Kristna har rätt och hedningar fel!

Jean Paillard har uppenbarligen blivit oroad av att även fromma människor ”låter sig luras” av den något suddiga världsbild som Marianne Fredriksson framför i sina romaner, och tar därför itu med den, på skarpen. Hans kritik av hennes böcker i Signum 1991:2 har exakt samma tonfall som ovanstående citat ur Rolandsången. Hur kan folk tro på något så dumt? är hans reaktion.

Jag vill från början säga till – eftersom man alltför lätt blir etiketterad – att jag inte är den som försvarar allting bara för att feminister skriver det. Inte heller har jag träffat Marianne Fredriksson på länge och är ingen intim vän till henne. Men jag måste ändå säga ifrån, när jag hör tonfallet i jean Paillards kritik.

Inte med ett ord medger han t.ex. att det verkligen inte är särskilt lätt att ur vanlig mänsklig synpunkt försvara Guds handlande mot människorna med syndafloden. Det är bara ett av de många ställen i Bibeln där Gud faktiskt framställs som en grym härskare – även om det finns fler ställen som säger motsatsen. Svårigheten att tro på Guds godhet, både inför somliga ställen i Bibeln och inför historiska och samtida händelser, måste faktiskt tas på allvar, om man alls vill lyssna på människor.

MF bryr sig som bekant inte om att ge någon teodice för jahve, hon avfärdar honom som ond, och så är det med den saken. Hon försöker i stället skapa en teodice åt modergudinnan, och märker inte att det knappast blir lättare. Men jag har sällan hört så hårda och förolämpande ord om kristna försök att få godheten och allmakten att gå ihop i bilden av Gud, som Jean Paillard använder om MF:s försök att hitta meningen i livet någon annanstans. Han vill helst förbjuda henne att alls använda ordet Gud, eftersom hon är gnostiker. Men det har funnits många kristna gnostiker, och den utomkristna gnostiska läran eller lärorna har inte heller avstått från detta begrepp. Varför skulle MF tvingas göra det? Man kan respektera en människas sökande, även om man inte gillar resultatet.

Jean Paillard tolkar genomgående MF:s religiösa uttalanden som om han blivit personligen förnärmad av dem, och gör dem inte sällan mindre än rättvisa. Om det t.ex. står ”Alla människor, män och barn, kvinnor och slavar, har en hemlighet. Sin egen hemlighet, förstår ni? Och det viktigaste är detta säregna och okända, att minnas att det finns och att visa aktning för det”, så kan jean Paillard inte läsa annat i detta än ”självfrälsning genom psykoanalys” och en övertro på psykologi. Utan att känna till sammanhangen måste jag ändå fråga: kunde man inte precis lika gärna få associationer till de mystiker av hög kristen rang som säger att själens medelpunkt är Gud, att Gud är mitt egentliga jag? Varken Gud eller psykoanalysen är otvetydigt utpekad i detta citat: läsaren är fri att tolka det själv. ”Att visa aktning” för det innersta i människan ger i varje fall inte mig några associationer till Freud, som aldrig hittar annat än farliga ociviliserade drifter i detet, hopkrupet i själens nedersta. Och sällan annat än diktatur i överjaget.

Jean Paillard talar genomgående så föraktfullt om MF:s skriftställarskap att det slår tillbaks på honom själv. Så här t.ex.: ”MF är skicklig i att tillreda en pyttipanna enligt följande recept: ta fram lite erotik, lite ekologi; blanda med lite samhällskritik; tillägg lite kunskapskritik, lite teodice, lite skeppsbyggarkonst och därtill en nypa antik mytologi, en nypa psykoanalys och nyandlighet – allt som behövs för att tillfredsställa en bred publik.”

