Graven ett svart hål?

Påskens tecken och stora mysterium är den tomma graven. En grav som ett tecken? Något mörkt och tomt – ett svart hål. Det påminner om vad den moderna astronomin kallar svarta hål. En populär teori i kosmogoni hävdar ju att vår värld började med The Big Bang, en stor explosion av en liten, kompakt massa, som gav upphov till hela vårt universum. Svarta hål är gåtfulla fenomen ute i rymden. De antas bestå av himlakroppar som imploderat, dvs sugits in i sig själva – ungefär det som händer när en glödlampa eller en tv-skärm går sönder. Genom att det finns ett tomrum i dem dras det yttre höljet inåt, i stället för att splittras utåt, som vid en explosion.

De svarta hålen beskrivs som oerhört täta massor. Atomerna har trängts ihop så att en liten kropp av en sockerbits storlek blir lika tung som hela jorden. Vi vet ju hur jordens tyngdkraft drar till sig allt som finns på dess yta och ger oss små, vingliga varelser en viss stabilitet. De svarta hålen har denna egenskap, inte i kvadrat, utan upphöjd till en ofattbart hög dignitet. Om andra stjärnor kommer i närheten av dem blir de helt enkelt uppslukade och sammanklämda. Det svarta hålet har en sådan tyngdkraft att inte ens ljuset lyckas slita sig loss utan dras inåt. De blir helt enkelt svarta hål för oss.

Så fysikernas teorier. De kanske förefaller lite fantastiska, men gäller det inte hela vår tillvaro? Man kunde visserligen sätta ett frågetecken i kanten för The Big Bang och undra varför man glömmer bort att fråga vad det var som exploderade, var det kom från och hur det kom sig att så mycket ordning uppstod ur kaos.

Det kanske finns en plats för skaparens roll, även i den moderna astrofysikens tidevarv. Ponera att världen började med ett Big Bang. Översatt till kristen terminologi betyder detta att Vår Herre hade initierat något som gav upphov till en explosion och åstadkom ett universum, som expanderar i tid och rum, eller rumstid, för att tala med Einstein. Något oerhört kompakt och litet men fullt av en otrolig kraft och massa, som räckte till ett helt universum. Denna massa var inte Gud, utan något som skapats av honom som är ursprunget till ett världsallt vars vidder mäts i miljontals ljusår.

Någonstans i denna enorma rymd finns vår planet och vi människor, till synes små och obetydliga. Den kristne är övertygad om att det är Gud som satt oss där och även låtit oss i någon mån få bli delaktiga i hans skaparglädje. Det innebär en viss självständighet med insikt, kreativitet och fri vilja. Vi är kanske idag mer än förr medvetna om att vi inte förvaltat skapelsen på bästa sätt utan har spårat in på banor som inte passar ihop med skaparens planer.

Men han tog sin skapelse på allvar så att han lät sin enfödde son bli människa och en av oss. Gud trädde in i historien. Men vad hände? Hans egna tog inte emot honom. Vid drygt trettio års ålder hamnade han på ett kors och göt en grym död. Hans vänner tog hand om kroppen och lade den i en grav nära Golgata. Men döden kunde inte ha någon makt över honom. Kvinnorna, som kom för att balsamera honom, fann en tom grav. De hörde en ängel förkunna att han uppstått från de döda som han förutsagt.

Redan det faktum att vi finns till är ett uttryck för Guds skaparglädje. Vi finns till för att han vill det. Hans ljus lyser vår väg och vi lär känna honom närmare genom den uppenbarelse han gav oss genom Ordet, sin son, och den gemenskap vi har i den helige Ande och nåden och sakramenten.

Men en dag tar allt slut, det vet vi. Vi rör oss obönhörligen mot döden, fast vi inte vet när och hur den kommer.

Ar döden då bara ett mörker, ett intet? Eller skulle vi kanske kunna jämföra den tomma graven med ett svart hål? Inte slutet på vår existens, utan en möjlighet att få återgå till ursprunget? ”I begynnelsen var ordet och ordet fanns hos Gud och ordet var Gud …

Allt blev till genom det och utan det blev ingenting till av allt som finns till.”

För den kristne är Gud alltings upphov och alltings mål. ”Jag är den som är.” Allt annat har bara del i hans vara. Vilken tät massa, för att nu uttrycka sig på mänskligt språk, som är det enda som står till vårt förfogande.

När vi så dör – och uppstår med Kristus – vore det då inte rimligt att se det som att dras in i ett svart hål. Inte något otäckt, som ett fasansfullt odjur som slukar upp oss i sömnen. Utan ett möte med Den som är, och är på ett så komprimerat, fullständigt sätt, att ingenting kan finnas helt utanför honom.

”Ljus av ljus”, och upphovet till ljuset. Men hans inneboende kraft drar allt levande till sig, inte för att utsläcka dess ljus, utan för att vi skall få del i det liv som är Guds eviga verklighet bortom tid och rum.