En nyckel till Kafkas värld

” Jag har i görligaste mån försökt läsa Kafka i ljuset av Kafka och hålla mig nära hans brev och dagböcker.” Så skriver Hans Blomqvist i inledningen till sin bok om Franz Kafkas författarskap, Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. Arbetsmetoden fungerar bra eftersom Blomqvist är så väl förtrogen med sitt material. Tillsammans med Erik Ågren översätter han också Kafkas samlade skrifter, där 12 av 18 aviserade volymer hittills givits ut.

Blomqvists biografi fyller utan tvivel en lucka i den svenska utgivningen om Kafka. Utöver ett fåtal översatta titlar återfinns endast Lars

Fyhrs avhandling Att rätt förstå och missförstå (1979) och Torsten Ekboms essä- och artikelsamling Den osynliga domstolen (2004). Ingen av dessa båda böcker ger någon fylligare bild av Kafkas liv eller verk, även om de rymmer nog så intressanta problemställningar. Där kommer Blomqvist närmare, framför allt i belysningen av Kafkas produktion. Styrkan är att han så metodiskt och omsorgsfullt läser hela produktionen – inte minst författarens dagböcker. I dessa ryms mycket av intresse – arbetsanteckningar, litterära utkast, prosastycken och reflexioner. Till saken hör att dagboken även fungerade som ”klagomur”, med formuleringar som ibland kan fresta till förhastade tolkningar.

Naturligt nog får också romanerna och berättelserna stor plats i framställningen. Blomqvist tar fasta på både längre och kortare texter. Informativt handlingsreferat varvas med säker analys. Läsaren får en god inblick i texternas tillkomst och mottagande, och mycket därutöver.

Särskilt fängslande är att följa hur den litterära kvarlåtenskapen kom att förvaltas. Vid Kafkas död var manuskripten spridda på flera händer. De flesta texter hamnade hos vännen och författarkollegan Max Brod, som enligt trovärdiga uppgifter ska ha vägrat att tillmötesgå författarens begäran om att bränna merparten av manuskripten. Brod, som var jude, lyckades fly från Prag endast en dag före de tyska truppernas inmarsch. Han kom till Palestina med en stor resväska innehållande Kafkas texter.

”Det skulle inte ha varit möjligt att skriva någon Kafka-biografi överhuvudtaget om inte Max Brod varit så framsynt och modig. Det var han som två gånger räddade Kafkas verk, först från att förstöras, sedan från glömska och likgiltighet.” Så skriver Ernst Pawel i förordet till sin omfångsrika levnadsteckning Franz Kafka: ett liv. Merparten av det som Brod räddade förvaras sedan 1961 i Oxford, och det var först efter den förflyttningen som fler fick möjlighet att läsa Kafkas texter i original. Detta var nog så väsentligt eftersom Brod försett sin Kafka-utgivning med talrika ändringar och ingrepp, varav somliga hårt kritiserats av forskare. Blomqvist anger att andra upplagan av romanen Processen rymmer 1 778 avvikelser från förstaupplagan!

Trots det har många Kafka-texter gått förlorade. En del beslagtogs av Gestapo, som år 1933 förstörde vad de funnit. Själv brände Kafka också åtskilliga manuskript. Han eldade upp travar i de många kaminer som värmde rummen i den föräldrabostad som han nästan aldrig lämnade. Förstörelsen bottnade delvis i hans stränga sanningskrav; det som inte kändes äkta raserade han.

Utöver anteckningar och utkast har många brev gått förlorade. Breven från Kafka till fästmön Felice hör dock till det som räddats (däremot inte hennes brev) – dessa ryms i två fylliga bokvolymer. Det dröjde många år tills breven kunde publiceras. Felice Bauer vägrade att skiljas från dem ända tills hon på 50-talet (i USA) behövde pengar för dyrbara sjukhusvis-telser. Dessförinnan hade hon inte anspelat på sin relation till författaren, och inte heller nämnt den ens för sina barn.

Räddats har även de brev som Kafka under åren 1920–1923 sände till sin tjeckiska översättare Milena Jesenská. Hon dog i koncentrationslägret i Ravensbrück 1944, men hade hunnit placera breven på säker plats, delvis därför att de utgjorde en risk för henne själv i händelse av husrannsakan. Som journalist och aktiv i den underjordiska tjeckiska motståndsrörelsen anade hon tidigt vad som skulle ske. Brev till Milena återfinns i bokform, men hennes egna brev är dessvärre utplånade. Milena Jesenská var den som först introducerade Kafka för icke-tyska läsare, och troligen den kvinna som betydde mest för honom. Hon levde ett händelserikt liv i Prag och Wien, men inte utan djupa tragedier. I början av kriget upplät hon rum åt många flyktingar. I sina politiska artiklar jämförde hon tidigt nazismens och kommunismens tyrannier – somliga menar att hon här visade profetisk politisk blick. Den som vill veta mer om Milena Jesenská rekommenderas att läsa Mary Hockadays fylliga levnadsteckning Kafka, love and courage: the life of Milena Jesenská (1995). Detta är den första egentliga biografin över henne. Boken kastar mycket ljus över Kafkas rader till Milena.

