En våg av våld mot Indiens kristna

Den 23 augusti 2008 mördades den 84-årige Swami Laxmanananda Saraswati och fyra av hans följeslagare i sitt ashram i Jalespata (i Kandhamal i den indiska delstaten Orissa). Strax därefter började radikala hinduiska grupper begå våldsdåd mot enskilda kristna och kristna institutioner. Detta hände trots att man på platsen fann ett brev från maoistiska aktivister som tog på sig skulden för dådet. Företrädare för radikala hinduiska organisationer antog från början att det var kristna grupper som var skyldiga och måste bestraffas.

Hinduernas misstankar att kristna hade ansvaret för dådet beror på att Swami Saraswati hade en ledande ställning i den radikala hinduiska organisationen Vishwa Hindu Parishad (VHP). Han hade under sitt liv varit en av de kristna kyrkornas ivrigaste motståndare och hade ofta uttalat sig skarpt mot att hinduer övergick till kristendomen. I detta sammanhang hade han inte heller dragit sig för att förorda våld för att stoppa kristna missionsförsök.

Utbrottet av våld efter mordet på Swami Saraswati var den andra vågen av våldsdåd mot kristna i Orissa under nio månader. Under jultiden 2007 hade det förekommit våldsamma angrepp mot kristna i Kandhama. Mer än 400 kyrkliga anläggningar och hus med kristna ägare hade förstörts. Dessförinnan, i början av juli 2007, hade radikala hinduer satt upp vägspärrar vid kristna bosättningar och också attackerat bosättningarna. I denna redan spända situation mellan den lilla kristna minoriteten och de radikala hinduiska grupperna blev mordet på Swami Saraswati till den gnista som fick krutdurken att explodera.

Kristna hävdar kastlösas rättigheter

Delstaten Orissa uppe i nordöst hör till Indiens fattigaste regioner. 70 till 75 procent av befolkningen lever under fattigdomsgränsen och hör till daliterna eller stamfolken. Det halvfeodala jordbruket bedrivs av storgodsägare som utövar den traditionella formen av livegenskap. De som hör till de lägsta kasterna eller är kastlösa måste arbeta för minsta tänkbara lön. Förutom den massiva fattigdomen finns det i Orissa ekonomiska jätteprojekt, till exempel för att utvinna bauxit, något som i sin tur vållar stora ekologiska problem. I en befolkning på 35 miljoner är omkring 95 procent hinduer, och den kristna befolkningen omfattar endast 2,4 procent.

De kristna kyrkorna uppfattas av hinduerna som störande faktorer eftersom de engagerar sig för de lägre kasternas, de kastlösas och stamfolkens rättigheter. Radikala hinduiska grupper svarar med våld mot de kristna verksamheterna inom undervisning, hälsovård och socialhjälp. Allt sådant fördöms som maskerade missionsförsök, som enbart syftar till att vinna de lägre sociala skikten för kristendomen.

Internationellt uppmärksammat blev mordet på den australiske missionären Graham Staines, som den 22 januari 1999 brändes inne i en husvagn tillsammans med sina två söner av en hinduisk mobb i Keonjhar, Orissa. Ledaren Dara Singh dömdes 2003 till döden, men straffet omvandlades 2005 till livstids fängelse. Bland radikala hinduer ses Dara Singh som en hjälte, som har bjudit motstånd mot de kristnas omvändelseförsök. Flera hinduiska organisationer har förpliktat sig att föra kampen mot den kristna missionen vidare.

25 procent av befolkningen hör till stamfolken som har egna religiösa och kulturella traditioner. Hinduerna räknar alla dessa som hinduer, men detta är helt enkelt inte sant. Stamfolken är animister och räknades länge till daliterna. Först på senare tid har de anslutit sig till större religioner. Gruppen kondh, som till största delen är hinduer, utgör 52 procent av stamfolken. Pana, som de flesta kristna kommer från, utgör 17 procent.

Bara några dagar efter mordet på Swami Saraswati gick radikala hinduer till angrepp mot kristna i 13 av de 30 distrikten i Orissa. Mer än 60 000 kristna måste lämna sina hem och fly till skogarna där de förföljdes av beväpnade fanatiska band. I en rad byar tvingades de kristna under vapenhot att ”återvända till hinduismen”. De måste underteckna ett papper där de förklarade att de hade blivit kristna bara därför att missionärerna hade lovat dem pengar och materiella fördelar, och att de nu frivilligt återvände till hinduismen.

