Rättslöshet i en svår tid

Sveriges roll under Andra världskriget har skildrats, prövats och omvärderats i en rad framställningar, återhållsamma och provokativa, akademiska avhandlingar och journalistiska verk. Efter en fas under efterkrigstidens första årtionden med mer överslätande eller också defensiva publikationer har eftergifter-na lyfts fram, en ogenerös flyktingpolitik med drag av antisemitism, censur och kontroll, de nära civila och militära kontakterna med Tyskland under de första krigsåren och inte minst det ekonomiska samarbetet.

Boken av Tobias Berglund och Niclas Sennerteg om svenska interneringsläger för vissa utlänningar, med titeln Svenska koncent-rationsläger i Tredje rikets skugga, tycks väl passa in i denna kör av kritiska röster. Men för att säga det direkt: att använda ordet ”koncentrationsläger” i detta sammanhang är otillständigt, ett hån mot dem som satt i de av nazisterna upprättade lägren där ohyggligt många människor torterades, mördades eller tilläts omkomma – även där det inte rörde sig om förintelseläger. Så var det inte i Sverige! Författarna må försöka förklara sin användning av ordet i boken hur ofta som helst, det hjälps inte. Visst, ordet ”koncentrationsläger” har använts i flera länder redan före nazismen och svenska syndikalistiska och kommunistiska tidningar använde det i sin berättigade kritik av de svenska anläggningarna. Men varför följa ett vilseledande språkbruk och förta ett angeläget ärende? Redan texten till omslagsbilden borde ha fått dem att tänka efter: ”Fånge från tyskt koncentrationsläger på väg till uppsamlingsläger i Skåne 1945”. Bildens nästan osynlige, tydligt utmärglade man bakom blågul taggtråd mot ännu osynligare bakgrund kommer alltså från ett tyskt koncentrationsläger och är på väg till ett svenskt uppsamlingsläger – antingen är bokens titel fel vald, eller så har bilden inget att göra med bokens innehåll! Vad är det man vill illustrera?

Nå, vad handlar boken om? Och är det en värdefull bok? Svaret på den andra frågan är både ja och nej. Ja, eftersom det är viktigt att återigen peka på de inskränkningar av mänskliga rättigheter som förekom även i Sverige i Andra världskrigets spår, ja, redan före kriget, där interneringslägren var en del av övergreppen. Nu är ju inte denna kunskap ny. Det finns tidigare forskning, som till en del verkar vara okänd för författarna. Bokens förtjänst är ändå att lägersystemet i hela sin omfattning nu skildras i ett sammanhang, dessutom åskådligt med de många beklämmande detaljerna, och att material, främst lägerarkiven, har kunnat användas som tidigare inte varit tillgängligt. De mer åskådliga skildringarna bygger främst på detta material.

Men svaret på den andra frågan är också ett nej eftersom boken är så anekdotisk och lite hastigt hopkommen. Den liknar trots alla noter mer en samling av populärhistoriska tidskriftsartiklar med oklar disposition, vilket möjligen också är en förklaring till de många upprepningarna från kapitel till ka-pitel.

Så till den första frågan, vad handlar boken om? Det som beskrivs är ett omfattande system med olika typer av läger för olika grupper. I centrum står de 14 lägren för utlänningar i Socialstyrelsens och Utlänningskommissionens regi. Där fanns förläggningar för tysktalande judiska och politiska flyktingar som hade fel politisk åskådning eller som betraktades som ”opålitliga”. Deras rätts-osäkerhet var stor, de kunde få vistas där i månader eller år utan att få veta varför eller ens hur länge. Det var Socialstyrelsen som bestämde, utan domstolsbeslut. Även godtycket med vilket de internerade behandlades var oacceptabelt, lägercheferna därtill oftast inkompetenta ordningsfanatiker. Lägren fanns för det mesta i ensliga trakter, baracker av vilka i regel inga rester finns kvar. Där gällde oftast skogsarbete för de internerade. Men det fanns också de som satt på fångvårdsanstalter, till exempel efter att ha blivit dömda som ”agenter”, trots att de inte hade kunnat överbevisas om brott. De fick klistra kuvert.

