En drottnings bikt

Drottning Josefina – gemål till Oscar I – brukar nu för tiden bli omnämnd på sin höjd vid Nobelfesten eller något annat festligt tillfälle då de utsökta smycken kommenteras som vår nuvarande drottning bär. De har genom Josefina kommit till Sverige. Hennes förmögenhet och lämpliga anor var orsaken till att hon – en söt och väluppfostrad femtonåring i Bayern – utvaldes att bli kronprinsessa i Sverige med uppgift att sörja för uppkomlingsdynastin Bernadottes anseende och fortbestånd. Att hon därtill var katolik och ville så förbli, fick man ta på köpet och hon tillsades att behålla sin tro för sig själv.

En sådan uppmaning kunde mången katolik i Sverige 1823, det år Josefina anlände till Stockholm, känna det frestande att krypa bakom. Den katolska kyrkan var på väg att utplånas i Sverige. Det fanns en enda, åldrad katolsk präst i landet – en enda, ruffig gudstjänstlokal – en ömklig, krympande skara av 500 fattiga katoliker. De få välbärgade tog avstånd från kyrkan och deras barn sattes i protestantisk skola. Det svenska samhället var emot ”främmande” trosbekännare: ingen sådan fick inneha en statlig tjänst och ingen svensk fick lämna statskyrkan.

Trots den katolska församlingens föga inspirerande tillstånd och hennes egen omgivnings negativa inställning till katolicismen förblev Josefina en from och övertygad kyrkans dotter. Hon klarade den svåra religiösa balansgång hon måste prestera. Sina barns kristna uppfostran överlät hon lojalt åt andra, i sitt kapell bad hon ensam. Hon deltog i statskyrkans högtidligheter och umgicks älskvärt med landets biskopar samtidigt som hon helhjärtat men undvikande uppmärksamhet understödde byggandet av några små katolska kyrkor i Sverige och Norge.

Jag vill se min tro älskad

På katolskt håll brukar främst Josefinas ekonomiska hjälp framhävas. Hennes bidrag var dock i betraktande av hennes finansiella tillgångar inte särskilt stora. Hon hade många hänsyn att ta.

Dessutom var det något mer än materiell uppbyggnad hon kände som viktig när det gällde den katolska tron i Sverige.

Vad detta något var avslöjas i brev från Josefina till påven i Rom. Honom – Pius IX- sökte hon kontakt med först efter sin makes bortgång, men då desto ivrigare. Från 1860 till sin död 1876 skrev hon över 20 brev till Plus.

I ett av de första breven berättar hon om sin situation och sin innerligaste önskan:

”Jag är här nu sedan 45 år tillbaka och biskop Studach med mig. Vi har fått vidkännas mycket, lidit tyst för vår Heliga Tro. Början var svår och varade länge, fordrade stor klokhet och försakelse! Allt jag gjorde hade bara till syfte att söka göra mig älskad genom min kärlek till alla utan åtskillnad, genom mitt tålamod, min tolerans och endast för att min Tro skulle bli älskad. Gud är vittne till att jag inte säger detta för att berömma mig själv utan för att tacka Honom för att Han värdigats att några gånger betjäna sig av mig!

Först var man misstänksam mot mig, jag var katolik. Man var länge rädd att jag ville värva proselyter, påverka min omgivning, min familj. Efter hand minskade fördomarna mot religionen, man började bättre förstå mina avsikter. – Och förvisso finns det ännu efter nära ett halvt sekel inte några uppnådda succéer att berömma sig av. Tvärtom kan jag säga att det nästan är förödmjukande att tänka på den ringa framgång som vunnits under så många år. Det har ofta hänt att biskopen och jag missmodigt frågat oss: Varför har Gud fört oss hit, eftersom vi kan göra så litet till Hans ära?”

Dotterlig medkänsla

Josefinas tillit till påven var stor. Sin uppfattning att han var Kristi ställföreträdare på jorden vek hon aldrig ifrån, hur många nidteckningar av den konservative Pius de svenska tidningarna än spred till sina läsare – och till dem hörde säkert den samhällsintresserade Josefina. 1860 var ett svårt år för Pius. Hans vägran att stödja italienarnas frihetskamp hade gjort honom impopulär, han fråntogs nästan hela Kyrkostaten och kunde endast med franska soldaters hjälp hålla sig kvar i Rom.

