Religiös renässans?

På ett påfallande sätt har Gud och det religiösa språket kommit att bli närvarande i den svenska kulturdebatten. Det tydligaste exemplet var en extraföreställning på tv:s Sinnenas estrad av Bashevis Singer och Anthony Burgess. I ett timslångt samtal vägrade dessa framstående litteratörer att tala om något annat än Gud, teodiceproblemet, människans fria vilja och det ondas egentliga natur.

Det enda problemet Samtalsledaren gjorde några valhänta och halvhjärtade försök att bringa samtalet in på andra banor, men förgäves. Omnämnandet av A Clockwork Orange som film fick Burgess att med några anekdotiska meningar åter vara tillbaka vid ondskan och den fria viljan. Guds existens var för de samtalande inget problem; ateismen avfärdades som absurd. Men med Guds existens börjar de verkliga problemen. Hur förklara det onda i världen? Är det onda endast en sida hos allmakten eller har det något slags egen existens?

Burgess hänvisade gång på gång till Jobs bok som en gemensam referens för sin katolska och Singers judiska tankebakgrund. Utan att namnet nämndes tänkte Burgess uppenbarligen på den senaste romanen av en katolsk författare mer betydande än han själv, Muriel Spark och hennes fjolårsroman The Only Problem.

Det är en briljant berättad historia om en man som dragit sig undan sin omgivning för att fullborda en studie av jobs problem, det enda problemet. Varför hemsöks den rättfärdige av idel katastrofer i sitt liv och sin omgivning, och varför tillåter Gud detta? Denna hängivenhet för jobs problem vidhåller han även när han själv genom märkliga förvecklingar bland sina närmaste förvandlas till en modern Job. Det komplicerade förhållandet mellan det enda problemet som filosofiskt och samma problem som existentiellt blir mycket tydligt på Sparks vanliga kyliga och distanserade prosa.

Palladius?

Text-tv gjorde till intervjun ett verkligt fynd: en hittills okänd engelsk samtida till Augustinus med en mera optimistisk syn på människans vilja och godhet, kallad Palladius. Dessvärre var det nog den utanför tv inte helt okände Pelagius, som i Burgess uttal möjligen kunde uppfattas som Palladius. Det räcker alltså inte med god hörsel; någon liten allmänbildning skadar inte.

Singer och Burgess hade, hänvisade till sen kvällstid placerats emot första programmet i en ny serie Framåt natten av Per-Arne Axelsson, med Lars Gyllensten.

Många irriteras av progamledarens diffusa allmänkunskaper på berörda områden, men de ofta trevande frågorna kan ofta ge upphov till upplysande utläggningar. Gyllensten hade väl inte så mycket nytt att tillägga om sitt engagemang i religiösa frågeställningar och sina experiment med ett kristet språk. Respekten för den stora kristna idétraditionen, den patristiska såväl som den mystiska, är förenad med främlingskap inför ”den reellt existerande” kristendomen.

Gyllensten återkom till sin ständiga följeslagare Kierkegaard, men talade lika mycket om Augustinus, om konsekvensen och logiken i hans tänkande. Gyllensten vet utan tvivel vem Pelagius var.

Änglarnas återkomst

En stor uppställning kring religiösa motiv och religiöst språk i den nya skönlitteraturen fanns i BLM nr 3. Redaktörerna hade inbjudit några författare och kritiker, yngre och äldre. Som analys var samtalet inte särskilt klarläggande. Det underströk snarast det mångtydiga i det nya intresset för religiösa metaforer, symboler och vad som möjligen finns bakom dem.

Karl Vennberg som på ett suveränt sätt stod för överblicken och kontinuiteten gjorde redan i början av samtalet en viktig iakttagelse. En analys av vad änglarna i den nya poesin och de bibliska motiven i den nya prosan betyder, försvåras av att ingen samtida kritiker finns, tillräckligt samstämd med författarna för att tolka, ifrågasätta eller fördjupa vad litteraturen gestaltar.

Mystik och miljövård

Dock trodde vi inte att temat om oförstående kritiker så snart skulle illustreras som av Karl Erik Lagerlöf, då han i DN kommenterade just samtalspanelen i BLM. Enligt KEL är religiös känsla och religiösa symboler endast överbyggnad, inte utgångspunkter. De religiösa uttrycken är alltså endast utanverk. Och vad är då de till synes religiöst anfäktade unga författarnas egentliga ärende?

Det rör sig i själva verket om ett förträngt engagemang för miljöfrågor. Det kunde ni inte gissa! De unga författarna identifierar rationalismen med naturfientlighet och exploateringsiver. Varför denna kritik just kläds i mystikens och religionens språk blir inte helt klart.

Efter några dagar kunde vi emellertid av samma hand få praktisk tillämpning. BLM-redaktörens Ola Larsmos nya roman Fågelvägen anmäldes den 4 okt i DN. Den handlar om en djup existentiell ångest och vägen ut ur krisen. Enligt Lagerlöfs läsning är det upplevelsen av och engagemanget för natur och miljö som räddar honom tillbaka till livet. Andra läsare uppfattar berättelsen på ett ganska annorlunda sätt.

Det som mest förbryllar är inledningen, där Lagerlöf påpekar att romanens Thomas liksom Kristus och Dante vid några och trettio år färdas in över dödsrikets gräns. Skall måhända även evangelierna och Divina Commedia läsas som uttryck för ett miljö- och naturvårdsengagemang, där det religiösa språket endast är överbyggnad?

Det har ju för all del varit möjligt att på framträdande plats i den tidning där Lagerlöf medarbetar, presentera Tarkovskijs Stalker som ett varningsord mot kärnkraften, vilket knappats är mindre långsökt eller närsynt.