Har vetenskapen en etik?

År 1908 skrev den ryske författaren och tänkaren Tolstoj ett brev till en dåförtiden helt okänd indisk advokat från Sydafrika vid namn Mohandes Gandhi, där han förklarade att naturvetenskapen var roten till allt det onda han såg i samhället. Detta därför att naturvetenskapen lär människorna att utöva våld mot varann och mot naturen. Detta brev var en av de definitiva impulserna till Gandhis lära om icke-våld, satyagraha.

Jag citerar just Tolstoj, därför att ni inte skall tro att klagomålen över vetenskapens bristande moral skulle ha startat alldeles nyligen. Man behövde inte för den skull vänta på vad som Walt Disney i mitten av 50talet kallade ”vår vän atomen”. Debatten om vad vetenskapens verkliga resultat är, och om dessa resultat är acceptabla, har funnits mycket länge.

Vetenskap är makt

Denna debatt utgår inte heller från några påhittade grunder. Den är fullständigt berättigad, inte minst om man ser på vetenskapens första grundläggande programförklaring. Den förklaringen skrevs i början på 1600-talet av den engelske politikern och samhällskritikern (inte forskaren!) Francis Bacon. Han avfärdade sin tids vetenskap, den skolastiska filosofien, som en helt meningslös sysselsättning. Den nya tidens vetenskap, sade han, skulle i stället rikta in sig på att skaffa furstarna följande utmärkta saker: nya raffinerade krigsmaskiner, oerhört snabba skepp och luftskepp, förmågan att tala på avstånd, maskiner som utför allt man säger åt dem etc.

Detta var givetvis ett brott mot allt vad som tidigare kallats vetenskap. På latin – som var alla lärdas språk – betyder ju ordet ”scientia” helt enkelt kunskap. I stället anknöt Bacon i praktiken till vad som tidigare kallades magi. Magiker var nämligen på 1500-talet ett högt aktat skrå, som anställdes av furstar för att ge dem möjlighet att finna dolda skatter, befalla över vädret, sprida sjukdomar resp. bota dem, slå ihjäl fiender snabbt och ekonomiskt, kommunicera på långa avstånd, styra människors fruktsamhet, eller påverka dem så att de blev lydiga redskap för makten.

Kort sagt, fantastisk makt och fantastiska rikedomar var vad både magikerna och de nya vetenskapsmännen lovade. (Om någon råkar ha läst fjärde akten i Goethes Faust, del 11, så har han där en mycket realistisk skildring av magikerna.) Vi anser ju för vår del att skillnaden mellan de båda grupperna är att den ena inte kunde hålla sina löften, medan den andra kunde det. Det såg man dock inget av på gott och väl tvåhundra år. Francis Bacons rykte vilar inte på att vare sig han eller någon annan uppfann flygmaskinen före sekelskiftet 1900. Det vilar i stället på att han trodde det skulle gå. Den stubinen räckte, om den ock fick ligga och glöda i mer än två sekel.

Bacons reklambild av vetenskapen var alltså: den gav makt. Verklig, fysisk, ekonomisk, militär, politisk makt. Detta är fortfarande den huvudsakliga grundvalen för vetenskapens prestige i dag. Man kan inte hålla på och göra en fin skillnad mellan grundforskning och tillämpad forskning, resp. teknik. Grundforskarna vill visserligen gärna säga:

”Vad har vi gjort för ont? Vi har bara lekt en vacker lek i våra laboratorier och satt ihop e,m,c och 2 i ett mönster som behagade oss. Vad ni sen gör med resultatet, det är er sak!”

Men ingen tror dem. Framför allt inte därför att nästa dag, när de skall begära anslag av myndigheter och stiftelser, säger de tvärtom:

”Inget är så nyttigt, så omedelbart användbart, så inkomstbringande som det vi håller på med att uppfinna!”

Det är sant, att vetenskapen i viss begränsad mån också har en annan uppgift än Bacons, även i dag. Det sägs, att när matematiker är för sig själva, utbringar de en skål för den rena matematiken: ”Må den aldrig bli till nytta för någon!”