Han säger vidare att hon ”vet vad som hänger i luften” och ”sköter sin reklam med en smarthet som gränsar till det otillständiga”. Jag trodde faktiskt inte det var en godkänd litteraturkritisk metod att pådyvla författaren enbart skumma motiv för sitt skrivande, utan att belägga detta. Jag är för min del övertygad om att MF är en allvarligt och uppriktigt sökande människa – i varje fall skulle jag aldrig ge mig till att påstå motsatsen som om den var självklar. Möjligen skulle jag i stället citera Oscar Wilde: all dålig dikt kommer ur äkta känsla – även om inte motsatsen stämmer lika bra. Hennes litterära talanger är inte imponerande, men för den skull kan man inte säga att hon skriver endast för att ”lura” andra människor, ett ord Jean Paillard också använder.

Vad som är en av de verkliga grundstenarna i hennes livssyn är något som jean Paillard uppenbarligen inte har någon möjlighet att se. Han citerar ett ställe där en kvinna i en av MF:s romaner ”tänkte förtvivlat att hon aldrig skulle kunna förklara att i hennes värld var allt personligt, alla igenkända – alla träd, varje djur och varje stjärna stod i ett personligt förhållande till den enskilda människan, kände henne, skänkte henne stöd och liv i varje stund.”

Tll detta lägger han kommentaren ”vem i all världen kan ta denna animism på allvar?”

Ja, inte en rättrogen cartesian, det är säkert. Tror man i djupet av sin själ att res cogitans och res extensa är åtskilda av en oöverstiglig mur, så lär man sig tydligen inte ens på många decennier i Sverige att så tänker man inte självklart där. Varken våra trädkramare eller våra naturlyriker. Jag tar på måfå ett citat ur Åke Dauns bok Svensk mentalitet: ”Åtskilliga svenskar känner det antagligen så, att den mänskliga rösten i naturen skall underordna sig dess egna ljud, fågelsången, vindens sus genom trädkronorna. Naturen skall man lyssna till under tystnad. När man vandrar i markerna, när man plockar bär eller sitter vid en skogssjö med sitt spö – vid dessa och liknande tillfällen förs förvisso samtal allt emellanåt, men det är framför allt ’naturen som talar’. Individen för en inre monolog med naturen, eller med sitt inre med naturen som andaktsrum.” (sid. 90)

Det är min egen erfarenhet att folk från kontinenten, i varje fall fransmän, aldrig begriper vad vi

menar med detta. Vad MF har gjort är att på denna oartikulerade känsla bygga en hel världsbild, med bitar hämtade lite vallöst ur religionshistorien. Det kan man tycka är komiskt, men det handlar i botten om en reell upplevelse. Animism är även religionsvetenskapligt en föråldrad term – de som verkligen tror på andar, tror alltid samtidigt på en massa annat, som ibland kan ha hög filosofisk karaktär. Ordet duger i varje fall inte som skällsord, fast det förstås är bekvämt.

Jag kan mycket väl tänka mig en hövlig men djupgående debatt om modergudinnans ansvar eller inte ansvar för allt ont som händer i världen. Verkliga myter, som en gång fungerat i sociala sammanhang, är nästan alltid bättre än påhittade. Men den gud som tog upp kampen mot Tiamat, började inte med att säga att hon inte fanns! Skall man ta sin egen religion på allvar får man inte förakta andras, vad sen än Rolandsången och Jean Paillard säger.

KERSTIN ANER

Replik

Förtydligande skadar aldrig, allra minst när läsare av en recension tolkar den diametralt olika – somliga blir hänförda, andra upprörda.

Från början måste jag säga att jag inte känner igen min inställning i det citat ur Rolandsången varmed Kerstin Aner karakteriserar min bedömning av Marianne Fredrikssons roman Syndafloden: ”Kristna har rätt och hedningar fel!” Vad jag har emot MF är inte att hon är gnostiker. Jag har tvärtom uttryckligen tillerkänt henne den fulla rätten att vara det (Signum 1991:2, s. 45, spalt 1) och berömt henne för att deklarera det öppet (s. 43, spalt 1). Vad som i hennes romaner lämnar mig otillfredsställd är det sätt på vilket hon är det: rörigt och därför föga övertygande. Annorlunda sagt: det är inte hennes inställning jag ifrågasätter, fast jag inte delar den, utan hennes suddighet och bristande tankeskärpa i framställningen av den.

