Helgerånet

Helgerånet -från mässböcker till munkepärmar är titeln på den senaste utställningen på Stockholms medeltidsmuseum.

Helgerånet – bara att en utställning kan kallas så, säger någon om en attitydförändring till Sveriges medeltida historia. Kanske inte något genomgripande, men likväl en förändring.

En svit av informerande texter på utställningen exemplifierar med olika slag av helgerån i historien. Här heter det att reformationen kan kallas ett helgerån, eftersom kungen aldrig frågade folket innan han lade beslag på kyrkans egendom. Givetvis är inte ett komplicerat historiskt skeende tillräckligt beskrivet på så sätt, men här möter åter en försiktig omvärdering av ett slag, som för femton år sedan hade varit omöjlig på ett offentligt museum. I varje fall utan tillägget att den evangeliska lärans införande krävde sina legitima offer.

På denna utställning visas ett antal medeltida handskrifter, som har räddats åt eftervärlden genom att bli fyllning i pärmar för räkenskapsböcker och liknande från 1500-talet. Många men inte alla kommer från Vadstena klosterbibliotek. Bundenheten till den svenska proveniensen och det slumpartade urvalet av det som har bevarats medför att några verkliga praktnummer knappast finns med. Det rör sig dessutom endast om enstaka blad. Men mycket är vackert nog, och en handskrift – ett Decretum Gratiani från italienskt 1200-tal – uppvisar en utomordentligt vacker gotisk minuskelskrift. Den ligger i en monter som visar pergamentets väg från obearbetad djurhud till färdig handskrift och som är mycket instruktivt arrangerad. Det i många läroböcker i exegetik förefintliga och alltid lika tråkiga kapitlet ”Skrivmaterial och bokväsen” far här verkligen liv och anda.

Texterna till föremålen är upplysande och i huvudsak korrekta. När det om ett missaleblad från 1200-talet heter att gudstjänsten i den katolska kyrkan inte ändrades förrän på 1960-talet är detta en förenkling och förbiser både den liturgiska utvecklingen under senmedeltiden (med avsevärda lokala variationer) och nyansatserna i Pius V:s liturgiska böcker.

En italiensk bibelhandskrift från 1300-talet har en initialfigur som föreställer Baruk, Jeremias sekreterare, vid sitt skrivbräde. Den rätt mediokra bilden har rönt hedern att pryda utställningsaffischen. I texten heter det att två bibelböcker under medeltiden hade Baruk till författare. Den ena måste rimligen vara den bok som allmänt kallas Baruk och som ingår i de deuterokanoniska skrifterna. Vad som åsyftas med den andra boken är oklart men möjligen är det de så kallade Jeremias brev, vilket som ett appendix är fogat till Baruks bok. Vidare heter det: ”Dessa böcker försvann ur den svenska bibeln vid reformationen.” Det är en vanlig missuppfattning att de deuterokanoniska eller apokryfiska böckerna försvann ur svenska biblar vid reformationen. Sanningen är att deras ställning snarast stärktes. Flera av dem hörde till de tidigast översatta i 1541 års bibel, och att de även längre fram hade en grundmurad popularitet vittnar bland annat Bellmans sånger om. Det är först i mitten av 1800-talet som det mera allmänt trycktes biblar i Sverige utan dessa böcker. Annars är man tacksam för att få läsa att predikan under medeltiden alltid hölls på svenska. Ljuset har dock inte nått alla Stockholms museer, ty man behöver inte bege sig längre än till Vasamuseet för att få veta att predikan under samma tid hölls på latin. Förutom en kort katalog över utställningen har det utgivits en bok med titeln Helgerånet – från mässböcker till munkepärmar, redigerad av Kerstin Abukhanfusa, Jan Brunius och Solbritt Benneth (Carlssons bokförlag i samarbete med Riksarkivet/Stockholms medeltidsmuseum). Utställningen är öppen till januari 1994.