Jag är Josef, er bror

Att kyrkan skall föra en dialog med andra religioner anses i dag tämligen självklart. Uppmaningen till dialog och samarbete över religionsgränserna finns med i flertalet officiella, katolska dokument, som utkommit på senare år. Som exempel kan nämnas den kanoniska lagen (codex iuns canonici) från 1983 (kanon 383.4, 528.1, 364.1, 256.1 och 787.1) samt Johannes Paulus Ilas encyklikor (Redemptor hominis, Sollicitudo rei socialis, Redemptoris missio, m.fl.)

Den moderna formen av dialog-tänkande kom in i kyrkan på ett officiellt sätt genom Paulus VI:s encyklica Ecclesiam suam (1964). Sedan dess har religionsdialogen ständigt utvecklats såväl intellektuellt och teologiskt som praktiskt genom en rad konkreta initiativ.

Mgr Pietro Rossano var en bland de personer som arbetade för och vidareutvecklade dialogen. I Vatikanen var han ”hjärnan” bakom en rad framgångsrika dialog-initiativ. Mgr Rossano avled i Rom den 15 juni 1991, 68 år gammal. Han var vid sin död hjälpbiskop i Rom med särskilt ansvar för kulturfrågor samt rektor för Lateranuniversitetet.

Genom Johannes XXIII:s försorg kom Rossano att samarbeta med kardinal Bea i det dåvarande Enhetssekretariatet i början 60-talet. Hans uppgift var då att utarbeta koncilietexten om dialogen mellan judar och kristna. Texten kom under konciliets gång att byggas ut till ett självständigt dokument om kyrkans förhållande till samtliga världsreligioner, Nostra aetate. 1964 utnämndes Rossano till medlem i det nybildade Sekretariatet för icke-kristna och 1973 blev han dess sekreterare – dialogens senare utveckling bidrog till att Sekretariatet fick ett nytt namn. Man insåg att andra religioner inte kunde definieras enbart utifrån kristendomen som ”icke-kristna”, vilket ju innebär något negativt, en avsaknad av kristendom. Namnet ändrades därför till det Påvliga rådet för interreligiös dialog (PCID) – en benämning som innefattar ömsesidigheten i dialogen.

De religioner Mgr Rossano hade störst kännedom om var judendomen och islam. Han hade dessutom personlig kontakt med viktiga religiösa centra i Fjärran Östern. Tillsammans med kardinal Pignedoli, ordförande för PCID 1973-1980, ledde Mgr Rossano Vatikanens delegation vid de officiella mötena med islam i Kairo 1975, Tripoli 1976 och återigen i Kairo vid El Azhar-universitetet 1978.

Det var Mgr Rossanos övertygelse att ”öppna religioner” kan åstadkomma fred i världen, en övertygelse som delas av den nuvarande påven. När påven på sina resor skulle tala till representanter för andra religioner, vände han sig därför till Rossano för att få sakkunnig hjälp med förberedelserna. Rossano förberedde således påvens tal vid Gandhi-mausoleet 1986, till muslimska ungdomar i Casablanca 1985 och vid besöket i Roms synagoga 1986.

Johannes Paulus II vände sig också till Mgr Rossano för den teologiska reflexionen inför böndagen för fred i Assisi, där representanter för världsreligionerna samlades den 27 oktober 1986. Assisi-mötets teologiska kvalitet och avgörande betydelse för den fortsatta dialogen är till stor del Rossanos förtjänst. Påvens epokgörande initiativ till Assisi-mötet mötte kritik från vissa håll. Till och med några representanter för den romerska kurian, däribland kardinal Ratzinger, betecknade mötet som synkretism. Efter mötet fann påven det därför befogat att hålla ett tal till kurian den 22 december 1986. Där nämnde han bl.a. att man i Assisi utan sammanblandning och synkretism lyckats praktisera konciliets tankar om alla människors enhet och att mån där också insett meningen med talet om ”religiösa värden” i de andra religionerna (se Giancarlo Zizola i LÅctualite relzgieuse dans le monde, 15 juillet-aout 1991, s. 18).

