En annan svensk historia

Den svenska historien har helt plötsligt fått en oanad aktualitet. På utställningar runt om i landet påminns vi om Sveriges nationella arv. I tidningspressen presenteras och diskuteras vår historia oftare än vad vi har sett exempel på under åtskilliga årtionden. Att det sker just nu är säkert inte någon tillfällighet. Vi står mitt uppe i en svår ekonomisk kris, och våra relationer till det framtida Europa är alltjämt osäkra. Som många andra europeiska länder söker man i Sverige formulera sin nationella identitet, och det är då naturligt att det också väcks ett förnyat intresse för den egna historien.

Men ett folks historia kan aldrig bli definitiv. Det historiska perspektivet växlar oupphörligt genom att värderingar och synsätt förändrar sig. Vilka av det förgångnas händelser som skall anses viktiga i nuet bestäms av oss själva utifrån våra utgångspunkter. Samma historiska skeende kan beskrivas på de mest olikartade sätt, beroende på vilket perspektiv man anlägger.

Det nyväckta historieintresset tycks dock i alltför hög grad bestämmas utifrån ett snävt nationellt betraktelsesätt. Som flera kritiker redan har påpekat, inriktar sig de aktuella historiska presentationerna på vad som är typiskt och entydigt svenskt, vad som särskiljer svensk kultur och samhällssyn från andra folks. I blickpunkten kommer då Vasatidens nationella frigörelse och stormaktstidens militära expansion. Det blir på så sätt en variation av de traditionella skolböckernas historiebild, där Gustav Vasa, Gustaf II Adolf och Karl XII beskrevs som det svenska folkets stora banerförare. Ett välkänt undantag från den synen är den förkättrade Herman Lindqvist; han slarvar förvisso med sina historiska detaljer men kan i varje fall inte beskyllas för en inskränkt nationalism.

Om alla europeiska länder gäller att de under historiens gång har tagit starka intryck av sina grannar och handelspartner. Det är inte isolering och nationell självtillräcklighet som har skapat nationerna utan det levande kulturutbytet. Härvidlag är Sverige inget undantag. Som de övriga nordiska länderna tillhör det Europas periferi, och det har oftare fått ta emot impulser än själv fatt vara impulsgivare. De stora idekomplexen i vår historia – den katolska tron, reformationen, upplysningen, liberalismen, socialismen osv. – har alla förts till Sverige utifrån. Det innebär också att utlänningar i Sverige och svenskar i utlandet har hört till de viktigaste kulturförmedlarna i vår historia. Geijers berömda sats att ”Sveriges historia är dess konungars” har med rätta ifrågasatts. Det finns faktiskt fog för en annan och förvisso kontroversiell tes, nämligen att Sveriges historia till stor del är dess invandrares.

Det perspektivet anläggs i Ingvar Svanbergs och Mattias Tydens stora bok Tusen år av invandring: En svensk kulturhistoria. I en mening är hela svenska folket ättlingar av invandrare, eftersom landet länge var täckt av inlandsisen och först så småningom befolkades. Men bortsett från detta har det alltsedan början av vår medeltid funnits en konstant invandring av människor som har omskapat och förnyat landet. Svensk kultur är otänkbar utan dem.

Låt oss börja med S:t Ansgars bekanta besök på Birka 829/830 och de mera framgångsrika missionsföretagen under 1000- och 1100-talet. Samtidigt som Sverige blev ett rike öppnades det för den katolska kyrkan och för europeisk kultur: kyrkor och kloster byggdes, kristen gudstjänst firades, en kyrklig organisation byggdes upp, katolsk tro och bildning slog rot, och det antika och kristna arvet blev med tiden också svensk egendom. Som var och en bör veta var det den katolska kyrkan som förde Bibeln till Sverige, och den första men aldrig fullbordade bibelöversättningen till svenska gjordes i Vadstena kloster.

Under Hansatiden dominerades Sveriges handel av tyska köpmän. De ledande svenska städerna (liksom det danska Malmö) hade en betydande tysk befolkning som blandade sig med den svenska. Det svenska ordförrådet fick många nya tillskott genom inlån från lågtyskan. Kyrkor byggdes i baltisk tegelgotik, och pryddes med nordryska och nederländska altarskåp. Skulptören Bernt Notke (som utförde den kända S:t Göranstatyn i Stockholm) var tysk, liksom kyrkomålaren Johannes Rosenrod. Albertus Pictor var i varje fall ryskättling. En nationell svenskhet fanns knappast förrän Engelbrektsupproret, då man i propagandan utnyttjade motsättningar mellan tyskar och svenskar. Men Engelbrekt själv var av tysk släkt.

Till detta kan man också lägga den betydelse som utlandsresorna hade, särskilt till kontinentens universitet, för att föra europeisk bildning till Sverige. Vad skulle den heliga Birgitta ha varit utan sin vistelse i Rom? Hur skulle Uppsala Universitet ha kunnat grundas 1476 utan långvariga kontakter med europeisk lärdom? Just genom sin rikedom på kulturella kontakter var medeltiden en lysande period i svensk historia som ännu väntar på att få den uppskattning den förtjänar.

