Etiken i trångmål

Etik kan definieras som läran om hur människan bör förhålla sig i sitt handlande. Enligt Aristoteles, och enligt allt sunt förnuft, strävar människan i sitt handlande efter att uppnå vissa mål i livet (kunskap, gemenskap, hälsa osv). Etiken har till uppgift att pröva och prioritera de mål som människan ställer upp och de ansträngningar som hon vidtar för att uppnå dem. Denna prövning bör företrädesvis ske inom sådana områden för mänskligt handlande där intressekonflikter hopar sig och där enskildas människovärde, familjens och andra gruppers fortbestånd och samhällets välfärd hotas. Inget samhälle är höjt över alla etiska tvivel, alla har anledning att bevaka vissa etiskt känsliga testområden.

Sådana testområden är i vår tid vården av senildementa, utvecklingsstörda och psykiskt svårt sjuka medmänniskor. Hit hör också en verksamhet inom mödravården som nu har pågått i ungefär 20 år, nämligen fosterdiagnostiken som både i Sverige och den övriga västvärlden är en permanent etisk oroshärd. Knappast någon vecka går utan att man i något av världens laboratorier upptäcker en ny gen som vållar mer eller mindre svårartade skador eller funktionsbrister hos anlagsbäraren. Den defekta genen kan spåras långt före födelsen, i princip från befruktningen.

Samtidigt som denna genetiskt baserade fosterdiagnostik vidgar sitt revir förfinas även ultraljudsundersökningen. Denna metod, som numera betraktas som ett vedertaget inslag i den allmänna graviditetsövervakningen, är egentligen avsedd att vara till hjälp både för fostret och modern. Men vad händer om man på bildskärmen upptäcker en brist eller skada, eller om fostret är av fel kön? Är avvikelsen så omfattande att den i föräldrarnas tycke motiverar en abort av det väntade – och önskade – barnet motverkar metoden sitt eget syfte. Det som var tänkt som ett stöd leder till utstötning.

Moralisk självgodhet

Under vårens lopp har massmedia i Sverige behandlat redan kända förhållanden i Indien där flickfoster aborteras efter könsbestämning genom fosterdiagnostik med ultraljud. För ett otal familjer kan alltför många flickor medföra en ekonomisk katastrof. Kravet på hemgift har trots ett lagförbud bara ökat i det alltmer konsumtionsorienterade indiska samhället. Med eller utan hemgift är en fattig kvinnas liv så eländigt att det inte anses vara värt att levas.

Det är därför som könsbestämning genom ultraljud har blivit en massrörelse i Indien. I städerna finns många sex selection clinics. Kringresande arbetslag med erforderlig apparatur bjuder ut sina tjänster ute i byarna. Den indiska lagen tillåter abort fram till den 20:e graviditetsveckan, och könsbestämning med ultraljud kan ske i 16:e veckan. Många gravida kvinnor (och deras män) faller för aggressiva annonskampanjer i lokalpressen: Betala 600 rupier nu, spara 50 000 rupier senare. Betala 150 kronor nu, då slipper du kostnaden för en mångdubbelt dyrare hemgift senare.

Det som intresserar oss här är inte i första hand förhållandena i Indien – hur förtvivlat svåra och upprörande de än är – utan snarare reaktionerna härhemma. Med moralisk indignation ondgör man sig över kvinnorna i Indien som en ”utrotningshotad art” (DN 93 05 16). Är inte härhemma andra oönskade ”arter” utrotningshotade? I Indien och i många andra länder i Tredje världen aborteras flickfoster för att besparas ett liv i social förnedring och ekonomisk misär. I Sverige och många andra länder identifieras och elimineras anlagsbärare till genetiska avvikelser och andra sjukdomar för att bespara dem (och föräldrarna) ett svårt lidande och samhället en ekonomisk belastning. Motiven och metoderna för utsortering liknar varandra. Det som skiljer är de primära målgrupperna. I Indien är det fel på könskromosom 23, i Sverige kan det röra sig om fel på kromosom 21 (Downs syndrom respektive mongolism).

Att fördöma socialt och ekonomiskt motiverade aborter i Indien och godkänna genetiskt eller fostermedicinskt indicerade aborter härhemma är ett utslag av hyckleri. Det är ett välkänt fenomen att man genom att moralisera över andras ondska försöker dribbla bort det egna existentiella problemet.

