Historielös Maria på Historiska museet

Historiska museet i Stockholm kallar sin nya utställning Maria – drömmen om kvinnan. I själva verket består den av flera löst hopfogade delar utan inre sammanhang.

Till en början det positiva: museet har samlat en stor mängd medeltida träskulpturer med ursprung i diverse svenska kyrkor. De är utplacerade i flera grupper, somliga fritt, andra i en monter, några högt ovanför betraktaren. Tiden har gått hårt åt mycket, trä har spruckit, händer och ibland Jesusbarnet har försvunnit, färgerna är mer eller mindre bortnötta. Ändå kan man på ett helt annat sätt än annars studera enskildheter, till exempel ryggpartierna. De är ofta urholkade (jag undrar om inte den svenska folktrons huldra har fått sin ihåliga rygg därifrån) och skulpturerna har ibland bevarad färg i vissa partier. Tillsammans ger de en känsla av Marias centrala roll i det medeltida rummet. Den i sin tur hänger samman med barnet, hennes son som samtidigt är Gud inkarnerad. Dogmerna kring Maria växer fram i takt med att teologin allt mer i detalj diskuterar Jesus som både människa och Gud. Om detta säger dock utställningen ingenting. Några stora konstverk är det inte fråga om. Ofta har de en viss bondsk tyngd, ibland en lite ansträngd elegans, men onekligen är de en väsentlig del av vårt kulturarv.

Belysningen är dämpad men varierar hela tiden, så att olika detaljer i figurerna träder fram. Den knapphändiga informationen anger inte vilka som numer tillhör museet och kommenterar inte heller föremålen. Däremot dateras de alla med angivande av e.Kr., vilket kan tyckas vara en överloppsgärning. Kristen konst kan ju inte gärna ha skapats före Kristus. En lång rad texter kan däremot rivas av och läsas i lugn och ro. Detta är praktiskt för åskådaren, men innehållet är delvis förvånande.

Somligt handlar om jungfru Maria men förefaller aldrig att ha passerat en teologiskt kunnig person. En präst i Svenska kyrkan påstår bland annat ”Marias föräldrar hette Anna och Joakim. I bibeln står det inte så mycket mer om dem än så.” (I själva verket omnämns inga som helst föräldrar till Maria i bibeln utan först i senare legender.) Vidare heter det här: ”Kyrkan talar om Marias obefläckade avelse. Det betyder att mor Anna födde Maria utan en mans medverkan.” (Ordet är ’avlelse’ och termen betyder i själva verket att Maria alltifrån början var fri från arvsynden. Trots enstaka försök att tänka sig motsatsen var teologerna eniga om att Annas barn hade kommit till på naturligt sätt.) ”Om Maria vet vi att hon fick fler barn efter Jesus. Bibelns berättelser förutsätter att Josef var pappa till dem …” (När ett evangelium nämner syskon till Jesus sägs ingenting om deras föräldrar.)

Inte heller verkar någon latinkunnig person ha fått rätta till elementära misstag i genitivformen av beteckningen för det som ska vara Sedes sapientiae respektive Mater misericordiae. Finns det verkligen ingen på museet som känner något ansvar för sådana onödiga fel?

En ljudkuliss, stundom i högsta laget för sammanhanget, är nyskriven musik. På annat håll låter det mer gregorianskt. Bakom skynken går en ljudslinga om Marias liv respektive visar en tv-skärm en monolog av en författarinna med någon anknytning till ämnet. Vid sidan av skulpturerna visar Romanska hallen jättefotografier av en rad kvinnomunnar, en projektion, likaså i jätteformat, av en vit lilja där en droppe faller hela tiden och dessutom en film av modern dans, där den extremt vältränade danserskan – Virpi Pakhinen – rullar runt på golvet. Vad hon har med medeltida tro att göra framgår inte. I nästa hall kan frågan knappt ens bli ställd. Där dominerar nämligen kvinnor, kvinnor i allmänhet. Ett bildspel i storformat visar foton av de mest skilda kvinnor i olika situationer. I litet format finns däremot monitorer med hörlurar, där man kan följa vad nio olika namngivna kvinnor har att berätta om sina relationer till Maria. Ingen antydan om hur länge dessa miniprogram varar, något som snabbt avskräcker. Där skulle man gärna ha sett texter, men icke så.

Textbladen blir mer provocerande. En journalist reflekterar:

”Hur ska man egentligen tänka om Marias graviditet? Att det är världshistoriens första nedtecknade berättelse om en våldtäkt? Med allt vi vet idag om sexuellt våld är det svårt att tolka bebådelsen och befruktningen som något annat. Jag väljer att se den så.”

Språkligt om än inte idémässigt än värre blir det, när hon fortsätter:

”att Maria bara var en tonåring när hon enligt sagan fick vetskap om att hon skulle bära Guds bebis.”

(Det sägs ingenting om Marias ålder i evangeliet, bara att hon var förlovad. ”Guds bebis” låter på mig ännu mer nedlåtande lallande än det kanske var tänkt.) Inte heller vet denna journalist att en kvinnlig martyr i kristna sammanhang inte är en person som vantrivs utan en kvinna som väljer att gå i döden för sin tro.

Många av texterna andas ovilja eller hätskhet mot traditionella kvinnoideal, som de har gestaltats i uppfattningar av Maria, både när det gäller lydnad och – förstås – avstånd från kvinnlig sexualitet. Däremot har ingen tagit ett steg vidare och sett tron på jungfrumodern som en subversiv handling mot det förhärskande patriarkatet. Den tolkningen tycker man ändå skulle ligga närmare de upproriska feministerna, men bristen på teologisk skolning har väl hindrat sådana tankegångar. Annars vore det intressant att notera hur medeltida legender gärna framställer henne som hjälperska även av grova brottslingar, bara de har visat henne sin vördnad. Hon bryter alltså mot lagiskheten. För henne gäller kärlek förmer än rätt och orätt.

Grundproblemet med utställningen är att den inte kan bestämma sig för om Maria ska uppfattas som en kortform för alla kvinnor eller som den person kristendomen gör till Jesu mor, Västerlandets mest älskade kvinna. Den saknar också historisk förankring. Om Mariaframställningar utanför de medeltida svenska kyrkorna – ingenting. Om religion efter reformationen – ingenting. Om Maria som föremål för kärlek, bön och förtröstan – ingenting. Konceptet känns märkligt dammigt, som om religiös övertygelse inte existerade på allvar. Dessutom är den ensidigt kvinnocentrerad. Även för män kan ju Maria vara en central gestalt.

Att hon är en förebild för många kvinnor betyder inte heller att hon är typisk för dem. Må vara att hon är den lidande modern, liksom den kärleksfulla, men himladrottningen och den stora förebedjerskan väcker kärlek och tillit just för att hon står det gudomliga närmare än någon av oss kvinnor. Eller män.