På Stockholms slott författade Josefina ett brev till honom. Hon skrev på franska. Brevet är det första av många följande i vilka hon uttrycker sitt medlidande med den katolska kyrkans hårt prövade överhuvud:

”Tres-Saint Pere!

Jag kan inte motstå en önskan att till Ers Helighet uttrycka min djupa smärta när jag ser de prövningar och lidanden som det behagar Gud att låta nå ända in till kristenhetens centrum! -Jag tror alltför fast på Vår Herre Jesu Kristi ord för att ett enda ögonblick frukta det som tycks hota vår Heliga Kyrkas existens. En vilseledd del av hjorden lyder inte längre sin herdes röst och återgäldar hans välgärningar med stor otacksamhet. Jag förstår att Ers Helighets faderliga hjärta bittert lider av detta.

Men ju mer fadern lider, desto mer bör barnen sluta sig till honom för att visa honom sin kärlek, sin trofasthet, sin lydnad. Det är detta som gör att jag djärves fatta pennan för att till Ers Helighet säga att Ni också här har barn som lider med Er, som offrar sina tårar och sina böner till Gud för att utverka ett slut på dessa grymma prövningar. Jag förblir, Helige Fader, Ers Helighets trogna och tillgivna dotter i Jesus-Kristus.

Josephine. Drottningmoder.”

Från Vatikanen kom ett tack. Som alla påvens brev till Josefina är det på italienska och på endast några få rader, stilistiskt utformade av en van skrivare:

”Ers Majestät.

Det behagar Herren att tynga oss med sin hand för att göra oss delaktiga i Hans lidande om det än må vara aldrig så litet, men det behagar Honom även att hjälpa och trösta oss i vår svaghet. Bland dessa tröster räknar jag det brev som Ers Majestät haft godheten tillställa mig. – Jag skänker Ers Majestät rikligen min apostoliska välsignelse och försäkrar att jag inte skall upphöra att bedja till Gud för alla medlemmar av Er höga familj.

Pius PR IX”

För Josefina blev påvens personliga hälsning den största skatt. ”Jag såg hur tårar rann i överflöd när hon läste brevet”, berättar hennes biktfader Studach, ”hon kysste brevet i stället för Hans Helighets fötter.”

När Studach två år senare i Rom vigdes till biskop fick han med sig hem en guldmedaljong inneslutande en kame med den heliga Jungfruns bild som gåva från Pius till Josefina. I sitt tackbrev uttalar hon åter sin förvissning att Gud bistår sin kyrka. Hon förstår hur tröstande det varit för den plågade Pius att många biskopar från alla delar av världen varit sam

lade i Rom och att han ”fått erfara den enhet och universalitet som kom till uttryck vid Jesu Kristi vikaries fötter! Oh, är det inte tillåtet att hoppas att denna sublima tavla kommer att öppna många missleddas och olyckligas ögon och återföra dem till Tron?

Jag fäster mitt hopps ankare vid detta och jag säger mig att där allt tycks vara förlorat, mänskligt sett, kommer Gud till hjälp på vägar som inte är våra vägar. Sådant är mitt hopp, sådan min tro, ty korset som för till himmelen och som redan har medfört så många segrar kommer alltid och slutligen att besegra otroheten!”

Något gott höll på att ske

I maj 1868 sänder Josefina ett brev till den Helige Fadern för att hon, som hon säger, vill göra honom glad genom att berätta om hans barn i Stockholm. Efter många år av orättvisor och förödmjukelser har nu katolikerna framgångar fastän religionsfriheten fortfarande är snäv och deras förhoppning att få se de inskränkande lagarna ändras ännu inte har infriats. ”Vår kära renoverade kyrka är alltid fylld av en andaktsfull skara människor, av vilka ett stort antal är oliktänkande”, berättar hon.

En månad senare skriver hon på nytt, nu djupt bedrövad. Allt är inte så bra som hon låtit påskina. Den lilla församlingen är delad i två läger, med präster och systrar som främsta agerande. Drottningen söker påvens hjälp. Det blir ett långt brev – elva sidor – och hon ber om största diskretion, biskop Studach bör ingenting få veta.