Likaså kan astrofysiker berätta för oss om den stora urknallen, utan att de därmed tror sig göra annat än ge oss en ny skapelsemyt: deras teorier kommer aldrig att påverka börsen eller Pentagon. Hur därmed nu må vara, är svårt att säga, i en tid då ”stjärnornas krig” inte är en saga längre utan ett fruktansvärt reellt hot. Inte heller vågar någon av oss lita på att upptäckter i kvarkarnas och neutrinernas märkliga värld, där partiklar kan ha imaginär massa och plötsligt gå bakåt i tiden, aldrig kommer att kunna tillämpas i praktiken någon vacker augustidag. Vi har sett för mycket av sådant.

Ändå är vår tids vetenskapliga myter både vackra och gripande, så länge man ser dem från den estetiska sidan, som forskarna själva så gärna gör. (”Det är en så vacker teori!”, sade Fermi om vätebomben.) Så länge det rör sig om en jakt på den ständigt flyende sanningen, kan vi tycka att den är värd alla miljarderna. Men tyvärr – hur förtunnad atmosfären än må vara i de kilometerlånga tunnlarna vid CERN, och i bubbelkammaren där de subatomära stjärnskotten registreras – man kan ändå inte säga att denna vetenskap hänger i luften. Den har samma villkor som all annan samhällsverksamhet.

En svensk humanist, professor Håkan Törnebohm i Göteborg, säger sucksamt: ”Forskarna har inte full kontroll över hur deras vetenskap verkar. Dess inriktning är obestämd och osäker. Det är ideologier som banar väg för hur forskningen utvecklas i ett land. Inga intellektuella accepterar helhjärtat dessa, men underkastar sig ideologiens villkor för forskningens skull.”

Samma sak, fast mera i dur, säger en vetenskapsjournalist från engelsk TV, Colin Tudge. ”Den enkla sanningen är att vetenskapen är den starkaste drivkraften till förändringar i samhället. Men demokratins största misslyckande är att den inte lyckats fa vetenskapen att verkligen arbeta i samhällets intresse.” Alltså: vetenskapen skall inte leva för sig själv, utan skall kraftigt styras av den härskande ideologien. Det är han inte ensam om att tycka.

Jag tror därför att när man skall tala om vetenskapens moral, är det ungefär detsamma som atttala om maktens moral. Föreställningen om forskaren i sitt elfenbenstorn, som osjälviskt söker sanningen utan att bry sig om vad som händer med honom själv eller med världen, är en myt uppfunnen av tyska professorer på 1800-talet, när de hade dåligt med social prestige och gjorde en dygd av nödvändigheten. Vetenskapsmannen är, vad han alltid varit: en magiker i furstens tjänst. Hans magi kan vara svart eller vit eller däremellan, och fursten kan vara mer eller mindre upplyst och demokratiskt vald, men ”makt över naturen” betyder fortfarande aldrig något annat än ”vissa människors makt över vissa andra”. Det förstod både Bacon och Tolstoj.

Nu är denna sanning inte alls dold. Den uttalas ofta öppet. När jag var på en konferens om tro och vetenskap, som Kyrkornas Världsråd ordnade i Boston sommaren 1979, lyssnade vi bl.a. på professor Ravetz, vetenskapshistoriker från Leeds i England, som sade: ”Låt oss ta farväl av vetenskapsmannen som den ensamme sanningssökaren, och i stället betrakta honom som en anställd av den ena eller andra sorten. En forskare som talar för en viss sak (särskilt om han gör det för en arbetsgivare eller på uppdrag av en organisation) bör alltid uppfattas i just denna roll: som advokat, som ombudsman, kanske som diplomat.”

Där flög alltså vetenskapens integritet ut genom fönstret. Ravetz mötte förstås kritik, och säkert skjuter han över målet om han anser att inga forskare någonsin kan ha ett ogrumlat förhållande till sanningen. De kan ju dessutom själva utnämna sig till ombud för en god sak, som Pugwashklubben. Men Ravetz har åtminstone rätt så långt:

vetenskaplig sysselsättning kan aldrig vara någon garantiför etiskt handlande.