Många kristna måste tillbringa veckor i uppsamlingsläger

Efter tre veckors våld kunde myndigheterna inte garantera den kristna befolkningen någon säkerhet. Orissas regering, som leds av de hinduiska partiet Bharatiya Janata Party (BJP), anklagas för att alltför länge ha gett de radikala hinduerna fria händer och för att inte ha hindrat mobben. Nationalregeringens inrikesminister Sripakash Jaiswal flög till Orissa och anklagade dess regeringschef Naveen Paitnak för att ha gjort alltför litet för att hindra övergreppen i Kandhamal. Först efter längre dröjsmål gav statsregeringen ordningsmakten rätt att skjuta mot plundrare och mordbrännare, och våldet minskade då något. Våldet upphörde dock inte helt, och den 26 september införde regeringen utegångsförbud i den mest våldsdrabbade regionen och sände också 700 poliser dit.

Många kristna hölls i veckor i uppsamlingsläger, andra tog sin tillflykt till skogarna och vågade sig bara till sina byar under dagtid. Den regionale ärkebiskopen Raphael Cheenath av Cuttack-Bhubaneswar hotades till livet av Swami Saraswatis anhängare som förklarade: ”Ni missionärer har dödat vår ledare. Nu skall vi också döda er ledare!” Ärkebiskopen måste gå under jorden och kunde bara i begränsad omfattning leda kyrkan under denna svåra tid.

I de flesta byarna på landet kunde det inte längre hållas gudstjänst eftersom kyrkorna var förstörda och de kvarvarande kristna riskerade att utsättas för våld. Kyrkoherden Basil Kullu i den avlägsna byn Madhupur berättar att den angreps av mer än 500 hinduer den 25 augusti 2008. Tillsammans med andra präster, ordenssystrar och 300 församlingsbor lyckades han fly till skogen i närheten. Mobben förstörde kyrkan, prästgården, barnhemmet och sjukstugan. Kyrkans tabernakel bröts upp och helgonbilderna slogs sönder. Kort efteråt uppmanades Kullu av radikala hinduer att upphöra med sin kyrkliga verksamhet, framför allt den sociala, och lämna området.

I byn Sankarakhole nära Orissas huvudstad Bhubaneshwar blev pater Edward Sequeira misshandlad av en grupp hinduer och bars till sitt hus som sedan antändes. Dessförinnan hade han varit vittne till hur en hinduisk flicka som arbetade på missionsstationen brändes till döds. Pater Sequeira överlevde svårt skadad. I Paburia, också i Orissa, blev den 27-årige Rajesh Digal levande begravd. Ett vittne berättar att de som begravde honom sade: ”Ropa nu till din Jesus, så räddar han dig!”

Fram till oktober 2008 hade 59 kristna dödats, 4 420 hus, 177 kyrkor och 20 skolor förstörts. I distriktet Kandhamal fanns ingenting mer för myndigheterna att skydda. De kristna hade flytt till skogarna eller befann sig i uppsamlingsläger. Deras hem och egendom hade tagits ifrån dem. Också i andra delstater har övergrepp förekommit. Klarissystrarna i Mangalore överfölls under en sakramental tillbedjan, monstransen skändades och bilder, statyer och kyrkfönster förstördes. Biskopen Aloysius Paul D’Souza uppmanade i tv de kristna att inte låta sig provoceras utan förbli lugna. Regeringschefen i Karnataka, som tillhör BJP, besökte Mangalore och utlovade bidrag till återuppbyggnad av den förstörda kyrkan. Samtidigt fördömde han varje form av våld som lösning av religiösa konflikter.

I sitt tal klargjorde han att det är i strid med den indiska författningen att smutskasta andras religioner. Han riktade sig då också mot protestantiska grupper, till exempel pingstvänner, som i sina skrifter framställer hinduismen som vidskepelse och avgudadyrkan. Den ofta aggressiva missionen från evangelikala och karismatiska gruppers sida väcker häftiga reaktioner bland hinduerna, som då beskyller alla kristna kyrkor och grupper för att fördöma hinduismen.