”Jag kommer som en dotter till sin fader för att med förtroende och sanningsenligt anförtro Ers Helighet mina bekymmer, så att säga under biktens insegel”, inleder hon. ”Oh, Helige Fader, Ni har så många sorger och besvärligheter för era många andliga barns skull i hela världen att det kostar mig mycket att öka dem ytterligare genom att berätta om det som sker här – jag som bara ville glädja Ert hjärta! Men mitt katolska samvete, min önskan att Gud skall vara ärad, och missionens verkliga bästa gör det som en lag för mig. Det är först sedan jag bett Gud att styra min penna och diktera vad jag bör säga eller bör tiga med som jag vågar utföra denna svåra uppgift, övertygad om att jag talar endast med Ers Helighet ensam!”

Hon skildrar bakgrunden. Studach var kraftfull som församlingens ledare under sina bästa år, betonar hon. Han predikade om Exemplet och Ordet, han byggde kyrkor i Stockholm, Christiania och Göteborg, inrättade församlingsskolor för pojkar och flickor. Det var när flickskolan fick en ny föreståndarinna, tillhörande kongregationen Filles de Marie, som bekymren började. För då hade också Sankt Josefsystrar kommit till Stockholm och startat en flickpension. Det blev rivalitet och avundsjuka de båda systrakommuniteterna emellan. En nykommen präst, italienske barnabitpatern Moro, drogs in i konflikterna. När han valde att betjäna i första hand josefsystrarna utsattes han för förtal. Nu har biskop Studach på ett förödmjukande sätt avlägsnat Moro från Stockholm. Moros vänner är i uppror.

Josefina döljer inte på vilken sida hon står. Hon beklagar djup Moros bortsändande. Med honom hade något nytt och värdefullt tillförts kyrkan i Sverige:

”Han lärde sig svenska och drog snart mycket folk till vår kyrka genom sina utmärkta predikningar som präglas av kärlek till Gud och nästan. Han blev eftersökt av många människor, både protestanter och katoliker, fick kontakt med familjer och vann så småningom allas hjärtan, några genom sina predikningar, andra genom sitt exempel och sin bildning. – Han gjorde vår heliga Tro älskad. Han förmådde att på två år vända opinionen till vår fördel och jag var lycklig över hans framgångar som var vår sanna Tros framgångar! All denna popularitet i alla samhällsklasser var mer än morgonrodnad för en ny tid för vår kära mission.”

Men Moros framgångar väckte avund i den katolska prästgården, där han alltför uppriktigt kom med kritik. De andra prästerna och deras hushållerska ogillade hans utåtriktade liv och svartmålade honom inför Studach, som befann sig utomlands. Vid sin återkomst beslöt Studach att förflytta Moro till Christiania. Det var som ett blixtnedslag, skriver Josefina och Studach vill ej ändra sig:

”Jag talat ut med biskopen om denna tråkiga historia- men den här gången vill han inte lyssna. Han tror mig vara missledd, misstänker att patern har intrigerat och ser inte de kvinnliga intrigerna. – Biskopen har åldrats. Jag ser att han lider av det som man låtit honom göra, för han är en så utmärkt människa som vill det bästa, vill det som är rätt. Men man har bearbetat honom under hans bortovaro och han kan inte mer klara upp det kaos som han befinner sig i. Jag har gjort vad jag kunnat för att öppna hans ögon. Allt är lönlöst.”

”Men Helige Fader”, klagar Josefina, ”vilken skada att stoppa upp det arbete som börjat här. Att plötsligt förstöra två års arbete, att driva tillbaka hjärtan som var redo att flyga till oss och som nu drar sig tillbaka därför att de inte vill ha något att göra med dem som förföljer deras kära fader och som på grund härav börjar anklaga den katolska kyrkan som de var på väg att älska och som flera snart skulle kommit att tillhöra, det fattades bara ett steg.”

Så framför drottningen sin enträgna bön till Pius: ”Ge oss tillbaka pater Moro! Jag är tolk inte bara för våra katolska församlingsbor utan också för protestanter i alla åldrar och samhällsklasser, officerare, ämbetsmän, professorer, damer ur alla stånd! Nu gör jag min bikt för min andlige Fader med obegränsat förtroende, men med klappande hjärta för jag är rädd för att blanda mig i kyrkliga angelägenheter. Men denna gång anser jag det vara en samvetssak att göra sanningen känd för Ers Helighet, att rätta felaktiga omdömen. Ers Helighet förstår säkert hur mycket jag lider av att se det oändliga goda som började slå rot i detta land, plötsligt kvävas i sin växt!”