Vetenskapen kan inte åberopas som en trollformel, som stoppar till munnen på all motsägelse. Det klaraste uttrycket för denna åsikt kom i Boston faktiskt från en arabisk professor, som var van vid religiöst tankeförtryck. Han var emellertid lika mycket på sin vakt mot det vetenskapliga. Han varnade för att betrakta vetenskapen som ”ett deterministiskt avslöjande av slutgiltiga och oomkullrunkeliga sanningar”. Då blir den nämligen en förevändning för att undertrycka s.k. ovetenskapliga åsikter, och åsikterna hos vad som kallas lekmän och extremister.

Grunder för en moral åt vetenskapen

Men om vetenskapen alltså behöver en etik och inte kan fungera mänskligt utan den, var skall etiken då tas ifrån?

Det finns det många bud om. Jag skall illustrera med några exempel, inte de enda man kunde ta.

Närjag satt i Gen-etik-kommitten, lyckades vi komma överens om att vi måste ha någon sorts allmän grundval för våra etiska överväganden. Vår utmärkte sekreterare sattes att gå igenom alla förklaringar om mänskliga rättigheter o.dyl., som producerats av FN, Europarådet och andra internationella organ.

Ur dessa kunde vi inhämta, att det fanns en total enighet om det som kallas för- människovärdet. Alla var överens om att människor inte far brukas som medel, de måste alltid betraktas som självändamål och far inte missbrukas som om de vore maskiner.

Vi tyckte då, att om alla ansvariga politiska instanser i alla länder var ense om detta, kunde vi också acceptera det som en grund att stå på. Detta trots att vi inte hade tillstymmelse till filosofisk eller religiös motivering. Och trots att det i dagens vetenskap finns en stark strömning, som just betraktar människor som maskiner och därmed basta.

Detta är ett ganska intressant exempel på hur en livsåskådning kan leva förklädd och ändå ha en stor makt.

Ett annat förslag till vetenskapens moraliska grundval kan man hitta hos vissa kristna vetenskapsmän, som anser sig kunna visa att modern naturvetenskap endast kan uppstå i en kultur som tror på en Skapargud. Endast i en sådan kan nämligen naturen anses tillräckligt pålitlig för att man skall kunna beräkna den. De anser därför också att naturvetenskapen är ett av sätten att uppenbara Gud för världen.

Det är katoliker snarare än protestanter som tänker så, och de är också helt beredda att lägga fram kristna riktlinjer för hur vetenskapen skall bli till nytta och inte till skada för mänskligheten. Inte minst har katolska medicinska tänkare formulerat regler för hur människor skall behandlas på dödsbädden, och hur länge och med vilka medel man far hålla konstgjort liv i dem.

Dessa regler kan man – eventuellt till sin förvåning – finna citerade med varmt godkännande hos den ende svenske medicinare som skrivit en lärobok i medicinsk etik, professor Clarence Blomqvist. Han var själv inte religiös alls, men kunde inte låta bli att erkänna att katolikerna tänkt bäst och grundligast på den punkten.

Hans egen etiska grund är annars inte mycket fastare än Gen-etik-kommitténs. Den är, säger han, ”en sorts finare form av etikett”. Alltså spelregler för vad man bör och inte bör göra, som vissa yrkeskolleger genom samarbete och diskussion kommit fram till.

Ungefär samma syn på etiken har professor David H. Lewis i Linköping, när han skall bedöma djurförsök. ”Problemet är att hitta regler för var gränsen går. Hittills har jag tagit ställning från fall till fall. Det närmaste jag kan komma någon grundregel är, vad jag minns av Aristoteles: Gott är det som goda män anser gott.” Etiken beror alltså i sista hand på vilka människor man anser värda att umgås med. Aristoteles skulle vara den förste att erkänna, att resultatet blev annorlunda om man rättade sig efter vad goda kvinnor anser gott!

Denna sammanträdesburna etik ligger bakom de internationella läkarkoderna, Helsingfors- och Hawaiideklarationerna. Den senare är i stor utsträckning Blomqvists eget verk.

