänskligt språkrör för Guds ord.

Det kan förmodas att Svensk Kyrkotidnings ledare går betydligt längre än vad många av dess läsare är beredda att acceptera. Den framträdande plats som Cristina Grenholms uttalanden har getts och hennes personliga ställning inom kyrkomötets läronämnd ger ändå anledning till en allvarlig fråga: Är hennes nattvardssyn representativ för Svenska kyrkans ledning i dag? Vi har sett hur man inom denna kyrka utan större motstånd har genomdrivit en uppfattning om dopet som skiljer sig från i stort sett hela den övriga kristenhetens. Finns det nu också intresse för en modern och ”folklig” nattvardsuppfattning, där Kristi närvaro tonas ner till ett minimum? Som några av de senaste religionssociologiska undersökningarna visat, spelar Jesus en mycket underordnad roll i de flesta nutida svenskars kristendomsförståelse. Är det då meningsfullt att tala om hans närvaro eller om vårt personliga förhållande till honom över huvud taget?

Så till den ekumeniska frågan som angår oss mest. Förhållandet mellan Svenska kyrkan och den katolska har på senare tid varit påfallande gott. Ärkebiskop Werkströms planerade framträdande vid Peterskyrkans högaltare i oktober är det senaste tecknet för detta. Sedan mer än ett och ett halvt årtusende har den centrala gudstjänsthandlingen vid detta altare varit frambärandet av Kristi kropp och blod i mässoffret. Om nu denna handling från ledande håll i Svenska kyrkan beskrivs som hokus pokus, magi, vidskepelse och avgudadyrkan, då upphör alla möjligheter till samförstånd. Då återvänder vi till reformationstidens kalla krig som vi trodde hade töat bort i detta ekumenikens århundrade.

Ytterligare en slutsats. Det har på senare år, och inte alltid utan en viss aggressivitet, hävdats att medlemmar av Svenska kyrkan borde ha tillträde till den katolska kyrkans kommunion. Katolskt motstånd mot detta har fördömts som självtillräcklighet och bristande kristlig kärlek. Men vad får det för följder om man från Svenska kyrkans sida tar fram de gamla protestantiska argumenten och förkastar den katolska eukaristin som vidskepelse? Vidhåller man ändå sin rätt att delta i den och av vilken anledning? Och hur kan man begära att vi från katolsk sida bör betrakta Svenska kyrkans nattvard som likvärdig om man, som Svensk Kyrkotidnings senaste ledare, påstår att Kristus inte är mera närvarande i nattvardens bröd än i limpan hemma i skafferiet?