Pedagogikens fördärvlighet

Universitetslärare i Sverige förväntas utföra tre uppgifter: forska, undervisa och det som internt brukar kallas för ”tredje-uppgiften- uppgifter”. Till det sistnämnda hör att diskutera och presentera vetenskapliga rön inför en bredare allmänhet. Dit hör föredrag inför föreningar och på bibliotek, författande av populärvetenskapliga artiklar (som t.ex. den här artikeln) och böcker och debattinlägg i dagsaktuella politiska och kulturella frågor utifrån ett vetenskapligt perspektiv. Många universitetslärare tar lätt på den tredje uppgiften (en del tar i och för sig lätt på alla tre uppgifterna), andra lägger ned viss tid på uppgiften och ytterligare några lägger ned ansenliga mängder tid och kraft på tredje uppgiften. I den senare kategorin torde Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, tillhöra de absolut främsta. Under senare år har hon varit den ledande kritikern mot flum och förfall både i svensk skola och i den akademiska disciplin vars företrädare mer än någon annan bär ansvaret för den uppkomna situationen, nämligen pedagogik. Om inte den svenska kulturdebatten i långt större utsträckning kommit att handla om de senaste påbuden från franska låtsasfilosofer än om den katastrofala situationen i den svenska skolan och vad som bör göras åt saken, skulle Inger Enkvists nya bok Uppfostran och Utbildning vara en händelse av rang i rikets intellektuella debatt.

Uppfostran och Utbildning är en bok rik på observationer av snedvridna trender och tendenser i svensk skolpolitik och pedagogik, men det torde ändå gå att urskilja en röd tråd, nämligen att det grundläggande misstaget har varit att, som den retoriska figuren låter, ”sätta eleven i centrum”. I någon bemärkelse skulle naturligtvis alla skriva under på att man bör sätta eleven i centrum, men problemet är att det som i svensk skolpolitisk diskurs döljer sig under den retoriska figuren, har varit att man låter elevernas viljor och intressen utgöra det nav kring vilket hela skolväsendet byggs upp. Det är eleverna som skall välja vad de skall studera och det är också eleverna som skall välja hur de skall studera. Och det är någonting som är långt mycket mer kontroversiellt än den betydligt vagare figur som artikuleras i den skolpolitiska debatten.

Betänk för ett ögonblick vad som är syftet med ett skolväsende. Ett syfte tycks vara att individen faktiskt skall lära sig vissa saker som exempelvis att räkna, läsa och skriva både på modersmålet och på andra språk. Ett annat mål tycks vara att eleverna skall tillägna sig goda vanor, både i hur de behandlar andra människor och i sina attityder till kunskap. De skall exempelvis lära sig att visa respekt för sina medmänniskor, noggrannhet i intellektuella sysselsättningar och en strävan efter att söka sanningen. Hur förvärvar man de här attityderna och de här kunskaperna? Det traditionella svaret genom århundradena har varit att det kräver dels självdisciplin, dels en vägledare som visar barnet eller eleven vägen. Självdisciplin krävs eftersom barnet i utgångsstadiet måste lära sig att inte falla till föga för sina omedelbara ingivelser och önskningar. Barnet måste helt enkelt lära sig att försaka vissa av sina omedelbara önskningar för att istället sträva efter att realisera önskningar som först låter sig realiseras på längre sikt. För att ta ett trivialt exempel från vuxenlivet: planerar man att köpa ett hus, så försöker man hela tiden spara pengar, snarare än att köpa konsumtionsvaror som är trevliga för stunden. På samma sätt måste barnet lära sig att disciplinera sina egna infall och omedelbara önskningar för att kunna realisera långsiktiga önskningar och för att kunna samarbeta med andra, som eventuellt kan ha motstridiga omedelbara önskningar. Vägledare har eller bör barnet ha, av det enkla skälet att man inte kan begära av ett barn att det på egen hand skall lära sig vilka vanor som är goda, vilka som är dåliga, vilken kunskap som är nyttig och relevant och vilken som är mindre relevant. Historiskt sett har den här funktionen i stor utsträckning fyllts av barnets egna föräldrar, men under modern tid har också skollärare kommit att få en stor betydelse i det här avseendet.

Tycker du att det här låter vettigt? I sådana fall har du stor anledning att oroa dig över den svenska skolans kurs. Den kursen har nämligen under flera årtionden vilat på premissen att ovanstående resonemang är felaktigt. En av de grundläggande tankefigurerna har tvärtom varit att det är elevens intressen och önskningar som skall stå i centrum och utgöra navet kring vilket allting kretsar. Eleven skall själv bestämma vad han eller hon skall studera och hur detta skall studeras, och läraren skall mer fungera som ett passivt bollplank. De officiella argumenten för den här ståndpunkten, i den mån det alls finns några argument, är så förvirrade att det borde vara pinsamt för landets skolpolitiker och utbildningsideologer.

