Treenigheten i bild

Hur ser Den Helige Ande ut?

Ja, i varje fall far han inte framställas som en vacker yngling kringfladdrad av eldslågor. Detta fastslogs på ett bindande sätt av påven Benedictus XIV år 1745 i en skrivelse i ämnet, det enda dokument där den katolska kyrkans överhuvud systematiskt behandlade frågan om det rätta sättet att framställa Gud.

Den kristna tidens konst i Västerlandet består till stor del av bilder som skildrar Gud och Guds handlande. Enstaka utbrott av bildstormande ändrar inte på saken. Varken de bysantinska ikonoklasterna eller bildstormarna i den protestantiska reformationen gjorde mer än tillfälligt slut på bilderna av Gud. Detta är inte så självklart som det kan förefalla. De två andra stora monoteistiska religionerna har ett allmänt bildförbud, när det gäller framställningar som berör Guds väsen.

Ett kyrkligt bindande uttalande i frågan om hur man far respektive inte far framställa Treenigheten i konsten är av både konsthistoriskt och teologiskt intresse. Det anser i varje fall Francois Boespflug, som har ägnat ämnet en lärd avhandling som nu har kommit på tryck i något bearbetad form, Dieu dans l’Art, med den inskränkande undertiteln Sollicitudini Nostrae de Bcnoit XIV (1745) et 1’affaire Crescencc de Kaufbeuren, Paris, Cerf 1984. Den yttre orsaken till påvens uttalande var upplysningar om en nunna, Crescentia Höss, i Schwaben, som hade vunnit stort anseende för helighet och undergörande förmåga. Till de bilder som spreds i samband med vördnaden för henne hörde en framställning av Den Helige Ande som en skön yngling med fladdrande eldslågor. När påven fick höra om detta, förbjöd han bildtypen.

Hans skrivelse motiverar åtgärden utförligt. Gud kan inte avbildas, det ligger i Hans väsen, men Han har uppenbarat sig i synliga former. Det är tillåtet att återge dem i bild, men detta förutsätter att bilden inte går över de bibliska texternas utsagor. Gud far framställas som en åldrig man, i enlighet med visionen i Daniels bok, och Anden som eldslågor vid pingsten och annars som en duva, den som visade sig vid Jesu dop. (Det förklaras aldrig varför duvan har företräde i alla andra framställningar än skildringar av pingstundret.)

Påven behandlar den bildtyp som framställer Treenigheten som tre helt lika personer. Den går tillbaka till skildringen av det besök Abraham mottar av änglar som både är tre och en. Vissa kristna teologer tolkade dem som ett förebud om Gud som treenig. Påven framhåller dock att denna tolkning inte är den enda möjliga, ja inte ens den vanligen förekommande.

Det kan visserligen vara tillåtet att framställa denna scen som en symbol för Treenigheten, men det är inte under några omständigheter acceptabelt att låta Anden uppträda ensam i mänsklig form.

Författaren återger påvens text och översätter den. Han undersöker noggrant alla vändningar i diskussionerna kring den fromma Crescentia – som sent omsider blev helgonförklarad men utan den otillbörliga hast som påven förkastade – och han analyserar det tänkbara diplomatiska spelet.

Dessutom går han igenom den äldre västerländska konstens olika framställningar av Treenigheten, bl a sådana som har kunnat väcka teologiskt missnöje. Dit hör främst Mariabilder som kan öppnas och då visar hela Treenigheten inom henne.

Som en något förvånande avslutning har boken ett efterord av Leonid Ouspensky, som utifrån ortodox synpunkt helt utdömer påvens resonemang. Den enda gudomliga person som finge framställas vore Jesus som har blivit människa. De övriga personerna finge överhuvudtaget inte återges i bild. Detta underkännande av själva ämnet för avhandlingen verkar egendomligt i sammanhanget.

Som doktorsavhandlingar av europeiskt snitt har för sed är också denna mycket omständlig men innehåller också åtskilliga intressanta uppgifter i bisatser och fotnoter. Det visar sig t ex att det ingalunda var syster Crescentia som först lancerade den vackre ynglingen med eldslågorna som Anden. Han går tillbaka till en av de verkligt stora visionärerna, nämligen Teresa av Avila.

En ganska rörande notis anger att ryska bönder länge undvek att äta duvokött, för att inte äta upp Anden.

I sin avslutning menar författaren att den religiösa konsten idag har helt andra uppgifter än tidigare, om den alls har något berättigande. Den behövs inte längre som de obildades ersättning för böcker. Man skulle gärna ha sett en diskussion om dess uppgift att mer gripbart framställa innehållet i dogmernas ganska abstrakta språk. För påven Benedictus – och i stort sett hela den kyrkliga traditionen – måste bilden underkasta sig den korrekta teologiska formuleringen. Den illustrerar, inte mer. Dagens bildskapare har ju, som vi vet, svårt att underordna sig någon annans uppfattning än sin egen.

Bokens bilder ger många exempel på hur man har försökt ge en synlig form åt det mest osynliga av allt, den treenige guden. Spänningen mellan abstraktion och konkretion går långt utöver den rena dekorationens gränser.

Bilden har, på gott och ont, en stor genomslagskraft, och den som förkunnar eller begrundar Ordet, kan inte förbise Bilden. Denna avhandling ger åtskilligt material för eftertanke i denna vitala fråga.