En biskops val

Under de senaste veckorna har det i svenska massmedier förekommit en hel del diskussioner kring en debattartikel i Dagens Nyheter skriven av Anders Arborelius, biskop för Stockholms katolska stift, och Sten-Gunnar Hedin, talesperson för den svenska pingströrelsen (DN Debatt 25/2 2007). Själva artikeln handlade egentligen om abortfrågan, men det var inte artikelns ämne som väckte de starka reaktionerna. Några formuleringar i artikeln hade en partipolitisk udd, i form av ett tämligen oförtäckt hot att de bägge samfundsledarna skulle komma att rekommendera kristna väljare att inte rösta på kristdemokraterna i nästa val. Detta skulle i förlängningen kunna leda till att den nu regerande borgerliga alliansen inte skulle återväljas. Biskop Arborelius har senare tagit tillbaka de omstridda politiska formuleringarna. I en text utlagd på det katolska stiftets hemsida förklarar han att ”… det var inte min avsikt att tala om för någon hur man skall rösta i politiska val. Det är upp till var och en efter hans och hennes samvete.”

Biskop Arborelius hade för avsikt att publicera en debattartikel om abortfrågan, närmare bestämt om det aktuella lagförslaget att låta kvinnor bosatta utomlands få komma till Sverige för att genomföra abort. Katolska kyrkans uppfattning om abort är välbekant och ingen kan förvånas över att biskop Arborelius i tydliga ordalag ger uttryck för kyrkans syn på detta spörsmål som är en av vår tids brännande moraliska frågor. Men mitt i sitt välberättigade engagemang föll han för en frestelse. Frestelsen bestod i att han, som biskopen själv skriver på stiftets hemsida, ”lät sig förledas av upprördhet och sorg”, så att han accepterade att en partipolitisk udd infogades i artikeln. Denna politiska krydda var uppenbarligen mycket välkommen för Dagens Nyheter, som därmed villigt öppnade dörren till sin debattsida.

Det finns, generellt sett, all anledning att vara tacksam för att biskop Arborelius har modet att göra kyrkans röst hörd på det offentliga torget när vår tids centrala frågor diskuteras. Samtidigt måste man konstatera att hans eget agerande i detta konkreta fall var ett beklagligt misstag. Så här i efterhand verkar både biskopen och hans kritiker vara överens om att biskopen inte borde ha fallit för frestelsen att göra partipolitik av frågan. Hans ursäkt på det katolska stiftets hemsida visar att han i vart fall själv resonerar så. Likväl kan det, även efter det tillrättaläggandet, finnas anledning att reflektera vidare kring frågan på ett mera principiellt plan.

Det finns två gränsdragningar som måste beaktas när det gäller frågan om hur långt en katolsk biskop får gå i uttalanden som rör det politiska livet. Den första gränsen har att göra med att det finns skillnader mellan de kyrkliga ämbetsbärarnas och lekmännens uppgifter. Liksom det är biskopens och inte lekmannens uppgift att predika, förvalta sakramenten och formulera kyrkans troslära, så är det lekmannens – och inte biskopens – uppgift att ägna sig åt politik. Enligt katolsk uppfattning får biskopar och präster inte vara verksamma i politiska partier eller inneha politiska uppdrag. En lekman må vara hur skicklig som helst som predikant och en präst må vara utmärkt som kommunalpolitiker, men bägge överskrider sina kompetenser när de fiskar i främmande vatten och riskerar då att ådra sig kyrkliga sanktioner. Bakom detta ligger erfarenheten av många hundra års strider om gränsen mellan kyrklig och världslig auktoritet. Andra Vatikankonciliets konstitution om kyrkan i världen av idag formulerar saken koncist: ”Det politiska samfundet och kyrkan är på sina respektive områden oberoende av varandra och självständiga” (Gaudium et spes nr 76).