Olika karaktärer

Man kan undra över drottning Josefinas starka engagemang för denne italienske präst, som bara varit några få år i Sverige, och de stora förhoppningar hon knöt till honom. Säkert var det så att hon, hur övertygad katolik hon än var, inte var okänslig för sina anhörigas kommentarer. Och hennes sorgebarn Carl XV som ideligen kom med för henne smärtsamma fördömanden av den katolska kyrkan, hade tyckt mycket om den angenäme pater Moro! Det hade fött ett hopp i hennes modershjärta.

Hennes entusiasm vittnar om vilken undanskymd och sluten tillvaro den lilla katolska församlingen hittills fört i Stockholm. Den sällskaplige paterns älskvärda uppträdande hade hos henne väckt övertygelsen att katolikerna inte skulle inskränka sig till att söka skydd mot angrepp. De borde på ett kärleksfullt sätt ge sökande själar tillfälle att lära känna sanningen.

Josefina var inte den som skrev något nedsättande om andra personer i sina brev och hon framhåller för påven att den katolske kyrkoherden i Stockholm, Anton Bernhard, har sina förtjänster. Han hade flera gånger dragits inför domstol för den katolska trons skull, var god mot församlingens fattiga och vårdade omsorgsfullt kyrkobyggnaden. Men både han och den andre församlingsprästen, Georg Huber, hade tidigare varit måltavlor för så mycket hån från allmänhetens sida att de höll sig undan så mycket de kunde. Huber ägnade sig bara åt pojkskolan. Bernhard agerade visserligen, men mest anonymt och genom polemiska tidningsinlagor. Därigenom kom han i dispyt med lutherska biskopar och fritänkande journalister om katolsk lära – ”det finns inte en dogm som jag inte försvarat”, brukade han framhålla – vilket inte precis befordrade ett försonligare religiöst klimat. De två prästerna hade varit i Sverige i nästan 30 år, deras attityder hade stelnat, deras hjärtan hårdnat. Kyrkoherde Bernhard är förtjänt av en högre post, påpekar Josefina för påven och avser därmed en förflyttning till utlandet.

Samtidigt som Josefina, biskop Studach ovetande, anförtrodde sig åt påven satt Studach i ett annat rum på Rosendals slott och förklarade i brev till propagandakongregationens prefekt varför han måst avlägsna Moro från Stockholm:

”Pater Moros idéer är diametralt motsatta kyrkoherde Bernhards. Han tror att han omvänder folk genom att hänge sig åt många visiter, middagar, sällskapslekar, med ett ord genom att delta i alla dårskaper och utan att säga emot det som är fel. Herr Bernhard och de andra prästerna tror sig däremot vinna själar genom ett uppbyggligt och tillbakadraget levnadssätt. – Jag är övertygad om att Ni, Ers Eminens, liksom jag föredrar de senare.”

Josefina hade avslutat sitt långa brev till påven med ett PS.: ”Jag begär inte svar på detta brev. Ers Helighets stora vishet kommer att besvara det genom sina avgöranden.”

Det kom inget svar, inte heller något påvligt avgörande. Till slut bönföll hon Pius ännu en gång: ”Glöm inte vår stackars mission, ha medömkan med den andliga övergivenhet i vilken den befinner sig. Jag känner en moders hjärta för mina bröder i Jesus Kristus och jag lider med dem!”

Inte ens en drottnings ord vägde tungt i Rom. Pater Moro återflyttades inte till Stockholm. Sommaren 1869 lämnade han den skandinaviska missionen för Paris. Josefina skrev resignerat ett avskedsbrev till honom: ”Må Guds vilja ske. Endast Han vet vårt bästa.”