Dessa regler om hur läkare bör uppföra sig mot människor de gör experiment på eller eljest hanterar i sjukvården, är i och för sig utmärkta och behövliga, även om de naturligtvis inte tillämpas där de bäst skulle behövas, dvs något öster om Helsingfors. Men man ser vad som fattas i dem och i Blomqvists läkaretik, när man lägger dem bredvid vad som skrivits av den amerikanske och judiske dataprofessorn Joseph Weizenbaum. Weizenbaum anser att den viktigaste ingrediensen i varje etisk handling är att den kostar utövaren något. Gör den inte det, kan man aldrig veta om handlingen är moraliskt riktig eller inte.

Blomqvist diskuterar t.ex. läkarens plikt att vägra delta i tortyr. Det må vara riktigt. Men han antyder aldrig överhuvudtaget att en sådan vägran kunde ha några obehagliga resultat för läkaren själv, och att detta kunde tänkas påverka hans val.

Weizenbaum skildrar däremot rakt på sak den pinsamma stämning som lägrar sig över ett sällskap äldre tyska läkare, där samtalet kommer in på Hitlertidens vetenskap. Då riskerar nämligen de närvarande att bli påminta om, hur mycket i deras egna karriärer som berodde på om de blundade, eller inte, när deras judiska kollegor fördes bort till ett föga osäkert öde.

Weizenbaum definierar vidare en etiskt god handling så, att den inte bara påverkar andra människor till deras bästa, men först av allt påverkar den handlande själv, även om den eventuellt inte skulle fa något annat resultat i sinnevärlden. ”Den väsentliga etiska insikten är att vi inte är totalt styrda av anonyma okontrollerbara krafter, utan att vi har en inre röst, och den kan vi lära oss att lyssna till.”

Det är vad sonen till en judisk rabbi, vorden dataprofessor i Harvard, har att säga oss.

Slutligen får jag förstås inte gå förbi den form av etik som i viss mening är den vetenskapligaste av alla. Nämligen den som fotar sig på eiolutionen själv, eller på andra naturvetenskapliga dogmer.

Låt oss höra på biologiprofessorn John Maynard Smith i Cambridge. Han förklarar det faktum att mänsklig etik faktiskt existerar, genom att påstå att det var lättare för moraliskt högt utvecklade grupper att överleva än för mindre moraliska grupper. När han sedan börjar titta på beläggen för detta, drar han öronen åt sig en smula. Han erkänner att man inte kan säga att allt som faktiskt råkar ske, är moraliskt rätt bara för den skull. Alltså har inte heller varje ”utveckling”, som förekommit, alltid gått åt rätt håll. Men i stort sett, menar han, har den gjort det, och kan alltså beskrivas som ”framsteg”.

Han ger dock aldrig något svar på frågan: om man inte vet åt vilket håll man vill gå, hur vet man då om man gör framsteg eller baksteg? Men föreställningen om att den totalt opersonliga naturen vet bäst, och har ett eget för oss okänt mål som vi bör eller måste acceptera, och att man alltså förtroendefullt kan identifiera utveckling med utveckling åt rätt håll – det hör till denna tidsålders mera komiska vidskepelser. Men stor makt har den. Vi hade våra bekymmer med den i Gen-etik-kommittén också.

Dess senaste modell är den s.k. sociobiologien, som lär oss att vi består av våra gener, och dessa gener är själviska, och därför har vi inget annat att göra än att vara själviska, vi också. En variant på detta är den genetiska moralen, som säger att när vi vet hur makaker, spiggar eller rovspindlar har det med familjeliv och könsroller, så ska vi göra precis som de. Samma regler gäller förstås för det ekonomiska och sociala livet, det har ibland kallats socialdarwinism. Alltså: allas kamp mot alla är regeln i naturen, därför bör den vara det i det mänskliga samhället också.

Om detta kan man säga mycket, men den enklaste och bästa kommentaren är:

”Nu vet vi hur rovor bär sig åt – så då vet vi också hur ekorrar bör leva!”

