En bukett från kyrkofädernas trädgård

Georg Stenborg framlägger i sin omfångsrika doktorsavhandling en kritisk utgåva av skriften De qualitate caelestis patriae libri tres ex sanctorum patrum opusculis excerpti, alltså ”Tre böcker om det himmelska fäderneslandets beskaffenhet, hopplockade ur heliga fäders arbeten”; författaren uppges vara en viss Emmo. Av undertiteln, An Eschatological Florilegium, framgår dels, att skriften behandlar de yttersta tingen, dels att den är ett florilegium eller med motsvarande grekiska ord antologi, egentligen hopplock av blommor. De ifrågavarande blommorna är plockade hos ”heliga fäder”, alltså ur teologiska skrifter med hög auktoritet. Noga taget är titeln något missvisande: det är bara den första av de tre böckerna som handlar om himmelriket och de saligas lott efter döden (den boken är också den kortaste), medan däremot den andra boken, som är den längsta, beskriver de viktigaste dygderna och synderna och den tredje, också ganska lång, redogör för tre moment, som inträffar efter döden: skärselden, yttersta domen och de eviga straffen i helvetet. Som utgivaren påpekar (s. 40), är beskrivningen strukturerad som ett fall rakt neråt, som börjar i himlen och via jorden går direkt ner i helvetet och de eviga plågorna.

Avhandlingen är indelad i fyra huvuddelar: ”Part One. General Introduction”, ”Part Two. On the text De qualitate caelestis patriae libri tres”, ”Part Three. The Textual Tradition”, ”Part Four. Edition”.

I inledningen (”General Introduction”) preciseras som sig bör syftet med avhandlingen: det är att göra en kritisk edition med allt som därtill hör, textkritisk apparat och källapparat, samt en orientering kring textens allmänna bakgrund och kommentarer till innehåll och komposition, i huvudsak från filologisk utgångspunkt. Det påpekas, att det inte har varit praktiskt möjligt att ge en översättning, vilket är fullt förståeligt men givetvis hade varit önskvärt med tanke på att detta är en både språkligt och innehållsligt synnerligen svårbegriplig text.

Den politiska och teologiska bakgrunden

På s. 15 ff. tecknar Stenborg bakgrunden till verket ur såväl politisk som teologisk synvinkel. Det handlar om bakgrunden till den karolingiska perioden, närmare bestämt 800-talet, dock utan att det ännu sagts explicit att det är i just den perioden som Emmos verk bör placeras. Framställningen bygger här mest på arbeten av J. Leclercq och R. McKitterick.1 Vi får en sammanfattning av välkända fakta om den politiska oron och den kulturella nedgången efter romarrikets upplösning och utvecklingen fram till det intellektuella uppsvinget under Karl den store, som bl.a. innebär uppstramning av skolväsendet och reformering av liturgin. Det sker en standardisering och likriktning, men samtidigt uppträder teologiska nytänkare som Johannes Scotus Eriugena, Alkvin och Hrabanus Maurus, och studiet av Bibeln och kyrkofäderna tar fart, något som bäddar för florilegier av det slag som Emmos verk representerar. Detta leder över till diskussionen kring själva florilegiegenren och de problem som är förknippade med den. Författaren till ett florilegium är på samma gång en kompilator: han samlar citat från auktoritativa källor till ett eget arbete, vilket kan ske på olika sätt och med varierande grad av kreativitet. Han kan nöja sig med att bara rada upp citaten eller organisera dem till en ny helhet med hjälp av egna kommentarer, men strävan efter originalitet eller nyskapande är inte det viktigaste utan det är att föra vidare grundläggande teologiska sanningar uttalade av auktoriteter som är överordnade kompilatorn själv. Stenborg ger exempel på inflytelserika florilegier, varav åtminstone några har använts som källor till Emmos arbete, författade av bl.a. Julianus Pomerius, Isidorus av Sevilla, Julianus av Toledo, Defensor av Ligugé och Smaragdus av St Mihiel, vilka alla hör till perioden 500-talet till 800-talets början.