Missionens framtid

1870-talets första år var Pius mer än någonsin objekt för drottning Josefinas förböner. Ett biskopskoncilium i Rom måste brådstörtat avbrytas när Tyskland och Frankrike råkade i krig. Italienska trupper tågade in i staden. Kyrkostaten upphörde definitivt och Pius gjorde sig till fånge i Vatikanen. ”Påvedömet på det hala” löd rubriken i de svenska tidningarna, som raljerade över token Plus och hans jesuiter och i honom såg den siste påven.

Josefina följde händelserna med bävan. Under hela konciliet bad hon ivrigt att Gud inte skulle tillåta att påvens ofelbarhet skulle proklameras som en dogm, vilket många biskopar ville. En sådan dogm skulle komma både katoliker och protestanter att avlägsna sig från katolska kyrkan. ”Varför formulera en sak som man aldrig tvivlat på?” frågade hon.

Dogmen proklamerades. Josefina accepterade på nytt: ”Jag tror att inte någonting händer utan Guds heliga vilja.”

Den här gången hade Josefina inte försökt påverka påvens avgörande genom brev. Inte förrän i april 1873 tar hon upp korrespondensen med honom. Då gäller det biskop Studachs efterträdare.

Hon förbereder påven på att döden nalkas för Studach, vars krafter länge varit i avtagande. ”Jag kommer att i honom förlora en vän, en andlig vägledare, som under femtio år troget har deltagit i mitt livs alla prövningar i Sverige. Förlusten av honom kommer att bli smärtsam”, skriver hon.

Hon fortsätter: ”Mitt i all denna ängslan kan jag emellertid inte ett enda ögonblick släppa tanken på den katolska missionens bästa, dess framtid i Sverige. Nu är stunden inne, efterlängtad. Det ankommer endast på Ers Helighet att besluta i dylika ärenden, det vet jag. Men jag vet också att när det gäller min heliga tros intressen tillkommer det mig att åberopa min erfarenhet av femtio års strider och lidanden. – För att bryta tystnaden av likgiltighet och avståndstagande behövs det nya, intelligenta, överlägsna krafter, lika fasta som fördragsamma karaktärer med förmåga att väcka uppskattning, respekt och förtroende. Vi var för några år sedan vittnen till vad nya krafter kan åstadkomma.”

Det är pater Moro och hans medbröder inom barnabitorden som Josefina åsyftar. Studach avlider en månad senare och i ytterligare fyra brev till Plus under 1873 pläderar hon mer eller mindre öppet för att en präst av barnabitorden – helst Moro – skall utses till Studachs efterträdare. Hon ursäktar sig: ”Må Ers Helighet förlåta min uppriktighet då det gäller mina goda avsikter för Guds och hans kyrkas ära. Jag skulle så gärna vilja att vår helige Fader fick någon glädje och tröst av vår mission som har legat i träda så många år. Må Gud uppfylla mina önskningar.”

Särskilt är Josefina rädd för att en jesuit skall bli apostolisk vikarie i Sverige. ”Jag upphör inte att avråda därifrån med hänsyn till att jesuitorden inte har tillåtelse att slå sig ner i Sverige sedan reformationen 1525. Hatet var då framför allt riktat mot några medlemmar av denna orden. Det kunde därför få olyckliga följder för oss alla här, ja oräkneliga!” understryker hon och antyder att hon, om jesuiter kommer till Sverige, ser sig tvungen att minska sitt ekonomiska stöd till församlingen. Personligen har hon inte något emot jesuiter och är övertygad om att de gör mycket gott, ”men jag bör respektera opinionen i mitt land som är emot dem”.

Guds obegripliga vägar

Pius gav undvikande svar i utnämningsfrågan. Han försäkrade dock att ”ingen kommer att utnämnas som tillhör den orden som Ers Majestät är emot”, vilket Josefina tolkade som ett löfte om att en barnabit skulle utses till apostolisk vikarie.

Tiden gick. Josefina telegraferade till Rom: ”Jag önskar omedelbart svar angående biskop i Sverige, vi lever i ett bekymmersamt provisorium” men måste sucka: ”Allt, allt går med långsamma steg, det är olidligt.”

Josefina hade rätt i att det behövdes nya krafter. Missionen i Sverige var inte så utvecklad som i grannländerna. I Danmark fanns tjugotvå katolska präster, i Norge tretton, i Sverige bara sex och endast fyra katolska kyrkor. Konversioner var sällsynta och katolikerna inte många fler än fyrtio år tidigare. Av Stockholms sjuttio katolska familjer ägde bara tio någon förmögenhet och de flesta barnen måste på grund av sina föräldrars fattigdom försörjas av församlingen.