Idiotin är precis lika stor i det ena uttalandet som i det andra.

Har alltså vetenskapen någon etik? Svaret är: precis lika mycket som vi andra. I den mån en forskare har makt, över människor eller djur, skall han utöva den så han kan svara för sitt samvete, alldeles som en slaktare eller ett kommunalråd. I den mån hans arbetes frukter ger makt åt andra människor, har han skyldighet lägga sig i hur de används.

Däremot är vetenskapen ingen helig gud som ger honom några moraliska privilegier. Det är taskspeleri att låtsas att vetenskapen bestämmer ens moralregler. Dem har man alltid stuckit in i ärmen först! Inte heller far man påstå att vetenskapen bestämmer ens människosyn. Den har man förut. Kemi är en produkt av hjärnan. inte tvärtom. Den som försöker övertyga folk med goda vetenskapliga argument, kan inte samtidigt säga att människor är maskiner utan fri vilja och fritt förnuft. O.s.v.

Forskningens självsanering

Nu har jag aldrig velat säga, att forskare i praktiken skulle vara mer omoraliska än någon annan. De har kanske delvis andra frestelser, men de klarar dem förstås lika bra och lika illa som vi alla gör. Jag vill därför nu säga några ord om hur några olika forskargrupper har försökt fa ordning på sin egen yrkesetik genom att sätta upp särskilda regler och koder för den.

Att läkarna har sådana, har jag redan nämnt. Det finns också vid alla sjukhus där forskning bedrivs, etiska kommittéer som skall ta ställning ur etisk synpunkt till föreslagna experiment med människor. I dem sitter alltid två lekmän. Dessa har i praktiken veto. D.v.s. om en eller båda är emot ett experiment, så blir det inte av. Ingen lag har bestämt detta, men så är det. Och anledningen är givetvis helt enkelt den, att mänskliga patienter har mål i mun och kan gå till Expressen eller Magasinet.

Det kan däremot inte djuren, och därför blir det som det blir. Djuretiska komittéer finns också, överallt där djurförsök utförs, och i dem är en tredjedel lekmän. Men det har inte hänt mer än en eller två gånger på de sex år nämnderna verkat, att något försök blivit förbjudet. Eller för att vara exakt: blivit avrått. För nämnderna har ingen formell makt att förbjuda något, även om riksdag och regering har sagt att forskarna ”förutsätts” lyda deras råd.

Om djurskydd kontra vetenskap som ett etiskt problem finns massor att säga. Jag nöjer mig med två konstateranden:

Det finns i dag en lång rad etiska koder för djurförsök, skapade av forskarna själva. Både nationellt och internationellt. De har dock framkommit först sedan djurvänner i olika länder lyckats få politikernas öra, så att vetenskapen ”hotades” av strängare regler. Då skyndade sig vetenskapssamhället att reglera sig självt. Aggressionen mot de farliga djurvännerna är dock fortfarande lika stor hos många forskare. En av dem, en amerikan verksam i Finland, sade nyligen på en konferens här i Sverige:

”Att skydda djur är ett brott mot vetenskapen!”

Vad denne forskare håller på med, är att studera framtvingad alkoholism hos kaniner och råttor, för att fa fram botemedel för mänskliga alkoholister. Detta är ett typexempel på det andra faktum jag ville påpeka. Många djurexperiment och ofta de plågsammaste, görs utifrån en helhetssyn på vetenskapen som aldrig sätts i fråga.

Har man problem med narkomani hos havande kvinnor – så sprutar man knark eller andra gifter i havande apor och kollar vad som händer.

Har man problem med självmord, så ger man hundar ett av de gifter självmördarna brukar använda och ser vad som händer, för att ev. få fram ett motgift.

Har manliga människor potensproblem, så stympar eller torterar man manliga råttor och ser efter vad det gör med deras potens.

Blir barn ledsna på daghem, så skiljer man nyfodda apungar från deras mödrar och ser vad som händer med dem.

