H.S. Nyberg

Tentamenshistorier är en anekdotgenre som riskerar att dö ut. Orsaken är att den gamla typen av muntliga tentamina inför professorn i ämnet numera mest förekommer under forskarutbildningen. Under grundutbildningen möter studenten universitetets kunskapskontroll huvudsakligen i form av skrivningar, och ”skrivningshistorier” kan aldrig bli detsamma – de saknar det muntliga samtalets dynamik och spänning, kort sagt, dess personliga karaktär.

Då är det väl att det redan finns en ansenligt förråd av tentamenshistorier från en äldre generation. Det

syns som om teologer har en särskild fallenhet för denna typ av anekdoter. Men det märkliga är, att i flera av dem är det inte en teologiprofessor utan en professor i semitiska språk som står i centrum: Henrik Samuel Nyberg.

Att hans båda förnamn var dessa visste inte många; han var känd enbart som ”HS”. En legend redan under sin livstid har han nu ägnats en av de bästa – och utförligaste – biografier som har kommit någon svensk vetenskapsman till del. Biografin ingår i Svenska Akademiens serie av minnesanteckningar och har författats av Nybergs yngsta dotter, Sigrid Kahle. Det är en monumental prestation som kräver en utförlig presentation.

Till en början skall det sägas, att boken har ett intresse långt utöver den i Sverige mycket begränsade kretsen av semitister. Den kan i själva verket läsas med behållning av alla som är intresserade av skildringar av livet, ty det är syftet med en biografi. H. S. Nybergs liv företer stora likheter med den klassiska svenska vetenskapskarriären: uppväxt i små förhållanden – givetvis i en prästgård – framgångsrika studier och slutligen – efter vissa motgångar – professuren. Gunnar Mascoll Silfverstolpes diktcykel Professorn har givit den klassiska skildringen av detta. Däri ligger inget ovanligt. Det ovanliga ligger i Nybergs enorma bredd – ”ensam en hel humanistisk akademi” – vilken var så mycket mer påfallande som han verkade i en tid som redan präglades av en långtgående specialisering. Han var under åren 1931-1956 professor i semitiska språk i Uppsala, men var internationellt mest känd som expert på det forntida Irans språk och religioner. Han sysslade även ingående med Gamla testamentets religionshistoria och islams teologi. Från 1948 var han medlem av Svenska Akademien och deltog i den svenska kulturdebatten med otaliga föredrag och artiklar, alla starkt konservativa.

Själv har jag aldrig träffat H. S. Nyberg, men när jag skriver detta står på en bokhylla i min närhet hans Hebreiska grammatik (1952), vars talrika understrykningar och anteckningar vittnar om att det är en av mina mest lästa böcker. Grammatikor brukar sällan vara stilistiska mästarprov, men nog märks det här (åtminstone i syntaxen) på de precisa, en aning kärva formuleringarna vem det är som har fört pennan (närmare bestämt den tuschpenna, med vilken just syntaxen skrivits på författarens sjukbädd enligt Sigrid Kahle – vi är ännu ljusår från ordbehandlarnas tid). Den hebreiska grammatiken är i Sverige Nybergs mest kända bok tillsammans med hans briljanta bok om Esaias Tegner d.y. som språkman och bibelöversättare. Detta var den ena av de båda minnesanteckningar i Svenska Akademiens serie som han skrev, den andra gällde j. A. Tingstadius, orientalist och biskop. Det kan vara en tillfällighet, men hans dotters minnesanteckning över honom själv motsvarar till omfånget nästan precis dessa båda tillsammans.

Semitiska språk

Redan omfånget visar att denna minnesanteckning är synnerligen grundlig. Källmaterialet har varit rikt, och författaren citerar ymnigt ur brev, som särskilt för de sista livsåren är så talrika att de medger en detaljerad rekonstruktion av faderns liv. Ibland är utförligheten onödigt stor; det gäller särskilt uppväxtåren, som inte markant skilde sig från otaliga andras. Men Sigrid Kahle förlorar sig aldrig helt i sådana detaljer, utan har hela tiden siktet inställt på att skriva en vetenskapsmans biografi. Häri har boken sin styrka. Vi får följa den unge semitisten, inriktad på arabiska och den muslimska mystiken och nära vän med Tor Andrae, som så småningom allt mera dedicerat glider över till iranistiken och hela tiden gör utvikningar åt Gamla testamentet och Israels religion. Bok efter bok refereras, vi får veta om deras mottagande och inte minst om deras rehabilitering på senare år. Hela tiden målas framför våra ögon ett porträtt i helfigur av en snabbt växande akademikerfamilj i knappa omständigheter, där bokinköpen var den näst störta utgiften (efter maten) och där extralektioner på Fjellstedtska skolan gav ett nödvändigt komplement till hushållskassan. H. S. Nyberg var gift med Fanny Hasselberg – syster till litteraturhistorikern Gudmar Hasselberg, bekant för många generationer gymnasister – och äktenskapet tycks inte ha varit utan tragiska inslag.

