Lenins fall

Nedmonterandet av Lenin-statyn i Riga natten mellan lördagen och söndagen den 24–25 augusti blev för oss som var närvarande en märklig erfarenhet av hur ett helt ideologiskt system kan koncentreras till en enda punkt. Att demontera Lenin var inget annat än att på ett symboliskt plan göra upp med en hel tankestruktur.

De många människorna – såväl ryssar som letter – som samlats runt monumentet var, likt oss besökare, medvetna om att något stort höll på att ske. Luften var laddad av allvar och högtid. I ritens form markerade denna handling ett imperiums fall och dödförklarandet av dess statsideologi. Knappast någon av de närvarande skrattade eller glammade, någon triumfalism gick inte att spåra. Att ta ned symbolen för årtionden av skräck och förtryck, för indoktrinering och krossade ideal, kan inte locka fram någon feststämning.

Det jag minns bäst från denna kväll i Riga var hur en ung man i arbetarkläder med slägga gav sig på statyn. Propagandans bild av arbetets hjälte visualiserades inför våra ögon, men denne arbetare var inte en manipulerad statist som på partiets order skulle du

pera folket, utan han förkroppsligade massans vilja att göra upp med det förflutna. Människorna klappade taktfast händerna till släggans slag. På grund av konstruktionens stabilitet föll Lenin först tidigt på söndagsmorgonen samtidigt som de första kyrkklockorna började ringa till gudstjänst.

Lenin-statyns fall aktualiserar att det är i det materiella, som idéerna förkroppsligas. En vanlig staty kan vara nog så levande och på ett ordlöst sätt representera ett helt tankesystem. Det går inte att skilja det synliga och det osynliga åt. Det vore ren magi att tro att idéer skyms av tingen: orden måste gestaltas för att bli gripbara.

Det är kristendomens styrka att ha insett att skapelsen bär på en hemlighet. Är det inte därför som vi förkunnar att Guds ord mater-ialiserades, fick en mor, blev en av oss?

På samma sätt uttrycker blommorna kring Frihetsmonumentet i Riga – varje dag nya fräscha blommor i mängder, omsorgsfullt arrangerade – en vilja till frihet, demokrati och nationellt oberoende. Minnestenarna och korsen över det senaste årets offer för repressionen går inte heller att missförstå. Det fanns en värdighet i mångas ansikten, en stolthet och en värme, denna kväll. Många äldre Riga-bor sa att detta var ungdomens revolt. Det var också påfallande många ungdomar samlade runt statyn. En äldre kvinna, vars man och barn försvunnit i Sibiriens läger, gladde sig givetvis åt händelserna, men hävdade att framtiden hörde till de unga. En framtid som utan tvekan kommer att bli svår. Varubristen är påfallande. I en stor matvaruaffär mitt i centrum fanns inget annat än te, surrogatkaffe, bröd, marmelad och mineralvatten att köpa.

Att ord måste materialiseras för att bli gripbara gäller också våra ord om solidaritet och glädje över de baltiska staternas nyvunna självständighet.

Kyrkobyggnader återlämnas nu i rask takt till kyrkorna. Den ortodoxa kyrkan hade återfått den centralt belägna och mycket stora byggnad som till för helt nyligen var planetarium. (Den vackra barockbyggnaden SS Petrus och Paulus fungerade fortfarande som konsertlokal under namnet Ave sol.) Men årtionden av ateistisk propaganda har urholkat kyrkorna och lämnat ett ideologiskt vacuum i samhället. Det är långt ifrån säkert att kyrkorna kommer att kunna återvinna förlorad terräng.

Det var annars slående hur mycket religiös konst som såldes på gator och torg: ikoner, krucifix, stora målningar av Teresa av Jesusbarnet eller den lidande Frälsaren samsades med pornografica och vanlig hötorgskonst.

Det som nu händer i öst är en historisk vändpunkt. Det är inte osannolikt att omvandlingsprocessen kommer att bli lång och svår och det finns anledning att varna för överdriven optimism.

Det är fara värt – i det ideologiska tomrum som nu uppstått – att kommersialism och konsumism erövrar människor. Sådana frihetskvävande ”ismer” kommer sannolikt för överskådlig tid att vara huvudfiender.

Givetvis såg man överallt i Riga den lettiska flaggan, en symbol som inkluderar och ger en identitet, men som också exkluderar och skapar främlingsskap. Förhoppningsvis kommer de överdrivet nationalistiska tendenser som vi sett på många håll i Europa att tona ned med tiden. I detta avseende har kyrkan en viktig uppgift: den katolska tron måste alltid inkultureras i folkens och nationernas liv men samtidigt spränga gränser och befria människorna från nationell självförhävelse.

Men pekpinnar och förnumstiga kommentarer är inte det rätta förhållningssättet i dag. Några ord från en äldre man – han hade lärt sig svenska i sin ungdom och under årtionden planerat att fly till Sverige – ringer i mina öron: vad gjorde ni i Sverige under de mörka åren för att hjälpa oss?

Ord utan gärningar förblir tomma ord, men nu har vi möjlighet att materialisera våra ord.