Sökandet efter en ledare pågick bakom Josefinas rygg. Att utnämningen dröjde antog hon berodde på att alla som erbjudits posten hade avböjt, ”ett bevis på att vår stackars mission är mycket diskrediterad”.

Med hänsyn till de tidigare motsättningarna ansågs inte Moro lämplig som apostolisk vikarie. Till slut återstod bara kandidater i Skandinavien.

När beskedet om den nye apostoliske vikarien äntligen kom – femton månader efter Studachs död – blev Josefinas kommentar: ”Guds vägar är obegripliga.” Den utvalde var nämligen Georg Huber – en av de präster i Stockholm som hon sedan länge önskat få utbytt.

Först tre månader efter meddelandet förmådde hon sig att skriva till Pius och då var tonen, mot vanligheten, aningen kylig:

”Propagandakongregationen har till Er föreslagit abbe Huber som kandidat till att bli apostolisk vikarie och Ni har gillat detta val. Denne dygdige präst har utan tvekan de bästa avsikter och har rest till kontinenten för att söka efter präster. Men jag fruktar mycket att han trots sin goda vilja inte kan uppbringa den kraft som är nödvändig för att bryta med det förgångna och övervinna hindren för den reform som är så nödvändig i denna missions ledning.”

Till Rom!

Pius IX karikerades flitigt i svenska pressen men Josefina hade aldrig sett honom i verkligheten. 1875 skickade hon honom ett viktigt budskap från Stockholm:

”Det är med djup rörelse, med hjärtat fullt av glädje, som jag i dag fattar pennan för att meddela Ers Helighet att jag avreser härifrån den 10 maj till Bayern och att jag, om Gud tillåter det och ger mig lika många krafter som jag hyser fromma och brinnande önskningar, anländer till Rom den 22 maj! Oh min Helige Fader, vad jag kommer att vara lycklig att närma mig Ers Helighet…”

Den 25 maj kom ögonblicket. Den 82-årige Pius mottog Sveriges änkedrottning i enskild audiens och vandrade med henne genom Vatikanens gallerier. Några dagar senare fick hon mottaga den heliga kommunionen ur hans hand och de intog efteråt frukost tillsammans. Josefina fick en mosaiktavla över Petersplatsen i present, själv gav hon Pius ett krucifix klätt med diamanter.

Genast efter sin avresa från Rom tackade hon: ”Tillåt mig att med dessa rader uttrycka min stora tacksamhet för den godhet som Ers Helighet har visat mig, för varje ord av tröst och uppmuntran och faderliga råd som yttrats av Ers Helighets mun!”

Pius försäkrade i sin tur: ”Jag beder för Ers Majestät och för Er ärade familj. Jag beder för Sverige för att från Gud undfå nåden att Han gör hjärtana mer lydiga och leder alla dem Han finner lämpligt att möta sanningens ljus.”

Josefina hade i Rom uppsökt barnabitordens general. Det resulterade i att hon fick sin länge närda önskan uppfylld: pater Moro blev anställd som hennes biktfader.

Så återsågs de då i Stockholm och Josefinas förväntningar på Moro var lika stora som förut: ”Norden kräver Er.” Hon vakade noga över att hans verksamhet som präst inte hindrades av de gamla herrarna Bernhard och Huber, som fortfarande hade svårt att acceptera Moros livsstil. Till Pius rapporterade hon: ”Pater Moro är mycket omtyckt. Man har tagit emot honom med glädje, man söker upp honom, man lyssnar gärna på honom. Men det är nödvändigt för honom att handla försiktigt för att inte chockera vissa respektabla personers känslighet.”

Med helgonens hjälp

Josefina hade mycket att ordna vid sin återkomst från Rom. En byggnad som låg henne varmt om hjärtat höll på att uppföras på Söder: ålderdomshemmet Oscar I:s minne, uppkallat efter hennes make och avsett för äldre damer ur medelklassen, både katoliker och protestanter. Här skulle de leva under samma tak, bli vänner och toleranta mot varandra. En ekumenisk strävan på ett tidigt stadium i svensk historia!