Listan är oändlig. Var och en kan själv tänka sig, vilken mur man har att slå igenom, när man skall förklara att det är oetiskt att plåga djur, om vägen är så lång mellan experimentets eventuella resultat, och den eventuella nyttan för människor. Skall ett sådant argument tas på allvar, måste ju hela sättet att forska läggas om. Hela synen på människan, hela uppfattningen om vad människor kan kräva av varann.

Då är det givetvis alltid ett mindre problem att kräva lidande av djur. Det kostar inte människan någon uppoffring – som professor Weizenbaum skulle säga.

Djurförsöken är dock ett område där forskarna velat självsanera sig, om också ibland mera för egen skull än för offrens. Det finns ett annat område där den etiska osäkerheten är ännu större och mer brännande, men där lagstiftarna ensamma fatt försöka skriva några regler. De berörda har helst velat fa vara ifred med sina avgöranden.

Det gäller den s.k. genetiska manipulationen. Alltså alla de metoder som finns eller kommer att finnas, för att ändra på arvsanlagen hos människor, djur och växter. Ofta räknas även dit manipulationer med embryon eller foster, provrörsbabies, konstgjord befruktning, surrogatmödrar, fosterdiagnostik etc. Om detta ämne kan man väl säga, att ingen människa kan stå oberörd av de etiska frågor som kommer upp. Men också att ingen egentligen kan ta ställning utan att ta ställning till mycket djupare frågor. Man måste faktiskt veta eller tro, vad ett ofött barn är, varifrån det kommer, om det har några avsikter, några rättigheter, någon själ. Annars famlar man i svarta luften.

Och de flesta tycker det är för mycket begärt, att man skall kunna ta ställning till sånt, och låter experter och politiker tycka. Vi som satt i Gen-etik-kommittén, visste mycket väl att hade vi gått så på djupet, hade vi aldrig kunnat bli eniga. Vi tyckte inte vi var satta att lösa de yttersta livsgåtorna, så vi lät bli.

Men så småningom blir nog även statliga utredningar tvungna att ta ställning. Sedan Gen-etik-kommittén slutade, har jag fått reda på att Europarådet håller på att ta ställning till frågan om handel med fosterlik (en sak så ohygglig att den bara kan jämföras med häxkonster under medeltiden). Från Frankrike, USA och en del andra länder finns rapporter, somliga helt odiskutabla, om lastbilar fulla med lik efter mänskliga foster, som levereras till kosmetiska kliniker, kosmetikafabriker, eller till sjukhus för organtransplantation.

Europarådet tänker sig nu tydligen att tillåta ”erkända och högt kvalificerade vetenskapliga institutioner” att använda döda foster. Men de far då inte ha någon förbindelse med de läkare som utför aborterna. Vad som inte nämns är däremot att för att man skall kunna använda fostren som organgivare, måste man ta ut dem med kejsarsnitt, och detta går ofta rakt emot omsorgen om moderns hälsa. Inte heller finns det krav på att modern ovillkorligen skall få veta, vad man gör med fostret. Antagligen i den kloka tanken, att ingen moder frivilligt går med på att man säljer hennes foster.

Det finns ingen direkt anledning att tro att detta försiggår i Sverige, men man kan inte vara helt säker, och för övrigt är denna trafik internationell. Om vi nu skall få våra kosmetika märkta med uppgift om de är framtagna med hjälp av djurförsök, så borde vi ju också få veta om de innehåller likdelar av foster!

Men vad hela denna otäcka historia visar, är ju att vi blir tvungna att tänka en gång till på vad vi menar med abort, vad vi vill ha den till, och vilka villkor den egentligen fungerar under. Det ofödda barnet, som i den senaste svenska abortutredningen konsekvent kallades ”havandeskapsprodukt”, håller nu på att bli en industriråvara. Det manar åtminstone till att tänka en gång till på vad vi håller på med.