Reformationen bars till Sverige genom det tyska inflytandet, men samtidigt inträffade Gustav Vasas konflikt med lybeckarna, och antalet tyskar i Sverige sjönk snabbt. Nu följde en lång period av nationell isolering som i vissa avseenden ännu inte är övervunnen. Förbud mot invandrare av annan religion, ideologisk kontroll av svenska studenter utomlands, flitigt bruk av landsförvisning som straff hörde till den tidens kännemärken.

Men också under den lutherska konfessionalismens strängaste period fanns ändå rum för en viss invandring, och det bidrog till att vetenskap och kultur trots allt inte stagnerade. De svenska erövringarna i norra Tyskland bidrog till att kontakter hölls vid liv. Behovet av kunnigt krigsfolk ledde till en invandring av skottar, och många svenska adelsfamiljer som Douglas, Hamilton och Murray bär skotska namn. Till de nya impulsgivarna hörde också vallonerna och holländarna; de senare byggde under 1600-talet upp Göteborg efter holländska förebilder. Balt-tysken Reinhold Rademacher grundade den svenska stålindustrin i Eskilstuna, järnhanteringen fick sitt uppsving bland annat genom holländaren Louis De Geer, som för övrigt aldrig lärde sig svenska. Den store teknikern Christopher Polhem var son till en tysk köpman, kemisten och geologen Urban Hjärne kom från Ingermanland.

Listan på våra utländska impulsgivare kan göras mycket lång. Vad vore svensk arkitektur utan Nicodemus Tessin, far och son? Vad vore svensk musik utan Andreas Duben och Johan Helmich Roman? På alla områden kan vi se att inflyttade eller införskrivna vetenskapsmän, konstnärer och musiker var de krafter som ledde utvecklingen framåt. Tidens framstående svenskar berikade sig andligen genom att hålla täta utländska kontakter. Carl von Linné disputerade i Holland och gav där ut sitt Systema naturae; Emanuel Swedenborg studerade flera år i England, dit han också återvände mot slutet av sitt liv.

Särskilt intensivt blev det internationella inflytandet under Gustav III som införskrev konstnärer och arkitekter, skådespelare och musiker under en kort glansperiod som aldrig haft sin motsvarighet i vår historia. Också här är gränsen mellan svenskt och utländskt svår att dra. Vår störste skulptör, Johan Tobias Sergel, var son till en invandrad tysk hovbrodör. Carl Michael Bellman, vår nationalskald, var av tysk familj och talade tyska redan som barn. Utan all jämförelse med dem vill jag påminna om att släkten Beskow invandrade från Stralsund i slutet av 1700talet.

Genom Gustav III:s toleransedikt 1781 och följande års så kallade judereglemente fick katoliker och judar rätt att fritt utöva sin religion. Svanberg och Tyden har mycket att berätta om judiskt och katolskt liv under 1800- och 1900-talet. Den katolskt intresserade kan bland annat finna historien bakom de katolska kapellen i Oskarström, Sörforsa och Bromölla. Från 1800-talet har det funnits ett starkt judiskt inflytande i svenskt kulturliv, med familjer som Josephson, Levertin, Bonnier, Geber och Heckscher. De framstående litteraturhistorikerna Henrik Schiick, Karl Warburg och Martin Lamm var alla judar liksom konstmecenaterna Pontus Furstenberg och Ernest Thiel. Den svenska bokhandeln fick ett uppsving genom berlinaren Carl Edvard Fritze och dansken Christian Gleerup.

De sista kapitlen av Tusen år av invandring handlar till stor del om svensk invandrarpolitik under 1900-talet och om de rasbiologiska idéer som frodades under mellankrigstiden. Det är ingen särskilt hedrande historia men är en nyttig påminnelse med tanke på tendenserna till rasism och främlingshat i vår tid. Det är tydligt att svensk kultur och vetenskap med tiden har alltmer förmått stå på egna ben, men självklart har de internationella kontakterna bara förstärkts i vårt århundrade. Med hjälp av flyg, telefon, fax och TV står vi i omedelbar förbindelse med hela världen. Det här kan ge anledning till många reflektioner om nationell identitet. Vad som kännetecknar ett folks kultur kan vara sprunget ur en total isolering från yttervärlden. Påskön har i det avseendet varit alla socialantropologers önskedröm. Men när det gäller de stora kulturländerna, är det de olika impulserna utifrån som paradoxalt nog ger den inhemska kulturen dess särart. Det typiska för en lokal eller regional kultur är inte hur man har kunnat avskärma sig utan hur man har kunnat tillgodogöra sig nya inflytelser och anpassa dem till den egna miljön. ”All bildning står på ofri grund, blott barbariet var en gång fosterländskt” säger Tegner, men hans ord uttrycker ingen nedvärdering av det svenska.

Det nationella arvet blir inte försvagat utan stärkt om man förstår att uppskatta också de delar av det egna arvet som under historiens lopp har tillförts vårt land från andra delar av världen.