Från Norden allt ont

I Signums blänkare om Birgittautställningen i Vatikanen (1991:5) citeras Lars Bergquists läsvärda inledning till utställningskatalogen. ”Kan något gott komma från Norden?” skall ha varit påven Bonifatius IX:s spontana reaktion när frågan om Birgittas kanonisering fördes på tal. Ja, det kan man ju undra. Men alldeles så sade nu inte Bonifatius, för källan måste väl ändå vara kanoniseringsbullan, som i Tryggve Lundens översättning av Uppenbarelserna (4, s 273) förklarar, att den himmelske vingårdsmannen i dessa sista dagar ”beslutat att något gott skulle komma även ifrån Norden och sålunda kallat en stark kvinna … till att deltaga i odlandet av vingården, nämligen den saliga änkan Birgitta, som på folkspråket kallas Brigida”. Denna vändning blir begriplig först när man begrundar vad profeten Jeremia har att säga om Norden: ”Ja, från norr skall olyckan bryta in över alla landets inbyggare” heter det i Jer 1:14 och vad som finns att inhämta i 4:6 och 6:1 är inte stort bättre. Påven vill alltså ta udden av de ofördelaktiga associationer Jeremia möjligen kan föranleda. Det är inte alla påvar som löst problemet så elegant som Bonifatius. När drottning Kristina efter sin ankomst till Rom tillfälligt skall härbärgeras i Vatikanen, i en byggnad nära Vindarnas torn, inser påven Alexander VII att det är fara värt att drottningen får syn på texten under nordanvinden: Omne malum ab aquilone, dvs. från Norden allt ont. Han lät kalka över texten.