Ännu ett exempel vill jag ge på hur etik kan fungera inom en forskargrupp. Denna gången gäller det en humanistisk vetenskap, nämligen statistik. Den har jag högst personlig erfarenhet av. Som riksdagsman utsattes jag nämligen ganska ofta för förfrågningar, om jag ville delta i en undersökning och svara på olika frågor. Ibland var det forskare, ibland opinionsinstitut. De senare sa jag nej till omedelbart, men forskarna och studenterna brukade jag fråga tillbaks:

”Hur är det ordnat med konfidentialiteten – d.v.s. hur vet man att svaren inte sprids, inte offentliggörs så att man kan identifiera dem, inte ligger i åratal med vidhängande namn, och vad har för övrigt Datainspektionen sagt om undersökningen?”

Praktiskt taget aldrig hörde jag ifrån den forskaren igen. Tydligen var jag för motspänstig. I själva verket är det uppåt 15-20% som vägrar svara i såna här utfrågningar.

Nu är det så, att vi motspänstiga har i själva verket en massa bra regler att stödja oss på, som forskarna själva satt upp. Det finns sådana för statsvetenskap, socialvetenskap, psykologi, forskningsdata över huvudtaget, som är accepterade av forskarnas egna nationella och internationella sammanslutningar. Där står t.ex. att man skall ta hänsyn till de människor vars data man studerar, även om de aldrig skall fa veta att man snokat där. Vidare: att man skall ge de intervjuade all information om undersökningen som de vill ha eller kan behöva. Att de inte far tvingas till medverkan, och att alla som har med uppgifterna att göra skall underteckna en försäkran om tystnadsplikt. Det är mycket strängare regler än Datainspektionen brukar kräva.

Men fortfarande behöver forskarna i många fall upplysningar om att dessa regler existerar. För att inte tala om studenterna …

Ingen makt utan ansvar

Det här var alltså några exempel på självsanering av den vetenskapliga moralen. jag vill med detta inte säga att allt är bra, för reglerna skall åtlydas också. I Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd har jag själv haft med läkare att göra, som brutit mot Helsingforsdeklarationen när de behandlat patienter. Vad jag har velat visa är, att det på intet sätt är främmande för forskare att betänka sitt moraliska ansvar. Då bör inte vi heller vara främmande för att begära det av dem.

Vi skall inte glömma, att all forskning är betald av någon, och att denne någon vanligen har övertalats med argument om hur nyttig forskningen är. Vår fråga bör då vara: nyttig för vem? på vilka villkor? Till vilket pris? Ofta är naturligtvis forskningens resultat bra, i varje fall för somliga. Men det kan man inte ta för givet så där bums. Låt oss bara tänka ett ögonblick på den militära forskning som tar större delen av alla forskningspengar i världen, trots att flera opinionsundersökningar i USA och Europa visat att det är det sista medborgarna tycker att pengarna skall gå till.

Den forskningen har ju ingen någon insyn i, och vad den har för etik, det förblir dolt. Jag tänkte, när jag såg en TV-film häromdagen, om amerikanska f.d. Vietnamsoldater som blivit psykiskt förstörda för livet av sin utbildning och sina erfarenheter:

hur många psykologer tjänar inte sitt levebröd på att lära militärer hur man bryter ner en ung mans motstånd mot att döda och tortera, och gör honom till en opersonlig krigsmaskin!

Det ligger mycken dyr vetenskap bakom sånt, många välutrustade hjärnor och fina laboratorier.

Så låt ingen komma och säga oss, att därför att något är vetenskap, så är det bra. Forskarna har inga andra villkor än politikerna. De måste visa vad de gör, och stå för det. Vetenskap är makt, sade Bacon. Men oansvarig, det far ingen makt vara.

Slutligen en liten sann historia ur livet. Vid Massachusetts Institute for Technology, USAs berömdaste högborg för teknisk forskning, frågade man en gång ett stort antal forskare:

”Tror du, att man om hundra år fortfarande kommer att säga att ljusets hastighet är 300.000 km i sekunden?” Ungefär 75% svarade ja. Så frågade man: ”tror du, att man om hundra år fortfarande kommer att säga att vägen till helvetet är stenlagd med goda föresatser?” Alla svarade ja.

Slutsatsen är tydligen, att etiken är mera hållbar och exakt än naturvetenskapen! Låt oss ta det till oss för framtiden.