Med en järnvilja som bröt allt motstånd och med en arbetskapacitet som förefaller närmast omänsklig nådde han till slut målet: professuren. Man har ett intryck av att han i någon mån måste ha varit utbränd vid det laget. Kanske var det trots allt en lisa för honom att få gå över till det som vid den tiden var den huvudsakliga uppgiften för en svensk professor: att undervisa och examinera.

Skada endast att undervisningen kom att ligga på en så elementär nivå och mest bestå i nybörjarundervisning i hebreiska, ”medan vid århundradets slut all elementärundervisning vid svenska universitet sköts av lektorer”. Ack, ja. Det var också nu tentamenshistorierna började komma i svang om honom. Bilden av den krävande, nästan brutale tentatorn som underkände bävande studenter på löpande band, inte sällan under hånfulla tillmälen. En del av detta är alltför väldokumenterat för att kunna förnekas, men åtskilligt är överdrivet. Det länder Sigrid Kahle till stor heder att hon inte sopar detta under mattan. Tydligen fanns det en okänslighet hos H. S. Nyberg som gjorde att han inte förstod hur skrämmande han kunde vara. Märkligt nog tycks det nästan genomgående ha gått bättre för kvinnliga tentander.

Religionshistoria

Det är en nyttig påminnelse att läsa hur pass isolerade de svenska universiteten var ända fram till tiden efter det andra världskriget. En och annan resa till en internationell kongress – alltid i Europa – företogs, men längre resor var mycket tunnsådda. 1924 reste Nyberg till Egypten, men sedan skulle det för professorn i semitiska språk dröja hela 35 år tills han nästa gång fick möjlighet att vistas i ett orientaliskt land. Ovisst är om våra dagars intensiva kringflackande har lett till en motsvarande höjning av vetenskapens kvalitet.

Han hade alltså inte satt sin fot i Iran då han 1937 gav ut den bok som många anser vara hans främsta, Irans forntida religioner. H. S. Nyberg beundrade alltid Nathan Söderblom, och det var passande att det var just om Söderbloms specialitet, Zaratustras religion, som Nyberg talade i de till Söderbloms minne instiftade Olavus Petri- föreläsningarna. Zaratustras insats har ofta ansetts höra till de mest intrikata områdena i religionshistorien, och det är typiskt att H. S. Nyberg drogs till detta problem, som inte ligger omedelbart till hands för en semitist, eftersom persiskan är ett indoeuropeiskt språk. Men studiet av Irans forntida religioner upplevde då en högkonjunktur, som på kontinenten i någon mån fick betänkliga bitoner, eftersom Tredje rikets ideologi inte var främmande för ”Also sprach Zarathustra”. Detta politiska utnyttjande tog Nyberg tidigt avstånd från, vilket innebar en brytning även med hans mycket gode vän H. H. Schaeder, som endast obetydligt hade förgått sig. För en kämpande, kristen humanist var det livsviktigt att dra upp demarkationslinjen.

Kristen humanism

Ty kristen var H. S. Nyberg. Det var ovanligt bland akademiker redan på den tiden, inte minst i Uppsala, där traditionen från Hägerström var stark och där Hedenius verkade. Hedenius och Tingsten – de namnen kunde få Nyberg att se rött. Till en början tycks kristendomen för honom ha mera varit en integrerande del i en allmänt kulturkonservativ inställning, men så småningom fördjupades synen. De kapitel i bokens slut där Sigrid Kahle beskriver sin åldrade faders väg fram till det fulla evangeliet är i ordets egentliga mening gripande.

Biografin innehåller mera vid sidan av också en skildring av den svenska gammaltestamentliga exegetikens utveckling under 1900-talet. Närmast epokgörande var här skriften Studien zum Hoseabuche (1935), där Nyberg grep sig an med den kanske svåraste hebreiska texten i hela Gamla testamentet. I tidigare forskning hade man ansett att texten kunde återställas till någorlunda läsbart skick endast genom ett flitigt ändrande av den hebreiska standardtexten, ibland utifrån den gamla grekiska översättningen Septuaginta, ibland utifrån mer eller mindre välgrundade gissningar. Genom att utnyttja sina kunskaper i andra semitiska språk, främst arabiskan, visade Nyberg att man inte behövde misströsta om Hoseas hebreiska; boken gick mycket väl att läsa och förstå. Senare exegetik är kanske inte fullt så optimistisk, men skriften var ett ord i rättan tid och omnämns alltjämt med aktning i de nyaste kommentarerna till Hosea.