Enligt katolsk lära har en biskop både rätten och skyldigheten att i den offentliga debatten föra fram kyrkans uppfattning i olika frågor. Hit hör exempelvis kyrkans nej till abort (så som nu skedde, även om ordvalet delvis utföll olyckligt), frågan om det omoraliska i att börja ett krig (så som när Johannes Paulus II kraftfullt kritiserade USA:s krig i Irak) och i andra sammanhang där kyrkans ämbetsbärare ser att individers mänskliga rättigheter eller samhällets moraliska grundvalar hotas. Men detta innebär inte att kyrkliga ledare får anbefalla någon viss politisk åskådning åt sina trosfränder eller försöka påverka hur dessa röstar i demokratiska politiska val.

Det är på denna punkt som den andra viktiga gränsdragningen kommer in i spelet, nämligen den mellan kyrkans officiella lära och den enskilda troende personens samvete. Det är kyrkans uppgift att utifrån den moraliska ordning som förmedlas genom den kristna uppenbarelsen och den naturliga morallagen lägga fram de grundläggande principer och värderingar som ger orienteringshjälp åt människorna när de ska fatta sina moraliska beslut. Men dessa beslut kan inte fattas av kyrkoledarna för sina kyrkomedlemmars räkning. Besluten måste de enskilda troende själva ta. I ett dokument från Troskongregationen år 2003 om katolikers politiska engagemang beskrivs detta mycket tydligt på följande sätt: ”Det är inte kyrkans uppgift att lägga fram konkreta politiska lösningar – och än mindre att föreslå en enda lösning som den acceptabla – på inomvärldsliga frågor vilka Gud har överlämnat till det fria och ansvariga omdömet hos varje person. Kyrkan har däremot rätt och skyldighet att tillhandahålla ett moraliskt omdöme om världsliga förhållanden när tron och den moraliska lagen så kräver.”

Det finns således ingen genväg direkt från predikstolen till de enskilda troendes politiska ställningstaganden. I diskussionen om debattartikeln i Dagens Nyheter blev detta övertydligt. Det är ju ingalunda säkert att kristdemokraterna är det självklara alternativet när en katolik väljer vilken valsedel som ska stoppas i valurnan. Snarare är det ju så att två troende med samma (katolska) moraliska grundvärderingar kan komma fram till olika svar när de ska bedöma hur dessa värderingar ska omsättas i praktisk politik.

Men vilka möjligheter har då kyrkans ledning att göra sin röst hörd i politiska sammanhang, utan att lägga sig i den enskildes ställningstaganden i enskilda frågor, ställningstaganden grundade på det egna samvetet? Att till exempel i ett herdabrev, uppläst från predikstolarna inför ett demokratiskt val, framhäva att det finns frågor som en katolsk väljare bör väga in i sitt ställningstagande på valdagen, dock utan att peka ut bestämda partier eller politiska partigrupperingar, kan vara en tänkbar väg. Det finns ju en rad oerhört betydelsefulla problem i vår värld som kyrkan inte får tiga om. Till dessa hör krig och fred, det mänskliga livets okränkbarhet – exempelvis när det gäller dödsstraff och det ofödda barnets rättigheter. Hit hör också mänskliga fri- och rättigheter, liksom också rätten till en dräglig tillvaro både i Sverige och i andra länder, överallt där det råder svält, hemlöshet och otrygghet. Andra Vatikankonciliet har formulerat detta mycket pregnant: ”I kraft av det evangelium som kyrkan har fått sig anförtrott förkunnar hon de mänskliga rättigheterna” (Gaudium et spes nr 41).

Den katolska kyrkan har ofta felat i dessa sammanhang. Historien är dessvärre full av exempel på att även katolska kyrkan har ignorerat eller till och med motarbetat dem som på det politiska planet arbetat för dessa grundläggande mänskliga värden. Men detta är inget skäl för katoliker och deras ledande företrädare att tiga idag. Problemet är snarare att kyrkan alltför ofta har tigit när hon hade bort tala. Vad det till slut handlar om är att peka på att det finns värden som är mera grundläggande än materiell välfärd, skattepolitik och mycket annat som visserligen är viktigt men inte ”allena saliggörande” för människan, och att framhålla att även detta bör spela en roll när man utövar sina demokratiska rättigheter.