Att hon hyste förhoppning om att hemmet kanske också skulle väcka intresse för katolsk tro framgår av vad hon skrev till påven: ”Jag hoppas att det ålderdomshem som jag grundat skall bidra till att visa den katolska kristna kärleken som är det första medlet att dra till sig hjärtan.”

Sin önskan att svenskar skulle lära känna den katolska tron hade nämligen Josefina kvar. Den 4 februari 1876 – Nordens apostel Ansgars dag- är hon mer än vanligt öppen i ett brev till Pius:

”Vi är mycket stilla i missionen. Jag skulle till och med säga alltför stilla, ty den religiösa elden saknas här. Likväl tror jag att ögonblicket har kommit för att handla genom att dra till sig hjärtan och sinnen. För landets folk, i varje fall de mest bildade, är i regel inte intoleranta. Mellan rationalister å ena sidan och ärke-läsare och bigotta å andra sidan bland protestanterna känner de sig dragna mot något säkert, något orubbligt, som de endast kan finna i vår tro.”

Efter att ha redogjort för sina planer med Oscar I:s minne tillägger hon: ”Må Ers Helighet ursäkta dessa många detaljer under hänsynstagande till min ivriga, mycket djupa och uppriktiga nitälskan för Guds ära, vår missions framtid och den kärlek som jag hyser till alla mina forna undersåtar för vilka jag vill förbli Moder ända till mitt sista andetag. När jag i morse mottog kommunionen uppoffrade jag till Gud de möjliga frukterna därav för vår mission, som grundades av den heliga apostel vars fest vi firar i dag och som var så skön, så blomstrande under århundraden!”

Josefina hade tidigare fått en relik av den helige Erik från Uppsala domkyrka. Nu bad hon Pius om en relik av den heliga Birgitta, en liten bit av den arm som förvarades i Rom. Hon sände sin kammarherre dit ned och han återvände med reliken, inbäddad i tygblommor i en stor förgylld monstrans, prydd med Pius IX:s vapen och en kunglig krona.

I sitt tack till påven sade sig Josefina hoppas att denna dyrbara skatt skulle bringa lycka för det land som födde den heliga Birgitta. Hon avslutade brevet: ”Må Gud ge Ers Helighet många år av hälsa och glädjen att se Kristi kyrka resa sig och växa trots de olyckor och förföljelser som hopar sig över den!”

Det blev Josefinas sista ord till Pius. En överraskande sjukdom tvingade henne till sängs. Telegram utväxlades mellan Stockholm och Vatikanen. Den sjuka drottningen bad om den Helige Faderns förböner och dennes telegrafiska välsignelse lästes upp för henne. Efter att ha mottagit de sjukas sakrament bad hon pater Moro hämta relikmonstransen som under sjukdagarna stod utställd på altaret i hennes kapell. Omgiven av sina anhöriga och sitt hovfolk kysste hon birgittareliken. Några timmar senare dog hon.

”Så slutade detta värdefulla liv”, skrev pater Moro till Rom. Tack vare den rikliga pension som Josefina tillförsäkrat honom kunde han gratis fortsätta att verka i den svenska missionen. Den apostoliske vikarien Huber gav honom till slut sitt varmaste erkännande.

Då jesuiter – trots Josefinas varningar – tre år efter hennes död kom till Stockholm blev det ingen folkstorm. Deras verksamhet inledde i själva verket det begynnande uppsving för katolska kyrkan i Sverige som hon så ivrigt längtat efter.

Källor

Brev från drottning Josefina till Pius IX (22 st.), Archivio Pio IX, Correspondenza Sovrani: Svezia e Norvegia, Archivio Segreto Vaticano, Vatikanen.

Volym 58 (brev till lady Cartwright) och volym 66 (10 brev från Pius IX till drottning Josefina), Bernadotteska familjearkivet, Ulriksdal. Brev från Studach m.fl., S. C., Svezia, volym 4 och 5, Archivio de Propaganda Fide, Rom.

Folkets Röst och Fäderneslandet 1852-1870. Declercq, Eco dei Barnabati studi 1939, s. 77 ff. Om pater Moro se även Signum 1981, s. 205 ff och 1983, s. 268 ff.