Exegetik på vers

Judas-evangeliet har nyss översatts och kommenterats av Jörgen Magnusson (Arcus 2008) och visar sig vara ett ganska förvirrat hopkok av kristna och gnostiska föreställningar där det kristna knappt längre är skönjbart. Någon fann ändå texten så viktig att han lät sig begravas med den i en liten stenkista bredvid sig.

Gnosticismens yttringar på kristen botten har ofta setts som det förlorande men storstilade alternativet till den segrande ortodoxin, som ett rättfärdigt uppror mot övermakten. Om alla texter hållit samma klass som Judas-evangeliet är denna idé tvivelaktig. Bättre argument får man då i Thomas-evangeliet som ofta innehåller bättre versioner av en del Jesusord än de kanoniska evangelierna. Men också där finns de gnostiska grundtankarna – ett förnekande av Jesu mänskliga natur, en nedvärdering av den materiella världen och en övertygelse om att det egentliga budskapet är en hemlighet som inte alla har tillgång till. Kunskapen, gnosis, tillhör bara de invigda. I Thomas-evangeliet förekommer knappt begreppet ”tro”, här gäller ”veta”. Gnosticismen kan framstå som urtypen för privatreligionen där det inre livet och den egna insikten tar all plats och de andra, nästan och barmhärtigheten och förlåtelsen förgasats. Kanske ligger häri en del av gnosticismens popularitet idag där den börjat genomsyra inte minst populärkulturen.

Thomas-evangeliet finns i översättning av Bo Frid och med kommentarer av Jesper Svartvik i en gedigen utgåva (Arcus, 2 uppl. 2004), och den boken har Jesper Svenbro använt när han skrivit sin nya diktsvit Vingårdsmannen och hans söner. Man kan med fog säga att detta är utmärkt exegetik på vers. Svenbros poesi är lika lättflytande som personlig, och dess komplikationer – alls inte obetydliga – ligger strax under ytan, i ämnesval och hållning.

Thomas-evangeliets Jesusord var till en del kända på grekiska redan innan det väldiga textfyndet i Nag Hamadi i Egypten 1945. Efter den sedvanliga vandringen mellan gravplundrare, banditer, antikhandlare och vetenskapsmän framstår nu denna samling (Judasevangeliet härstammar från ett annat fynd med liknande historia) som vår främsta källa till tidig kristet inspirerad gnosticism. Men bland skrifterna finns också fragment av Platon, och Thomas-evangeliet innehåller anspelningar på en fabel av Aisopos, den som gett Svenbros bok dess namn. Sådana mer ”profana” källor kunde lyfts fram bättre i Frids och Svartviks kommentarer, men för den klassiske filologen Svenbro är de självklara och innebördsdigra.

Jesper Svenbro är prästson från Landskrona. Hans far dog tidigt och har blivit en allt viktigare figur i den insiktsfulla minneskonst som sonens poesi alltmer ägnar sig åt. I Pastorn min far från 2001 spelar faderns meditationer från krigsåren över Uppenbarelseboken en stor roll. Sonen som tidigare varit skeptisk mot kristendomen har börjat närma sig sin fars tro alltmer, och i den nya boken klyver han sig själv i två – ”jag och min egen motsats” – en ironisk skeptiker och en ödmjuk sökare. Dikterna består ofta av en dia-log dem emellan, och utgångspunkten för samtalen är hela tiden Thomas-evangeliet och dess koptiska ”logier”, dess Jesus-ord nerskrivna på ett alfabet som till stor del består av de grekiska tecken som Svenbro till vardags sysslar med som en av världens ledande antikforskare.

Jesper Svenbros dikter är oftast små berättelser eller novelletter. Textkommentarerna är infogade i nog så konkreta sammanhang, och texterna själva tar sinnlig gestalt. Det rör sig om en språkets materialitet som är betydligt intelligentare än den ”språkmaterialism” som dominerar i den yngsta svenska poesin just nu. Där finns sällan Svenbros lätthet eller traditionsdjup. Mitt i allt allvar finns hos honom en finstilt humor som räddar dikterna från den storvulenhet eller torrhet som ämnet kunnat fresta andra till. Jesper Svenbro är – i den sista dikten – medveten om att man också kan bli lite bakfull av för mycket textvin.

Ett gott exempel på Svenbros poetik är den fabel som gett boken dess namn. Hos Aisopos och Thomas finns en klurig historia om arv. En vingårdsägare skall dö, men han är inte så säker på att hans söner vill ägna all sin uppmärksamhet åt den vingård de kommer att få ärva. Alltså uppmanar han dem att söka efter den skatt han gömt i vingården. Där finns förstås ingen skatt, men medan sönerna vänder upp och ner på jorden lär de sig just det arbete som är nödvändigt för att den skall överleva och fortsätta att ge skördar. För Svenbro blir detta en bild för läsning och tolkning:

”Du kan ärva en bok

men inte dess mening.

Finnandet ligger i sökandet.

Meningen uppstår

i dig.”

En mycket stor del av dikten finns hos läsaren. Jesper Svenbros poesi är ett samarbetsprojekt mellan diktare och läsare. Han upprättar ett kontrakt som inger djupt förtroende och som man gärna undertecknar.