Kafkas skrivande och dess intentioner ägnas alltså stort utrymme i Blomqvists biografi. Här täcks alla skrivarperioder, inklusive den kreativa torkan under tomma perioder, med sina tvivel och sin frustration. Blomqvist påminner inte minst om hur nära Kafkas skrivande låg ett liv i askes. Mot slutet av Kafkas liv var skrivandet bokstavligen det enda som gav hans tillvaro en mening, men denna hållning formades långt tidigare.

Med utgångspunkt speciellt i dagböckerna hävdar Blomqvist att författaren strävade efter att ”bli ett” med sitt litterära arbete ”på ett sätt som erinrar om mystikerns strävan att bli ett med Gud”. Det är ingen ovanlig observation – men nog så intressant. Ernst Pawel har observerat att Kafka såg sitt skrivande som en bön, ett heligt kall – även om han kanske kände sig mer tvingad än utvald. Pietro Citati lyfter i sin välskrivna Kafka-biografi (1987) fram sådant som renhet, offer, föreställningar om en högre makt bakom skrivandet, med mera. Försöket att gestalta en högre andlig uppgift växte alltså gradvis in i författarskapet. Uppgiften kom att ersätta skuldtemat samtidigt som Kafka i sina anteckningar bar fram motiv inte minst från Gamla testamentet. En närhet till mystiken speglas bland annat i hans aforismer.

Naturligt nog uppehåller sig Blomqvist också vid Kafkas bildspråk och symboler. Inom detta skiljer sig synen mellan Kafka-uttolkarna. Somliga läser texterna som allegorier, andra uppfattar Kafka som en utpräglad symboldiktare med verk som erbjuder en uppsjö av tolkningsmöjligheter. Ännu en grupp läser texterna som bilder rätt och slätt, utan någon bestämd verklighet bakom. Rätt många forskare hävdar att Kafkas verk trotsar regelrätt tolkning, samtidigt som de själva gärna gör tolkningar som i sin tur avfärdas av andra uttolkare.

Blomqvist själv menar att Kafka sökte läsare som inom sin egen horisont kunde se förklaringar till hans verk. Enligt Kafka måste läsaren bekräfta, alternativt förneka, förekomsten av en inre sanning i hans verk. Författaren vet inte mer än läsaren. Men, menade Kafka, det finns en objektiv sanning, och den är det upp till både läsare och författare att söka nå. I ett belysande avsnitt kring Kafkas berättarperspektiv refererar Blomqvist till Friedrich Beissner, som hävdar att Kafka vänder sig från den yttre verkligheten till människans inre verklighet, och att han är ett med sin huvudperson också där han valt att berätta i tredje person. I många fall, exempelvis i Processen, tänker huvudpersonen genom berättarens röst, Kafka berättar inifrån, utan att veta mer än sin läsare. Blomqvist summerar: ”Han ligger inte före berättelsen utan är ett med huvudpersonen och berättandet. Därigenom upphäver han avståndet mellan det som händer och det som berättas.”

Vad gäller litterär teknik görs flera fängslande iakttagelser. Blomqvist granskar till exempel Kafkas många försök att minska avståndet mellan idé och nedskrift – helst på ett sådant sätt att texten faller i ett svep, ett enda andetag. Denna strävan märks framför allt i senare faser av författarskapet, och den avviker från de rätt mödosamma textbearbetningar som Kafka ofta tillämpade dessförinnan. Om våndan kring dessa tidigare försök skriver han i en dagboksanteckning: ”Runt varje ord står mina tvivel samlade i en ring, jag ser tvivlen innan jag ser själva ordet.”

På andra håll nalkas Blomqvist den drömvärld som målas upp i Kafkas brev, dagböcker och publicerade verk. Läsaren får en föreställning om dessa labyrinter, men kanske inte så mycket mer – ämnet är outtömligt. En hel del nedtecknade drömmar återfinns för övrigt i Kafkas dagböcker och brev. Märkligt nog, kan tyckas, sammanföll hans intresse för drömmar inte alls med något intresse för psykologi, och psykoanalysen – som ju stod på modet – avfärdade han mer eller mindre helt (i likhet med Milena Jesenská). Hållningen kommer till uttryck på flera håll, bland annat i ett brev från 1920: ”Jag […] kan i den terapeutiska delen av psykoanalysen inte se annat än en hopplös villfarelse.”