Verkets upphovsman

I ”Part Two. On the text …” går Stenborg (s. 27 ff.) in på problemet med Emmos identitet. Författarens namn varierar i källorna. Av 15 handskrifter ger 6 namnet Emmo, 2 Haimo eller Haymo, 3 har Remnus eller Remus (som också kallas biskop), 3 ger inget namn alls och 1 tillskriver verket Julianus av Toledo. De äldsta editionerna, från 1531 och 1852, har Haymo, identifierad med biskop Haimo av Halberstadt, som tidigare hade varit munk och som dog 853, en identifikation som troligen härstammar från 1400-talshumanisten Johannes Trithemius. Två 1700-talslärda, Fabricius och Martène, kopplade namnet till var sin munk, en från 1200-talet och en från 1100-talet. Däremot understöds Haimo av Halberstadts kandidatur av G. Morin.2 Morin har rätt i fråga om att florilegiet måste dateras till senast 800-talet, vilket de bevarade handskrifterna bevisar, men ger inget övertygande argument för att författaren skulle vara just Haimo av Halberstadt. Problemet med denne Haimo är att han sedan gammalt ansetts som upphovsman till en lång rad exegetiska och homiletiska arbeten men av sentida forskning frånkänts alla, dock på, som det synes, något oklara grunder. Vissa av dessa arbeten anses ha skrivits av hans samtida Haimo av Auxerre (död c:a 865), medan andra hänförs till senare författare.3 Hela resonemanget här utmynnar i ovisshet, och Stenborg lämnar dörren öppen för att det trots allt ändå kanske handlar om biskopen av Halberstadt. Men han accepterar namnformen Emmo, som har det bästa handskriftsstödet och som kan betraktas som en variant av Haimo. Här kan påpekas, att ett studium av nyare forskning om Auxerre-skolan i karolingisk tid eventuellt skulle kunna ge nya aspekter på författarproblemet.4 Kanske skulle Haimo av Auxerre förtjäna en närmare granskning.

Verkets mottagare

Osäkerhet råder också beträffande adressatens identitet. Skriften inleds nämligen med ett förord i form av ett dedikationsbrev till en viss pater Willelmus (och kortare förord riktade till honom finns även i bok 2 och 3). Det framgår att denne Vilhelm varit en högt uppsatt person, som lämnat sina världsliga plikter för klosterlivet. Återigen har Morin en kandidat, Vilhelm, hertig av Akvitanien, också kallad Vilhelm av Gellone eller av Toulouse eller av Orange. Han tillhörde Karl den stores hov, deltog i kriget mot saracenerna och hyllas i Rolandssången, men sedan blev han munk 806 och dog 812. Skulle det vara rätt person, måste vår text ha skrivits före 812, men här saknas också avgörande bevis. Ingen har dock presenterat något mera övertygande förslag.

I diskussionen kring textens geografiska ursprung och datering konstaterar Stenborg med lovvärd försiktighet, att vissa tecken pekar i riktning mot en klostermiljö i södra Frankrike utan närmare precisering samt att den bör placeras i tidsspannet 750–875. Huvudargument för dateringen är att de två äldsta handskrifterna kan hänföras till slutet av 800-talet samt det faktum att Beda (död 735) citeras. Det fastslås att texten allra tidigast kan vara från mitten av 700-talet, och det torde inte gå att finna något indicium på att texten skulle vara äldre än så. Å andra sidan menar Stenborg att biskop Jonas av Orléans (Jonas Aurelianus) har varit en av Emmos källor med skriften De institutione laicali (bl.a. till 3.17, som behandlas på s. 80). Denne Jonas levde emellertid mellan 780 och 843 och det aktuella verket skrevs enligt Brunhölzl före 828.5 Om Jonas verkligen var en källa, är mitten av 700-talet omöjlig som tillkomsttid och texten kan knappast heller ha skrivits före 812 (Vilhelm av Akvitaniens dödsår).

Vilka var Emmos källor?