Från tryck till förtryck

Historien går igen. På 30- och 40-talen och även senare tvångssteriliserades ”sinnesslöa” människor och andra avvikande individer som inte hörde hemma i det välstädade folkhemmet. Man lät dem leva men berövade dem reproduktionsförmågan. I dag försöker vi i vår nitiska strävan efter det fullkomliga livet att komma åt de avvikande eller oönskade långt tidigare. Man låter dem inte utvecklas till fertil ålder, man gör sig av med dem och med andra missbildade skapelser redan i moderlivet. Självfallet söker man dölja hyckleriet, främst genom att framhålla fosterdiagnostiken som en vetenskaplig metod avsedd att minska lidandet i världen.

Det är inte minst undersökningsmetodernas vetenskapliga precision som ger fosterdiagnostiken etisk status och social acceptans. Vetenskapen, i synnerhet livsvetenskaperna, äger för närvarande inte enbart problemformuleringsprivilegiet i förhållande till människors hälsa och välbefinnande, forskarna anses också ha den sanna kunskapen om människan och nyckeln till hennes lycka. De framstår och framställer sig själva ofta som etiskt oantastliga. Och så snart kunskap finns – exempelvis kunskap om människans genetiska sårbarhet – så vill man förändra denna verklighet genom att eliminera bristerna. Vetenskapen är knappast värdeneutral, den skapar ett normativt tryck att förändra och förbättra människans tillstånd vilket i sin tur kan leda till förtryck mot dem som avviker från normen.

Till detta kommer att fosterdiagnostiken, en i hög grad vetenskapligt baserad verksamhet, bedrivs inom den offentliga sjukvården som är det svenska välfärdsbyggets grundbult och som enligt senaste opinionsundersökningar mer än någon annan offentlig institution i Sverige (fortfarande) åtnjuter folkets förtroende. Det som sker inom svensk sjukvård sker med människans bästa som högsta mål och därför inom vedertagna moraliska ramar. För allmänheten finns här inte plats för etiska grubblerier.

Sjukvårdens uppgift är att befrämja resp återställa hälsan och minska lidandet. Det väntade barnet skall undersökas för att det skall slippa lidande – som om lidandet vore något främmande och väsensskilt från det mänskliga livet. Det är emellertid inte bara barnet som skall slippa lida utan också barnets föräldrar som vill undkomma ödet att behöva ta emot ett handikappat barn. Visserligen kan vården av ett barn med svåra funktionshinder bli för betungande för många föräldrar. Bördan kan bli för tung, de kan brytas ner. Men problemet är att de också – och kanske i än högre grad – kan brytas ner av friska barn. All uppfostran, i sista hand allt ansvar, har inslag av vanmakt och oförmåga och därför också lidande. En mänsklig verksamhet blir ödesdiger när den minskar beredskapen att bära och härda ut ett liv som när som helst kan drabbas av motgångar, fysisk smärta och själsligt lidande.

Det skall inte förtigas att fosterdiagnostiken också tjänar positiva mål. Den står i livets tjänst när avsikten är att undvika att friska foster aborteras. Den värnar fostret när den gör det möjligt att bota, lindra eller förebygga skador och sjukdomar redan på fosterstadiet. Den bidrar till att fostret allt klarare framstår som en påtaglig, väl markerad och distinkt individ (jfr Signum 1989:8; 1992:1). Problemet är att man genom att framhålla de positiva effekterna löper risken att etiskt rättfärdiga hela den fosterundersökande verksamheten. Man betonar det positiva och blundar för den destruktiva frånsidan.

Fosterdiagnostiken lämpar sig, på grund av de komplexa drivkrafter som den motiveras av, som testfält för etisk prövning. Det etiska dilemmat miste kartläggas noggrant i all sin ofrånkomliga tydlighet för alla inblandade. Somliga ser profetiska protester och demonstrationståg som en väg att föra fram sitt budskap om det okränkbara livet. Anda söker stävja ondskan med restriktiv lagstiftning. Ett mera långsiktigt sätt att påverka är den etiska diskursen som innebär ett träget argumentativt framhärdande. Det är mindre dramatiskt och föga glamouröst och ger förmodligen inte omedelbar utdelning men kan förhoppningsvis påverka människors samveten på djupet.