Historiens förfärande skönhet

Den estniska författarinnan Viivi Luik (född 1946) lyrikdebuterade redan som nittonåring. Sedermera har hon även gjort sig internationellt känd som prosaist, och hennes debutroman Den sjunde fredsvåren (1988) har på flera håll betecknats som årtiondets estniska roman. Det är en bitvis mustig text, i vilken läsaren far följa en enkel familjs tillvaro under ett tidigt femtiotal, då sovjetmakten lade allt tyngre rep runt republiken. Skeendet blir särskilt naket som det filtreras genom det brådmogna barnets blick.

I samband med de senaste årens tumultartade händelser bakom den forna järnridån har Luik i än högre grad framträtt som en nationellt medveten diktare och likt många andra östeuropeer sökt tröst och skydd i historien, vilket bland annat framgår av en fjolårsintervju publicerad i Hufvudstadsbladet. ”För mig är historien ett slags myt som tolkas olika under skilda århundraden. Det här betyder att t.ex. det som sker i Bibeln alltid äger rum även om de yttre ramarna, kulisserna förändras. Lidandet och intrigerna finns alltid där, likaså det onda och goda. […] Världen är en teater som spelar samma gamla pjäs om och om igen med smärre variationer. Så jag uppfattar faktiskt historien som något skrämmande skönt.”

Skratt och förtröstan väcker onekligen en ljus förbindelse mellan nuet och framtiden i Historiens förfärande skönhet, där Luik utifrån våra dagars perspektiv gör nedslag i efterkrigstidens Estland och Lettland. Ändå flimrar många av skeendena förbi som i en mörk dröm, antingen miljön är förlagd till Tallinn, Riga eller Moskva. Epokerna vrider sig som ett taktfast hjul: ”Åren hänger samman med varandra som kotorna i en människas ryggrad.”

I handlingens fokus står två unga personer som rakas i Riga – en man och en kvinna. Liksom bifigurerna närs de av en okuvlig frihetssträvan. Medan den judiske skulptören Lion önskar lämna landet agerar kvinnan emellertid mera i tystnad där hon som författare in spe letar landmärken med vars hjälp ett människovärdigt liv skall kunna uppdagas. En central roll tillmäts händelserna i augusti 1968, då stridsvagnarna rullade in i Prag. Krossandet av Pragvåren bildar ett dystert mönster som förföljer romangestalterna och väcker deras egna erfarenheter till liv: ”De gulnade poesiböckerna och anteckningshäftena som man hittat i bunkrar och skyttegravar uttrycker ingenting annat än gryningens sorg över de mörka gravarna.”

Ännu är de båda unga således trängda inom nationens höga murar, där de lever i det stilla och outsagda, med väntan som ett redskap för sin kommunikation. De talar med blickar och koder. Deras ord är redan slitna, så de har utvecklat ett verbalt skyddsnät. I telefon brukar de ett intrikat hemligt språk, som ständigt föder nya frågor.

Allt svårare frågor formas när estniskan hamnar hos en judisk familj i Riga, där hon under en diffus vistelse råkar Lions far och faster. Efter strapatser och smärtsamma iakttagelser följer så småningom det mångbottnade och länge emotsedda återseendet med vännen. Till vad deras möte tjänar lämnas öppet.

Genom Viivi Luiks helgjutna väv antecknas vitala delar av den baltiska historien. Men texten sträcker sig längre än så i det att hon utan kronologisk bindning låter såväl lokala myter som skriftens ord ge stadga och klang. Romanen är dessutom formmässigt imponerande: den rytmiska prosan berikas av ett starkt poetiskt skimmer, ett färg- och doftspel i vilket den sotiga staden fångas lika suveränt som naturens skuggor och nyanser.

Lyrikern Luik är därtill en ypperlig människoskildrare som känsligt registrerar gester och rörelser. Med sin vackra och förtätade sagodräkt är detta ett verk som länge kommer att förbrylla och skaka om.