Allt ska vara roligt

En tanke tycks vara att elever lär sig lättare om de tycker att det är roligt i skolan. Om eleverna själva får välja vad de vill lära sig och hur de vill göra det, så kommer de att ha roligt i skolan. (Alltför många välmenande föräldrar, som naturligtvis vill att deras barn skall ha det bra, tycks ha accepterat det här motivet rakt av.) Det är noterbart att det inte enbart är politiker med rötterna i bokstavsvänstern som har accepterat den här tankegången. Från borgerligt håll framkom för några år sedan åsikten att historia inte borde vara ett obligatoriskt ämne på gymnasiet med det i sammanhanget lika vanliga som värdelösa argumentet att många elever tyckte att det kunde vara ”tråkigt”. En bisarr konsekvens av den här teoribildningens dominans, som Enkvist tyvärr inte belyser, har varit att bokstavsvänstern kunnat gå i allians med marknadsfundamentalister för att slita sönder en tidigare någorlunda väl fungerande skola. Ty samma tankegång är fullt förenlig med högerns vurm för privata lösningar (vilket har lett till att snart sagt vilken halvfigur som helst får starta en friskola) och en mer eller mindre outtalad föreställning att marknadslösningar också bör appliceras i skolans vardag varför elever helst skall få välja både skola, ämnen och lärare (!) i så stor utsträckning som möjligt.

Argumenten är naturligtvis helt värdelösa. Det är förmodligen trivialt sant att elever som tycker att det är roligt att lära sig ett ämne lär sig det lättare än elever som tycker att ämnet är tråkigt. Men därav följer naturligtvis inte att elever alltid bör få ha roligt i skolan. Ty det kan naturligtvis vara så, att det finns vissa mål som är så viktiga att uppfylla, att de kräver att eleven försakar sitt nöje och sin omedelbara behovstillfredsställelse. Det är till och med troligt, att så är fallet.

Fostran är förtryck

En annan tanke, som är om möjligt än mer förvirrad, i den moderna pedagogiska diskursen, och som Enkvist ägnar mycket möda åt att bena ut, är att läraren eller skolväsendet förtrycker eleven genom att åta sig en fostrande uppgift och försöka korrigera vissa beteenden. Mot den här bakgrunden har dels de auktoritära aspekterna på lärarrollen helt kommit att skjutas åt sidan i modern lärarutbildning, dels olika former av utvärderingssystem som exempelvis betyg kommit att starkt ifrågasättas. Här tycks Rousseaus drömmar om den ädle vilden (i det här fallet exemplifierat av barnet i sin försocialiserade fas) gå hand i hand med Foucaults letande efter en ständigt repressiv förtryckande makt (i det här fallet exemplifierat av läraren och skolväsendet). Vissa pedagoger nöjer sig inte ens med att hävda att skolans fostrande funktion fyller en repressiv funktion utan går ett steg vidare och hävdar att skolans bildande funktion fyller samma repressiva funktion. Genom att läraren väljer ut vissa ämnen och vissa aspekter på samma ämnen som lämpliga att studera, förtrycks eleven eftersom denne inte själv har valt ämnet. När sådana här resonemang (vilket tyvärr är vanligt) dessutom kopplas till sanningsrelativistiska positioner, kan resultatet bli nästan groteskt. En lärarstudent, som undertecknad undervisade, hävde vid ett tillfälle ur sig att hon aldrig skulle korrigera en elev, eftersom det inte finns någon sanning och eleven i sådana fall hursomhelst skulle bli förtryckt.

En fara med Enkvists exposé över dessa och andra dumheter i den moderna utbildningsvetenskapliga och skolpolitiska diskursen är att de är så absurda att det finns risk att tro att Enkvist överdriver. Det är möjligt att man måste ha upplevt det på plats, antingen som lärarstudent eller som lärarutbildare (i mitt fall som både gymnasielärarstudent och som lärarutbildare) för att inse att hennes bild är riktig.