Av intresse i detta sammanhang är kanske att Kafka räknade Dostojevskij till sina favoritförfattare (detsamma gjorde Milena Jesenská). Andra flitigt lästa författare var Goethe och Kierkegaard. Strindberg kommenteras också livligt mellan varven. Överlag läste Kafka intensivt – allra helst böcker ”som biter”. Läsarattityden utvecklas i ett längre brev: ”Böcker som gör oss lyckliga skulle vi kunna skriva själva i ett nafs. Vi behöver böcker som drabbar oss som den värsta olycka […] som får oss att känna oss fredlösa, utestängda från all mänsklig samvaro, som ett självmord.”

”Få författare har drabbats av det öde som blev Kafkas: att i livet förbli så gott som helt okänd och att efter döden nå världsberömmelse.” Så skriver Max Brod i sin biografi över Kafka. Att författaren föddes postumt är välkänt, men han var inte något oskrivet blad vid sin bortgång

1924. Flera av de fullbordade texterna hann publiceras under hans levnad. Kritikerna ställde sig som regel positiva, i vissa fall entusiastiska, samtidigt som bokförsäljningen förblev blygsam. Det dröjde ett tiotal år tills debutboken Betraktelse (1912) sålde slut sin upplaga på 800 exemplar.

Hans Blomqvists biografi kan läsas som en välskriven introduktion till Kafkas hela författarskap. Belysningen är insiktsfull och mångsidig. Flera Kafka-uttolkare avlyssnas under resans gång, samtidigt som Blomqvist redovisar egna tolkningar. Han blir sällan mångordig och aldrig mästrande. Allt detta lockar läsaren till bekantskap med eller förnyad mersmak av det mesta som Kafka skrev – hans tre romaner Den försvunne, Processen och Slottet (som Brod kallat för ”ensamhetens trilogi”), berättelserna, utkasten, aforismerna, breven, den omfångsrika dagboken (som Kafka höll liv i under så många år). Somligt ropar på upprepad omläsning, däribland Processen och Slottet.

Blomqvists fascination smittar med andra ord. Hans bok bygger på en entusiastisk och medryckande närläsning av ett författarskap som ständigt ställer frågor: ”Man läser honom inte för att få svar utan för att vara med och fråga.”

Nyligen utgavs Kafkas sista roman Slottet i utmärkt nyöversättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren (vilka för övrigt belönades 2005 med Stiftelsen Natur och Kulturs översättarpris). Boken är den tolfte delen i Bakhålls utgivning av Kafkas samlade verk. För första gången infogas nu alla avsnitt som finns bevarade av detta romanprojekt.

Kafka påbörjade Slottet år 1922, och den kom att bli hans längsta roman. I likhet med Processen och Den försvunne är den oavslutad. Trots det omfattar texten drygt tre hundra sidor, och bristen på egentlig avslutning är av ganska underordnad betydelse.

Under arbetet med Slottet hade Kafka endast ett par år kvar att leva. Han led sedan länge av lungtuberkulos, och sjukdomen förvärrades gradvis. Romanen kan på flera punkter läsas mot självbiografisk botten, och den gestaltar väsentliga skeden i Kafkas liv. Det har bland annat framhållits att den rymmer paralleller till hans problematiska förhållande till fadern – men också till relationen med kvinnor. Man tänker här inte minst på Kafkas förhållande till Milena Jesenská. Vidare bär huvudpersonens främlingskap likheter med Kafkas eget utanförskap i samhället, framför allt i egenskap av tyskspråkig jude. Många uttolkare, däribland Max Brod, har anvisat en ganska långtgående religiös tolkning av romanen. Han såg här ett symboliskt, långtgående sökande efter gudomlig nåd, medan andra sett tydliga spår av exempelvis saga och surrealism. Somliga lyfter fram ett släktskap med Dostojevskij. Liksom denne brottas Kafka här med de stora livsfrågorna, men jämförelsen skulle även kunna omfatta mycket av romanens form, med heta, intensiva monologpartier och en brinnande, dramatisk dialog.

Ställd mot Kafkas övriga texter befolkas Slottet av ett överraskande stort persongalleri. Här möter lägre tjänstemän, byråkrater, hantverkare, bönder, städerskor, betjänter, pigor, kuskar och drängar. Var och en spelar en stor roll i handlingen, där episoderna gärna krokar tag i varandra. Gestalterna har mycket på hjärtat, och många av dem talar med en egen röst. Samtidigt är berättarglöden mycket stark.