Rättsliga ingripanden fordras

Den 23 september reagerade delstatsregeringen i Karnataka skarpare än tidigare mot våldet och återinförde lagar från 1985 som ger myndigheterna rätt att inskrida mot angrepp på religiösa minoriteter. Samtidigt har nya våldsdåd förekommit i Bangalore, i Madhya Pradesh och i Kerala. En ekumenisk delegation med sju företrädare för de kristna kyrkorna har överlämnat ett memorandum där de skildrar det katastrofala läget i Orissa och begär att enheter ur armén skall sättas in för att understödja polisen, när de lokala myndigheterna inte kan eller vill garantera den kristna befolkningen skydd. Premiärminister Singh har sedan dess uppmanat regeringschefen i Orissa att omedelbart vidta åtgärder för att återställa fred och säkerhet i regionen.

En interreligiös delegation av ledande personer bland kristna, hinduer och muslimer uppvaktade den 1 september 2008 presidenten för den Indiska unionen, Pratibha Patil, i Delhi och uppmanade henne att utfärda en föreskrift där regeringen i Orissa förpliktas att göra slut på våldet mot de kristna. Samtidigt krävde de att regeringen skulle vidta rättsliga åtgärder mot ett antal radikala hinduiska organisationer som Vishwa Hindu Parishad och Bajrang Dal. Båda har samband med Bharatiya Janatu Party (BJP) och ses som dess militanta redskap. Också några politiska partier, däribland kommunistpartiet, har krävt att våldsinriktade hinduiska organisationer skall förbjudas.

En dag med fasta och bön

Den 29 augusti protesterade alla kristna skolor och läroanstalter i Indien mot förföljelserna av de kristna genom att inställa undervisningen under en dag. Det handlar om 45 000 institutioner med mer än tio miljoner elever och studenter. 60 procent av dessa ligger i byar och betjänar framför allt de lägre och marginaliserade samhällsskikten. Skolmyndigheterna i de indiska delstater där BJP har regeringsmakten har begärt förklaringar varför skolorna höll stängt utan tillstånd av regeringen och har varslat om sanktioner mot de skolor som deltog i protesten.

Med anledning av skolstängningarna har anhängare till Viswa Hindu Parishad (VHP) i flera städer angripit kristna skolor, förstört skolbussar och hotat att bränna ner byggnaderna. Endast insatser av polisen har hindrat dem från att göra verklighet av hoten. Vid demonstrationer har de burit plakat där de kristna beskylls för mordet på Swami Saraswati, och deras ledare rättfärdigar våldet som självförsvar gentemot de kristnas våld. Andra hinduiska ledare har gått ännu längre och påstår att de kristna själva har tänt på sina kyrkor och skolor för att få ersättningar av staten och samtidigt misstänkliggöra hinduerna.

Den 7 september 2008 höll Indiens katoliker en dag med fasta och bön på initiativ av kardinal Vithyathil. Ledarna för de protestantiska kyrkorna i Nordindien och Sydindien anslöt sig till detta upprop och kallade sina troende till en dag med fasta och bön för våldsoffren i Orissa och för fred och harmoni mellan religionerna. Som en reaktion på våldet mot de kristna hölls också på många ställen bönegudstjänster där de kristna bad för offren i Orissa tillsammans med hinduer, muslimer, sikher och andra religionsutövare.

Ett negativt ljus på Indien

I den hinduiska pilgrimsorten Varanasi träffades företrädare för olika religioner på torget framför den katolska katedralen för att våldet skall få ett slut. Man läste texter ur olika heliga skrifter, där våld i religionens namn fördömdes. Den 2 oktober 2008, på Mahatma Gandhis födelsedag, demonstrerade mer än 10 000 anhängare och ledare från olika religioner mot förföljelsen av de kristna i Orissa och på andra platser. Hinduiska ledare som Swami Agnivesh beklagade att samma radikala hinduiska grupper som stod bakom mordet på Gandhi ännu lever vidare och nu riktar sitt våld mot de kristna. Också ledande politiker tog del i demonstrationen, och den gjorde det tydligt att de radikala hinduiska grupperingarna i Sangh Pariwar också stöter på motstånd från hinduer och endast utgör en minoritet.

Våldet mot de kristna kastar ett negativt ljus på Indien, som den 15 augusti 2007 firade 60-årsminnet av sin frigörelse från det brittiska kolonialherraväldet. Med stolthet och tillfredsställelse kunde politiker, intellektuella, religiösa ledare och enskilda medborgare se tillbaka på de framsteg som skett under denna tid inom undervisning och hälsovård, inom ekonomi, vetenskap och teknologi. Inom informationsteknologin har Indien skaffat sig en ledande position i världen. Under de senaste åren har den indiska ekonomin haft en tillväxtkvot på mellan 8 och 9 procent, något som understryker Indiens ställning som ett ledande tillväxtland i Sydostasien.