Exegetik

Här kommer Sigrid Kahle in på den s.k. Uppsalaskolan inom den gammaltestamentliga exegetiken med Ivan Engnell som främsta namn. Hon menar att Nyberg ställde sig positiv till dess betonande av den muntliga traditionens betydelse (ett område där Nyberg själv hade varit banbrytande), men var kritisk till vissa inslag i dess senare utveckling. Livet igenom behöll Nyberg sitt intresse för exegetiken, och hans sista publicerade arbete är en studie över Hiskias tackpsalm i Jes 38.

Namnen på otaliga kollegor och vänner passerar förbi i denna bok. Personregistret omfattar hela 774 namn från historia och nutid (däribland Birgitta, den heliga, och Fridlund, rallare), men de flesta beläggen har, typiskt nog, ett antal kollegor och elever. Geo Widengren och Stig Wikander har båda bidragit med minnesbilder av sin lärare, Widengren mest. ”Förhållandet mellan en lärare och en elev, som ses varje dag och på tu man hand, kan i svårigheter liknas vid ett äktenskap.” Även här tycks Nybergs okänslighet ha varit – om uttrycket tillåts – magnifik. Det kan självfallet inte ha varit roligt för amanuensen – nu professorn emeritus – Frithiof Rundgren att H.S. bullrande kom in under en lektion, kritiserade undervisningen och sade ”till vem som ville höra på” att standarden på de hebreiska studenterna hade sjunkit. ”Den som vann sympatisörer på kuppen var Frithiof, vars elever uppvaktade honom med ett vackert tal, en blomsteruppsättning och en cigarrlåda vid varje termins slut.”

Ibland vidgar sig minnesteckningen till att bli en skildring av en akademisk verklighet, som ibland verkar oändligt avlägsen fast den ligger oss så nära. Sigrid Kahles gränslösa beundran för sin fader är inte att ta miste på – boken är ett Mount Everest av dotterlig pietet. Men det är ingen okritisk beundran, och på ett mästerligt sätt har författarinnan förmått att hålla balansen.

Fyra resor

Efter sin pensionering fick H. S. Nyberg företa fyra resor till Iran och äntligen se landet för Zaratustras framträdande. Skildringen av dessa resor är bokens höjdpunkt. Sigrid Kahle och hennes man varmed på dessa resor, och snart sagt varje steg dokumenteras utan att läsaren blir trött. På ett ställe skildras hur den lilla gruppen givit sig ut på spaning efter en särskilt svårtillgänglig grottinskrift långt ute i ödemarken. Terrängen är svår och Nyberg måste stanna för sina luftrörs skull. ”Gå ni vidare, jag väntar.” Man kommer fram till grottan och försöker urskilja inskriften. Då hörs ett flåsande och bakom dem står H. S. Nyberg i svart överrock och svart hatt. Han läser inskriften högt på fornpersiska: ”Detta är skottvidden för mig, mazdayasniern, herren Shapur, konungarnas konung över arier och icke- arier, vilkens säd kommer från gudarna, son till mazdayasniern, herren Artaxshaqr, konungarnas konung över arierna, vilkens säd kommer från gudarna, sonson till herren Papak, konungen.” Det måste i sanning ha varit en märklig upplevelse att höra dessa ord på klingande bergslagsmål i det väldiga persiska klipplandskapet.

Det var under emeritusåren som Nyberg under oändlig möda och sviktande hälsa skrev sitt storverk A manual of Tehlevi, utgivet samma år som han gick bort. Nyberg bodde då sedan flera år på S:t Johannesgatan i Uppsala, samma kvarter där denna tidskrifts redaktion ligger.

Det känns nästan förmätet att önska ytterligare något i denna monumentala biografi. Men den ingår i Svenska Akademiens minnesteckningar, och man hade därför gärna velat veta lite mer om Nybergs litterära smak. Vi får veta att han uppskattade Karlfeldt och Fröding och alltid hade en rysk roman som lektyr, men inte mycket mer. Dock deltog han flitigt i akademiens arbete.

Boken är tillägnad ”alla som har ägnat sitt liv åt humanistisk forskning, och deras familjer”. Författarinnan omfattas sålunda själv av dedikationen, och det är inte mer än rätt. Det är knappast förmätet att hävda, att en sådan bok aldrig tidigare skrivits på svenska, och det är tveksamt om en liknande någonsin kommer att skrivas.