Det viktiga kapitlet, ”Sources and composition”, s. 38 ff., redogör för hur Emmo förhåller sig till sina källor, varpå följer en utförlig, konkret demonstration av hans kompilationsteknik med hjälp av ett urval exempel. Till hans källor hör, utöver de redan nämnda florilegieförfattarna, självfallet Bibeln (även om den inte säger så mycket om de yttersta tingen) och de viktigaste kyrkofäderna, Augustinus, Gregorius den store, Johannes Chrysostomos, Cyprianus, Hieronymus. Dock bör man komma ihåg att både bibeltexterna och kyrkofäderna ofta citeras indirekt genom andra florilegier eller kanske rentav ur minnet. ”Part Two” avslutas (s. 105) med en sammanfattande karakteristik av Emmos olika kompilationsmetoder: ibland låter han ett enda långt citat utgöra ett helt kapitel, och ibland klistrar han ihop flera citat till en enhet genom viss språklig bearbetning. Oftast visar han sig då hantera latinet väl. Däremot tycks han gradvis till en del ha tappat kontrollen över kompositionen, särskilt i helvetesdelen i bok 3, som emellanåt verkar mer känslofylld än logiskt analyserande, inte minst i det extremt långa slutkapitlet om helvetesfasorna.

Hela avsnittet vittnar om stor möda och energi vad gäller uppsökande och bedömning av källor och förtjänar högt beröm, men det måste erkännas, att uppställningen av parallelltexterna inte alltid är så lättgenomskådlig. T.ex. kunde i det långa kapitel 1.1., där Pseudo-Augustinus och Julianus Pomerius citeras i parallella spalter (s. 47 ff.) paragrafnummer ha satts ut för motsvarande ställen hos Emmo, som då hade varit lättare att hitta. Dessutom har avsnittet enligt min mening fått svälla ut för mycket. Men utgivaren är tveklöst värd ett erkännande för sina ansträngningar.

Editionsprinciper och svårigheter

”Part Three, The Textual Tradition” beskriver de 17 handskrifter som innehåller vår text eller uppges innehålla den och som är bevarade. Eftersom en handskrift, såsom Stenborg påvisar, innehåller helt andra texter och en annan är ett fragment, har vi i praktiken att göra med 15 handskrifter, av vilka 6 läggs till grund för utgåvan.

Stenborg beskriver klokt (s. 124 ff.) de svårigheter som det innebär att göra en kritisk edition av en text av detta slag, ett florilegium, som är avsett att bearbetas fritt för olika ändamål och där en skrivare alltid har möjlighet att rätta misstänkta fel i texten utifrån välkända källtexter. En sådan text är med stor sannolikhet utsatt för kontamination, när den skrivs av, det vill säga kopisten skriver inte bara av en enda förlaga. Därmed kan man inte utan vidare använda den klassiska metoden för utgivning, nämligen att bygga upp ett stamträd, ett stemma, som visar handskrifternas släktskap baserad på signifikanta fel, sådana fel som inte kan ha uppstått i olika handskrifter oberoende av varandra. För texter av denna och liknande typer krävs ofta alternativa utgivningsmetoder, något som nu studeras inom det av Riksbankens jubileumsfond finansierade forskningsprogrammet Ars edendi vid Stockholms universitet. En av deltagarna i detta program har i sin avhandling demonstrerat olika metoder att ge ut sekvenskommentarer, som ju också är flerskiktade brukstexter av likartat slag.6 När det gäller anonyma texter, är det ofta lämpligare att lägga fram ett representativt exempel på basis av en pålitlig handskrift snarare än att försöka återskapa ett original eller en arketyp, och även om man vill komma så nära ett författaroriginal som möjligt, kan traditionen vara kraftigt kontaminerad, och då kan det vara en god idé att avstå från stemma och i stället välja en representativ handskrift, mot vilken man sedan kollationerar övriga textvittnen.

Utförandet

Man skulle kunna göra ett tankeexperiment och fråga sig, hur resultatet blivit, om Stenborg hade använt den nyss beskrivna metoden på sin text och baserat editionen på t.ex. endera av de båda äldsta handskrifterna, i stället för att bygga upp ett traditionellt, om än tentativt, stemma. Nu har han däremot prövat att göra en stemmatisk undersökning med viss begränsning, som består i att han uteslutit kapitelrubrikerna och alla bibelcitat och tagit med bara ”the normal text of the chapters” (s. 125); det innebär att övriga källtexter, alltså kyrkofäderna, också ingår. Därmed tar han mer eller mindre tillbaka det han dessförinnan sagt om risken att texten lätt kunnat rättas av skrivarna utifrån de kända källtexterna. Detta gör att undersökningens relevans kan ifrågasättas. Dock har otvivelaktigt vissa viktiga resultat nåtts beträffande handskrifternas släktskap, men det är nog säkrast att genomgående beakta möjligheten till kontamination.