Enligt KA har jag sagt att MF ”skriver endast för att lura andra människor”. Detta har jag inte gjort. Jag har aldrig menat att MF avsiktligt och cyniskt skulle ha velat bedra sina läsare. Vad jag har sagt, kanske otydligt, är att en del av hennes fromma läsare ”låter sig luras” av hennes skriverier. I klarspråk: de bedrar sig själva i det de inte tycks upptäcka det svalg som gapar mellan hennes världsbild och den kristna.

Jag har talat om ”självfrälsning genom psykologi” – vilket misshagar KA. Här närmar vi oss kärnpunkten i debatten: romanens tvetydighet. MF antecknar någonstans och man kan bara instämma, än så länge:

”Hon [Ormdrottningen] förklarade att Gud aldrig kan tala till människan direkt. Han måste låna uttryck från människans egen erfarenhet för att göra sig förstådd. /… / När han skall framföra ett budskap till en människa måste Han ge det form och röst ur människans egen erfarenhet.”

Håller man sig till denna text kan man ge den en kristen mening. MF skriver ju ordet Gud med versal. Men andra inslag i boken tyder på att denne Gud, om man får använda namnet, i själva verket reduceras till det omedvetna. Denna reducering är särskilt påtaglig i de olika passagerna om de successiva samtalen mellan Noa och ängeln. Det framgår allt klarare för patriarken att rösten kommer från honom själv, att den himlasände är alltigenom jordisk: ”Han [Noa] visste att ingen lyssnade, att det aldrig funnits någon som lyssnat där ute i de stora himlarna. Han hade bara sin egen kraft att lita till.” Den sista satsen upprepas längre fram i boken. Är det fel i så fall att tala om självfrälsning?

Här ligger romanens vilseledande oklarhet. Ordet Gud står för olika realiteter enligt MF respektive den traditionella kristendomen. KA skriver: ”Han [jag] vill helst förbjuda henne att alls använda ordet Gud, eftersom hon är gnostiker.” Jag har varken lust eller förmåga att förbjuda MF något. Men hon säger själv i sin programförklaring (s. 44, spalt 2) att gnosticismen är oförenlig med judendomens/kristendomens lära och att hennes Gud inte är identisk med den jude-kristne skaparen. KA invänder och talar om ”de mystiker av hög kristen rang som säger att själens medelpunkt är Gud, att Gud är mitt egentliga jag”. Det är riktigt, men allt beror på vad man läser in i dessa uttalanden. Jag har själv citerat Augustinus ord om Någon som inom mig är mer jag själv än jag själv. Men kyrkofadern skulle aldrig ha kommit på tanken att reducera Gud till människans djupa jag.

KA förebrår mig tonfallet i min anmälan. Det är faktiskt skarpt, kanske i överkant. Men jag har inte, som hon förmodar, blivit ”personligen förnärmad” av MF:s religiösa uttalanden. Varför skulle jag blivit det? Jag har namn om mig att gärna umgås med utomstående och att kunna lyssna till sanningssökare, oberoende av de slutsatser de kommit fram till, dock förutsatt att de inte ger prov på överdriven förmätenhet. Vad som i fråga om Syndafloden möjligen har begränsat min lyhördhet är en påtaglig irritation inför bokens suddighet, dess brist på konsekvens och enhetlighet. Antagligen utan att ha märkt det själv har MF samtidigt spelat på två olika register, vilket bara kan föra läsaren på villospår. Jag är också besviken på alla de fromma läsare som, i saknad av tillräckligt stor urskillningsförmåga, tar för givet att MF talar om något medan hon i själva verket talar om något annat.

JEAN PAILLARD