Den moderna tekniken har visat sig vara en lämplig allierad för moderna pedagoger, dels eftersom den erbjuder en åtminstone teoretisk möjlighet att realisera pedagogernas eget program (datorerna ersätter helt enkelt lärarna), dels eftersom man har lyckats få stöd av IT-industrin, som föga förvånande har insett att här finns pengar att tjäna. Enkvist beskriver hur en högstadieskola i Färila lyckades få 43 miljoner kronor för att förverkliga ett projekt helt i linje med resonemanget ovan om den moderna pedagogiken. Eleverna fick arbeta enskilt och kunde själva välja inriktning på vad de ville studera. Såväl lärare som elever utrustades med bärbar dator och skolan byggdes om så att den mer påminde om ett kontorslandskap än en traditionell skola. Skolan kan tyckas ha haft närmast strålande förutsättningar att lyckas med projektet. Förutom de ekonomiska resurserna och entusiasmen bland lärare och elever så var lärartätheten relativt hög eftersom det i snitt bara fanns 14 elever per klass, vilket torde vara optimala förutsättningar för en lärare att träda i bakgrunden och agera som handledare, snarare än att fungera som undervisningens ledare. Emellertid visar en utvärdering att resultatet blev närmast katastrofalt. Elever valde ofta ämnen utefter fritidsintressen såsom exempelvis snöskotrar eller läppstift, de skaffade sig ingen systematisk kunskap i ämnena de studerade utan de fick enbart en partiell bild, de visste inte heller vad de skulle leta efter eller var de skulle leta. Konsekvensen blev att eleverna helt kom att sakna en helhetsbild av ämnena som de studerade och att deras inlärning blev påfallande ytlig. Föga förvånande så vägrade skolan att dela med sig av resultaten i de nationella proven till utvärderaren.

Föreställningen att det räcker med en dator och en tyst lärare för att eleverna både skall ha roligt och lära sig själva, verkar för övrigt ha ytterligare en stor nackdel som Enkvist inte nämner. Amerikanska forskare som exempelvis Mark Bauerlein har påpekat att ett konsekvent datoranvändande tycks leda till att användaren blir en sämre läsare. Studenten får som vana att skumläsa texter, blir snabbare uttråkad och tenderar att sky längre texter.

Bristande självdisciplin, mindre kunskap

Vad blir då konsekvenserna av den moderna pedagogiken? Ja, en uppenbar konsekvens som Enkvist betonar, är att påfallande många elever överhuvudtaget inte lär sig någon självdisciplin. Det här får i sin tur som konsekvens att de blir sämre på att visa andra människor respekt och att de får svårare att sträva efter att realisera önskningar som först kan realiseras efter hårt arbete och lång tid. De blir helt enkelt slöa narcissistiska egoister, som saknar förmågan att anpassa sig efter andra, men som alltid sätter sig själva i centrum. Situationen blir, som hon påpekar, inte direkt bättre av att många av dagens ”föräldrar hör till en generation som uppfostrats fritt, vilket ofta betyder att de inte uppfostrats alls”. Själva förutsättningarna för en kommunikation mellan generationer, eller till och med inom generationer, riskerar också att brytas sönder, eftersom det gemensamma lärostoffet blir mindre och mindre som en konsekvens av att eleverna själva får välja vilka ämnen de skall studera och vilket stoff de skall ta upp. Vi får ett samhälle vars medborgare i större och större utsträckning kommer att ha en mindre och mindre gemensam referensram.

Hur har det då kunnat bli så här? Ja, det är uppenbarligen en fråga värdig en eller flera avhandlingar. Men det är uppenbart att en stor del av skulden måste ligga på pedagogikämnet. Det är, som den norske samhällsfilosofen Jon Elster uttryckte saken för ett par år sedan, ”en offentlig hemlighet” bland universitetslärare att pedagogik som vetenskap betraktat rent generellt sett håller en väldigt låg nivå. Det är inte heller en ovanlig uppfattning bland universitetslärare på andra institutioner än pedagogiska, att det enklaste sättet att lösa skolans problem är att lägga ned pedagogikämnet eller åtminstone frikoppla pedagogerna från allt som har med skolans verksamhet att göra. (En förmodligen apokryfisk historia man kan få höra på internationella konferenser går ut på att Finlands skolframgångar förklaras av att landet helt saknar professurer i pedagogik.) Att avslöja charlataner är relativt enkelt i vetenskaper som fysik – det räcker som regel med att göra enkla experiment för att visa att de har fel. Det är betydligt svårare i samhälls- och beteendevetenskaperna eftersom teorierna inte på samma enkla vis låter sig utvärderas. Därför är det ovärderligt med böcker som Uppfostran och Utbildning som grundligt visar vilka charlataner som faktiskt har fått inflytande över svensk och internationell skolpolitik.