Indien räknas som världens största demokrati och kan vara stolt över att de demokratiska institutionerna har bevarats, trots de blodiga striderna när den indiska subkontinenten delades, trots de väpnade konflikterna med grannlandet Pakistan och inre spänningar. Också kvinnans ställning har förändrats i positiv riktning under denna period. På landsbygden påverkas alltjämt de gifta kvinnornas ställning av hemgiftssystemet, och på grund av hemgiftsproblem förekommer ännu mord på kvinnor. Som ett tecken på förändringen till det bättre kan man lyfta fram att Pratibha Patil den 19 juli 2007 valdes som den Indiska unionens första kvinnliga president. Kongresspartiets ordförande Sonja Gandhi och Mayawati Kumari, regeringschef i delstaten Uttar Pradesh är exempel på kvinnor med viktiga politiska funktioner. Särskilt betydelsefullt är valet av Mayawati Kumari, som tillhör daliterna.

Är den indiska staten fortfarande religiöst neutral?

Under det självständiga Indiens 60-åriga historia har det funnits återkommande våldsamma konflikter mellan olika religioner. ”Den sekulära statens” princip är förankrad hos folkets majoritet och har aldrig ifrågasatts. Inför de senaste konflikterna och våldet mot den kristna befolkningen har iakttagare ställt den kritiska frågan om statens neutralitet gentemot religionerna ännu gäller, enligt vilken religionen inte får spela någon egen roll i politiken. Hindutva-ideologin, företrädd av de hinduiska grupperingar som organiseras i Sangh Parivar, uttalar sig bestämt mot den sekulära modellen och skulle i Indien vilja upprätta en hinduisk stat, där icke-hinduer skulle vara andra klassens medborgare. Också om hinduerna utgör 80,5 procent av den indiska befolkningen är muslimerna med 13,4 procent, de kristna med 2,3 procent och sikherna med 1,8 procent religiösa minoriteter som lika litet som buddhister, jainer, parser och baha’i kan låta sig inneslutas i den hinduiska majoriteten. De radikala hinduerna anser att Indiens kulturella, religiösa, sociala, politiska och ekonomiska identitet enbart låter sig definieras utifrån hinduismen.

Även om denna form av ”kulturell nationalism” strider mot den sekulära statens idé som den företräddes av den förste indiske premiärministern Pandit Nehru och inte omfattas av den indiska befolkningens majoritet, finner den ändå gehör inom de nämnda hinduiska grupperna. Man oroas för att daliter och stamfolk skall vända ryggen åt hinduismen, eftersom de inte längre känner sig hemma i den och egentligen står utanför den genom kastväsendet. Det finns därför en fruktan för att de skall omvända sig till andra religioner. I sin kamp mot detta söker man stöd hos staten. Den 26 september 2008 uppfordrade VHP-regeringen att förbjuda alla sådana omvändelser. De upprepar anklagelsen att de kristna missionärerna endast vinner framgångar genom våld och löften om materiella fördelar. I flera indiska delstater har också antagits lagar mot detta slag av ”omvändelser”, men hittills har ingen ställts inför rätta.

De kristnas arbete bland de fattiga

Den egentliga orsaken till kampen mot den kristna minoriteten ligger på ett annat plan. De radikala hinduerna tar anstöt av de kristnas arbete inom undervisning och hälsovård bland daliter och stamfolk. Befolkningsgrupper som tidigare var lätta att manipulera och utnyttja har genom skolbildning vuxit till i självmedvetande och blir alltmer i stånd till att själva försvara sina rättigheter.

översättning: Per Beskow

Artikeln publicerades ursprungligen i Herder Korrespondenz nr 11 / 2008.

Georg Evers (född 1936) doktorerade för Karl Rahner i religionsteologi. 1979–2001 var han Asienexpert vid det missionsvetenskapliga institutet Missio i Aachen. Under denna tid företog han många resor i asiatiska länder och medverkade vid viktiga teologiska konferenser inom ramen för Föreningen för asiatiska biskopskonferenser (FABC).