I störst fokus står förstås ändå den enslige vandraren K., som en dag kommer till en liten avlägsen by. Han är den lantmätare som greven sänt efter. På värdshuset finns inte något ledigt rum, men han får sova över på en madrass i kroglokalen. Gästerna bevakar honom misstänksamt, och många undrar om främlingen egentligen har grevens tillstånd att vistas på platsen.

Tids nog möter K. i alla fall några av byns invånare. I samma vända får han två medhjälpare och en budbärare till sitt förfogande. Själva slottet tycks dock förbli oåtkomligt för honom. Känslan av utanförskap ger inte vika (det tyska ordet Schloss betyder också ’lås’). Grevskapets myndigheter ställer sig kallsinniga till hans förfrågningar – och sockennämndens ordförande ger knappast tröst: ”Om det finns kontrollmyndigheter? Det finns ju inget annat än kontrollmyndigheter. De är dock inte till för att söka fel i ordets vanliga bemärkelse, några fel begås ju inte, och även om det någon gång begås ett fel, som i ert fall, vem kan då med säkerhet säga att det verkligen är ett fel?”

Länge undrar K. således om han kallats till byn eller inte, och i så fall på vilka grunder. Ändå dröjer han kvar i väntan. Han har också förälskat sig i en ung kvinna som tidigare tjänstgjort på värdshuset, och han drivs alltjämt av nyfikenheten att få se slottet och träffa några av herrarna där uppe. Snart erbjuds han tjänst som skolvaktmästare. Han och fästmön Frieda flyttar in i skolhuset, och K. överväger nu rentav att bosätta sig i byn. Envetet söker han reda upp sina mellanhavanden med myndigheterna för att nå en förbindelse med slottet, men kanslierna och dess förrum förblir stängda.

Efter ännu en tid gör sig K. kvitt medhjälparna, och förlorar fästmön på kuppen. Utmattad söker han sig fram i korridorerna, bland betjänter och sekreterare. Somliga är talföra, däribland sambandssekreteraren Bürgel, som livligt berättar för K. om olika förhör: ”Nattförhören är visserligen inte direkt föreskrivna någonstans, man bryter alltså inte mot någon föreskrift om man försöker undvika dem, men förutsättningarna – den väldiga arbetsbördan, tjänstemännens arbetsförhållanden på slottet, deras oumbärlighet, föreskriften om att förhör med klienterna inte ska hållas förrän efter det att den övriga undersökningen helt och hållet slutförts men att förhören sedan ska följa omgående – allt detta och mycket annat har ändå gjort nattförhören oundgängliga. Och när de nu blivit oundgängliga är enligt min mening även detta en följd av föreskrifterna, åtminstone indirekt, och att då kritisera systemet med nattförhör innebär nästan – jag överdriver naturligtvis lite, ty endast på det sättet, det vill säga som en överdrift, får jag lov att uttrycka det – innebär rentav att kritisera föreskrifterna.”

K. får höra än det ena, än det andra, men ingenting verkar handla direkt om hans eget ärende.

Det är svårt att föreställa sig en mer främmande värld än den som K. möter. Han förblir en främling som varken kan eller vill nå in i bygemenskapen. Byn ligger gåtfull, isolerad men samtidigt snärjd i en byråkrati som styr efter eget behag, med metoder som ingen förmår överblicka. Inte ens tjänstemännen själva har full inblick i detta maskineri, som därmed heller inte kan kritiseras eller förändras. En ung kvinna påminner K. om att ”villfarelser är vanligare än vändningar”.

Trots mörkret och mystiken är Kafkas ton ovanligt uppsluppen och ställvis mer öppet humoristisk än på något annat håll i författarskapet. Romanen rymmer många underhållande inslag. Somliga scener är utomordentligt lustiga, speciellt de där K. konfronteras med någon av slottets sekreterare och då alltså blir vittne till den ena absurda utläggningen efter den andra. Porträtten av dessa tjänstemän är träffande, närmast avväpnande. Det är också troligt att Kafka roade sig mycket vid beskrivningen av K:s båda medhjälpare – männen följer hjälten hack i häl men utan att någonsin vara till nytta. Även kärlekshistorien bär muntra drag, i varje fall till en början.

Den här sidan av Kafka är ju inte alltid så omtalad, men den lyser nog som klarast i Slottet. Man påminns också om att författaren lär ha roat både sig själv och publik under sina uppläsningar av Processen. Thomas Mann hör till dem som uttryckt uppskattning – för honom bjöd Kafkas verk den ”intensivaste underhållning man kan tänka sig”.

Hans Blomqvist: Den oerhörda värld jag har i mitt huvud. Bakhåll 2007.

Franz Kafka: Slottet. Översättning av Hans Blomqvist och Erik Ågren. Bakhåll 2005.