Även norska flyktingar, bland annat motståndsmän som tvingats fly till Sverige, kunde hamna i läger, men det rör sig om ett litet antal jämfört med de tiotusenden som kom över gränsen. Den norska legationen i Sverige hade ansvaret och fick avgöra om det rörde sig om pålitliga personer eller eventuella samarbetsmän. De mest ”besvärliga”, i några fall påstått kriminella (förutom norrmän även danskar), hamnade i det särskilt hårt bevakade Rengsjölägret utanför Bollnäs i Hälsingland. Även ryska militärflyktingar, av tyskarna eller finnarna tagna krigsfångar som hade kunnat ta sig över gränsen, internerades. De flesta skickades hösten 1944 till Sovjetunionen, ofta mot sin vilja.

Det fanns också slutna förläggningar för utländsk militär som hade lämnat sina förband, främst då tyskar. Fram till 1942 skickades för övrigt tyska desertörer i regel tillbaka in i en säker död. Därefter sattes de ofta först i rannsakningshäkte för att sedan flyttas till särskilda läger, där de fick arbeta och till och från genomgå försök till demokratisk omskolning.

Som mest var ”1 500 utlänningar inspärrade på en och samma gång”, sammantaget ”3 000 människor internerade i dessa läger” (här räknas inte de tyska och baltiska militärer in som vid krigsslutet kom till Sverige). De politiskt ansvariga i regeringen var socialminister Gustav Möller och hans stats-sekreterare Tage Erlander som i sina memoarer inte riktigt vill kännas vid det som hände. Men även detta, även hans skönmålningar, har varit kända sedan länge, liksom det som sägs om kringhistorien. Siffrorna ovan sätts för övrigt inte i relation till hela antalet flyktingar i Sverige under denna tid: mot krigsslutet mer än 180 000 (inklusive 80 000 finska flyktingar, av dessa över 40 000 barn). En tredjedel av flyktingarna var norrmän. Nästan 15 000 av de sistnämnda fanns periodvis i andra slags läger, nämligen i militära förläggningar. Sverige tränade och utrustade ju både en norsk poliskår och en norsk reservarmé under kriget, vilket dock inte hör till författarnas bild (se Anders Johansson: Den glömda armén, 2005).

Ofta är det enskilda konkreta människoöden som följs upp i boken utifrån nu tillgängligt material och som åskådliggör de större frågorna. Politiska flyktingar som hade försvarat demokratin mot nazismen, blivit förföljda, kanske fängslade och torterade, hamnade nu i en miljö präglad av intolerans, tvång och därtill okunnighet hos lägerledningen. Motsättningarna bland flyktingarna var också stora. De hade ofta hört till grupper och partier som hade bekämpat varandra. Till det mest upprörande hör att även några kvinnor sattes i ett läger, kvinnor som hade mycket traumatiska upplevelser från de verkliga, de tyska koncentrations-lägren, från vilka de hade befriats. Det rörde sig visserligen om ett fåtal, men att 1945/1946 placera dem tillsammans med misstänkta ”tyskvänliga” kvinnor illustrerar återigen den minst sagt stora okänsligheten hos de svenska myndigheterna.

Att alltså svaret på ovan ställda fråga om bokens värde trots dess brister också är positivt beror på att det är så viktigt att påminnas om hur lätt det är i farofyllda tider att rucka på grundläggande mänskliga rättigheter. Och det var det som hände i en del av lägren. Besluten om vilka som skulle interneras anpassades för övrigt efter krigsläget. Att quislingar och (utländska) ”nazisternas tjänare”, som flydde till Sverige särskilt under krigets sista år eller rentav redan funnits här, internerades var ändå begripligt, på samma sätt som att man dömde överbevisade sabotörer till fängsligt förvar, på vilken sida de än stod. Men även i dessa fall förekom åtgärder som inte hör hemma i ett demokratiskt rätts-system.

När vi nu igen befinner oss i en tid då det förekommer övergrepp som man menar behövs för att försvara samhället mot olika hot, gäller det att vara på sin vakt. Att ett lägersystem funnits i Sverige, att folk internerats utan att frihetsberövandet eller fängslandet prövats i domstol eller de drabbade ens fått veta skälen, är ett varningstecken. Det kan hända igen! Samtidigt: att placera de svenska lägren i samma fack som de tyska koncent-rationslägren eller ens Guantanamo Bay, vilket också görs i boken, är att gå till överdrift: taggtråd fanns i de flesta fall inte i Sverige, besök i kringliggande samhällen var vanliga, fysisk tortyr förekom inte. Men det psykiska lidandet var stort. Det handlar alltså om ett upprörande system, och att känna till det är av vikt. Författarna har rätt när de menar att det finns ”anledning att fundera vidare kring detta”.