Av undersökningen framgår i varje fall klart, att fyra huvudgrupper av handskrifter kan urskiljas, vilka i sin tur kan fördelas på två grenar. Utifrån denna gruppering har slutligen de sex handskrifter valts ut som skall ligga till grund för editionen. I huvudsak förefaller grupperingen av handskrifter riktig. I kapitlet ”The manuscripts and manuscripts group” (s. 130 ff.) analyseras de textställen som utgör grunden för bedömningen, där resonemanget dock inte alltid är helt tydligt. Många fall är problematiska, och jag finner emellanåt skäl att ifrågasätta Stenborgs tolkningar, men jag går inte in på detaljer i den latinska texten.

”Part Three” avslutas med en redogörelse för editionsprinciperna (s. 219 ff.).

Resonemanget om riktlinjerna för val av läsarter är klokt och välgrundat och innehåller insiktsfulla reservationer. Ytterligare en faktor kunde ha beaktats här, nämligen att läsartsvalet kompliceras av vår bristfälliga kunskap om Emmo och hans språkvanor. Under alla omständigheter bör man dock utgå från att han var en bildad och beläst person, som kunde läsa kyrkofäderna och skriva ett begripligt och i princip korrekt latin. I förorden, där han framträder utan att skymmas av sina källor, visar han tydliga prov på retorisk skicklighet. Där han har haft förlagor, har förvisso en del passager varit korrupta redan i dessa, men man vill gärna förutsätta att han klarade av att hantera även dem på ett kompetent sätt. Det är i det perspektivet som jag vill bedöma sådana ställen där det är uppenbara fel i Emmos text. Några av dessa behandlas i avsnitten ”Possible archetype errors” och ”Difficult instances”.

Själva editionen

Slutligen, när drygt hälften av avhandlingen har passerats (s. 232 ff.), börjar ”Part Four”, själva editionen av de tre böckerna. Editionen är strukturerad på så sätt, att texten i varje bok följs av tre tillhörande apparater, det vill säga textkritisk apparat, källapparat för de patristiska källorna och källapparat för bibelcitat. Detta är klart opraktiskt: en enda källapparat hade varit tillfyllest, och det hade varit avsevärt myc-ket lättare att handskas med texten, om åtminstone den kritiska apparaten placerats under texten på varje sida. Vidare må det vara tillåtet att i brist på översättning efterlysa en översikt över innehållet i texten.

I editionen finns ett stort antal ställen, som är svårtolkade och som inbjuder till diskussion av såväl språkliga som innehållsliga problem, men jag avstår från att fördjupa mig i fler detaljer och vill sammanfattningsvis gratulera Georg Stenborg till att ha fullbordat ett stort, grundligt och mycket imponerande arbete, där han verkligen har tagit sig an stora utmaningar och för det mesta har lyckats bemästra dem.

Georg Stenborg: Emmo: De qualitate caelestis patriae libri tres ex sanctorum patrum opusculis excerpti. An Eschatological Florilegium. Edition with an Introduction. Uppsala universitet, Uppsala 2008.

Eva Odelman är professor i latin vid Stockholms universitet.

Noter

1. Leclercq, Jean, The love of learning and the desire for God. A study of monastic culture (transl. C. Misrahi), New York (1961, 1982) 1996; McKitterick, Rosamond, The Frankish church and the Carolingian reforms, 789–895, Royal Historical Society, London 1977.

2. Morin, G., ”L’écrivain carolingien Hemmon et sa collection d’extraits des pères pour saint Guillaume de Gellone”, Revue Charlemagne, 2:3/4, 1912, ss. 116–126.

3. Se Lexikon des Mittelalters, München 1980–1998: vol. 4, sp. 1864: ”Haimo von Halberstadt” och Brunhölzl, Franz, Geschichte der lateinischen Literatur des Mittelalters, vol. 1, München 1975, s. 340 f.

4. Se t.ex. Iogna-Prat, Dominique et alii (ed.), L’école carolingienne d’Auxerre de Murethach à Remi 830–908, Beauchesne, Paris 1991.

5. Vol. 1, s. 403–407.

6. Kihlman, Erika, Expositiones sequentiarum. Medieval Sequence Commentaries and Prologues. Editions with Introductions, Studia Latina Stockholmiensia, 53, Stockholm 2006, s. 47 ff. (med vidare litteraturhänvisningar).