Har man funnit Jesu familjegrav?

Det duggar tätt mellan olika försök att skriva om kristendomens historia ända från dess första början. Efter Da Vinci-koden, Judasevangeliet och Lena Einhorns identifikation av Jesus med Paulus kommer nu ett tv-program för kanalen Discovery som har fått en stor förhandsreklam i medierna och där det påstås att man har hittat Jesu familjegrav, inklusive rester av honom själv. Programmet är producerat av James Cameron (känd från filmen Titanic) och för regin står Simcha Jacobivici, som också har skrivit en bok i ämnet, The Family Tomb of Jesus, för att underbygga filmens budskap. Man har inte bara funnit Jesu grav och rester av hans kropp, heter det, utan också bevis för hans äktenskap med Maria Magdalena, ett välkänt tema från Da Vinci-koden. Självklart skapar sådant rubriker över hela världen. De flesta arkeologer som yttrat sig har tagit bestämt avstånd från teorin, men deras invändningar är förvisso inte lika säljande och medialt gångbara som filmen själv.

Själva graven, som ligger i Talpiot, en förstad till Jerusalem, är inte någon nyupptäckt utan grävdes ut redan 1980 av Amos Kloner, en av de arkeologer som i dag helt avvisar Camerons och Jacobivicis idéer. Gravkammaren innehåller tio så kallade ossuarier, benkistor av terrakotta, och på sex av dem finns namnet på den begravde angivet. Under det första århundradet var det sed bland judarna att när någon lagts i en klippgrav togs benen upp, sedan kroppen förmultnat, och lades i ett ossuarium.

Fyndet väckte från början ingen sensation. Sådana gravkammare med ossuarier har påträffats på många andra ställen invid Jerusalem och på andra håll. Intresset vaknade först 1996 då BBC sände en dokumentär, där det påstods att man funnit Jesu grav.

Namnen på ossuarierna återges som Jeshu, son till Josef; Mariam; Mariamne Mara; Matia; Jofa och Juda, son till Jeshu. De är skrivna dels med hebreisk/arameisk, dels med grekisk skrift. Det rör sig emellertid inte om några prydliga inskrifter utan om ett slarvigt och halvt oläsbart klotter. Cameron drar slutsatsen att de angivna personerna är Jesus, hans mor Maria, Maria Magdalena och en son till Jesus och Maria Magdalena vid namn Judas.

Det är nu inte alldeles säkert att det står Jeshu på det ossuarium som påstås ha innehållit Jesu ben; en välkänd epigrafisk forskare, Stephen Pfann, läser i stället namnet som Hanun. Även om det verkligen står Jeshu där är detta inget bevis för att personen skulle vara Jesus från Nasaret. Namnen Jesus (Jeshu) och Josef hör till de allra vanligaste namnen på judiska gravar från denna tid tillsammans med Maria/Mariam och Judas. På ossuarierna finner man ungefär de namn man kan vänta sig, om man skulle ha ställt samman namnen rent slumpmässigt.

Namnet Mariamne är en grekisk namnform och finns som benämning på Maria Magdalena hos Hippolytos och Origenes, men då befinner vi oss i 200-talets början. Utan alla reservationer tar Cameron ändå för givet att namnet syftar på Maria Magdalena. På vävnadsrester i de annars tomma ossuarierna har gjorts DNA-prov som visar att Jeshu och Mariamne inte var besläktade på mödernet, och Cameron drar därför slutsatsen att de var gifta med varandra och tillsammans hade sonen Judas. På så sätt menar han sig alltså ha demonstrerat att Jesus och Maria Magdalena var gifta och hade barn, just som det heter i Da Vinci-kodens mytologi, fastän de där sägs ha haft en dotter. (Jag kanske här kan få tillfälle att korrigera mig själv. Jag har i olika sammanhang påstått att legenden om Jesus och Maria Magdalena som äkta par härrör från fransmannen Pierre Plantard och tillkom på 1970-talet. Det visar sig att den är något senare och skapades av tv-journalisten Henry Lincoln år 1980, sedan han genom Plantards förmedling fått kontakt med den franske ”gnostiske patriarken” Robert Ambelain. Ambelain påstod visserligen att det var Salome som var Jesu maka, men Lincoln fann det fördelaktigt att byta henne mot Maria Magdalena, som enligt traditionen begav sig till Frankrike och därför kunde knytas till fantasierna om de franska merovingernas härstamning från Jesus. Inte ens Plantard trodde på detta.)

Allt detta är naturligtvis ett spel för gallerierna. Ingenting säger oss att Mariamne skulle vara densamma som Maria Magdalena. Och varför skulle ”Mariamne” vara gift med just Jesus och inte med någon annan av männen vars namn vi finner i graven? Att man utläser skriften på hennes ossuarium som Mariamnou Mara tolkas av Cameron som att hon skulle ha varit lärare i församlingen. Men Pfanns mer noggranna läsning av texten visar att det inte alls står Mariamne utan (med grekiska bokstäver) Mariam kai Mara, ”Maria och Mara”. Det är alltså benen av två kvinnor som har lagts i ossuariet, och deras identitet kan naturligtvis inte fastställas.

Inför allt detta hopar sig också andra frågor. Varför skulle Jesu familj ha sin gemensamma grav invid Jerusalem och inte i Nasaret, som var deras hemort? Och hur kunde lärjungarna så bestämt påstå att Jesus hade uppstått och levde – eller motståndarna att kroppen var stulen – om hans ossuarium med sin visserligen illa klottrade text fanns tillgänglig alldeles i närheten av Jerusalem? Detta slags gravar var inga hemliga platser.

Det är inte nödvändigt att här nämna de många arkeologer som har påpekat det orimliga i tanken att ossuariet skulle ha innehållit Jesu kvarlevor. Argumenten är många och av liknande slag som har nämnts ovan. Men man kan citera den amerikanske arkeologen William Dever, som i fyrtio år har sysslat med utgrävningar i det Heliga landet: ”Jag är inte kristen, men jag anser att det är en skam att materialet har manipulerats på detta vis.”

Två av ossuarierna har nu förts till New York där de skall ställas ut och säkert drar många besökare. Gentemot sådana massmediala pådrag står sig forskningen och det sunda förnuftet slätt. Tron att Jesus ligger begravd någonstans har alltid attraherat dem som vill se Nya testamentet definitivt vederlagt. På 1970-talet cirkulerade ett påstående i medierna att Jesu grav finns i Srinagar, Kashmir, och detta togs på stort allvar av många. Som jag visade i min lilla bok Jesus i Kashmir (1981) skapades denna legend av Mirza Ghulam Ahmad, som själv ansåg sig vara Messias och därför måste reducera Jesu betydelse. Legenden förs i dag vidare inom den islamiska men av den ortodoxa islam förkastade Ahmadiyya-rörelsen. I dag kan man också på nätet finna den märkvärdiga uppgiften att Jesus ligger begravd i Japan, men påståendet tycks vara alltför udda för att lanseras som en ”vetenskaplig” teori.