I samband med 25-årsjubileet av Nostra aetate och PCID höll Mgr Rossano den 27 april 1990 ett uppmärksammat tal om den interreligiösa dialogens utveckling under de gångna 25 åren. (Talet finns publicerat bl.a. i Bulletin. Pontificium consilium pro dialogo inter religiones, 1990-XXV/2 No 74, s. 130–150.) Inledningsvis uppehöll han sig då något vid dialogens idehistoriska bakgrund. Enligt Rossano utvecklades vid tiden för Ecclesiam suam och Nostra aetate ett allmänt dialog-tänkande, där personen, människan, sattes i centrum. Detta var i sig en reaktion på europeiska, opersonliga, ideologiska system såsom idealism, marxism, neo-positivism och nihilistisk existentialism. En grupp tänkare med judisk eller kristen bakgrund inriktade sig nu i stället på människan och hennes kallelse till relation med andra, relationen ”jag-du”. Som exempel på sådana filosofer nämner Rossano Buber, Ebner, Resenzweig, Heidegger, Jaspers och Marcel. Dessa impulser kom även att påverka några teologer, t.ex. Barth, Brunner och Guardini. Genom kardinalerna Bea, Journet och Bevilacqua samt sådana teologer som Congar, de Lubac, Danielou, Mouroux, Hamer och Pavan kom dialog-tänkandet också att få en förankring i Andra vatikankonsiliet. Ömsesidigheten kom in i kyrkans missionsuppdrag genom Ecclesaåm suam och Nostra aetate. Människor upphörde att vara ”objekt” för kyrkans mission. I stället närmade man sig den andre mer existentiellt med en ny respekt och sökte upprätta en ”jag-du-vi”-relation. Ur den kyrkliga terminologin utmönstrades ord som hade en kolonialistisk och negativ klang. Man talade inte längre om ”hedningar”, ”avgudadyrkare” eller ”otrogna”. I stället återupptäckte man via kyrkans tradition alla människors naturliga gudssökande, homo religiosus. Dialogen och missionen blev oskiljaktigt förenade. I Nostra aetate står det som förenar alla människor i centrum. Den mänskliga enheten betonas såväl religiöst som humanitärt.

Från sin utsiktspunkt i Rom menar Rossano att det är påvarnas symboliska gester och initiativ som konkretiserat dialogen och lett den in i rätta banor. Han nämner en rad sådana exempel alltifrån Johannes XX111, som 1960 sade till en judisk delegation ”jag är Josef, er bror”, till Johannes Paulus 11 och Assisimötet. Påvarna har medverkat till att dialogen inte stannat vid teologiska diskussioner utan blivit ett möte mellan levande människor. Biskoparna runtom i världen och kyrkorna i Amerika, Asien och Afrika, ja till och med medlemskyrkorna i Kyrkornas världsråd, har inspirerats av påvarnas dialog-initiativ och verkat i samma riktning.

Efter 25 år av försök och olika lokala erfarenheter har man i den interreligiösa dialogen i dag kommit fram till en gemensam form för bön och samarbete i sådana frågor som rör freden och de mänskliga rättigheterna, människans andliga dimension, solidariteten och arbetet för de fattiga, miljön och en enklare livsföring.

Dialogen har alltså varit framgångsrik på ett humanitärt, socialt och andligt plan. Samtidigt måste man konstatera att det finns svårigheter, som framför allt ligger på det dogmatiska planet. Alla former av dialog måste därför ha sin grund i en solid religionsteologi. I sitt tal den 24 april 1991 vid en vetenskapskongress i Neapel påpekade Mgr Rossano att de tre monoteistiska religionerna är oförenliga av dogmatiska skäl. Termen dia-logus implicerar för övrigt i sig en viss spänning, en polarisering mellan två parter. Om dialogen skall kunna fortskrida, kan man emellertid inte koncentrera sig på skiljelinjerna, utan man måste i stället se till det som förenar, i enlighet med rekommendationen i Nostra aetate.

En svårighet av annan art i den interreligiösa dialogen är att det inte finns någon utstakad väg att följa. I sitt tal till hinduerna i Bombay 1964 såg Paulus VI hinduer och kristna som pilgrimer på väg mot Gud. Men vägen är inte given på förhand utan blir till under själva vandringen. Jesu ord ”sanningens Ande skall leda er till hela sanningen” (Joh 16:13) får ett nytt ljus i det här perspektivet.

På sin dödsbädd sade Mgr Rossano: ”Religionsdialogen tycks hädanefter vara omöjlig. Det är just därför som utmaningen för oss måste vara kärleken. Vi kristna skall vittna om kärleken, spes contra spem” (och hoppas när allt hopp är ute). Rossano anslöt sig därmed till Paulus VI:s mening om dialogen. Enligt denne påve är dialogens mål att manifestera Kristi kärlek bland människorna.