Ideologibrist i Europa

Utvecklingen på vår egen kontinent lämnar många förvirrade och utan förmåga att se något mönster i det som sker. Under nästan hela efterkrigstiden har ideologin i stort bestämts av det politiska system som dominerat den östra delen av Europa – de olika former av kommunism som har funnits. I Östeuropa rådde det kommunistiska systemet vilket inte gick att kritisera om man ville undvika förföljelser. I Västeuropa fungerade oppositionen mot just detta system som ett avgörande ideologiskt förtecken. I praktiken var det inte heller möjligt att ifrågasätta detta, om man ville delta i debatten och bli tagen på allvar.

1989 utbröt en stark eufori bland de flesta människor i Europa när systemet i Östeuropa började vittra sönder, och symbolen för detta var utan tvekan Berlinmurens fall. Förändringarna följde snabbt. Många hade väntat att det kommunistiska systemet skulle falla, men knappast någon hade förutsett att det skulle ske så snabbt och just vid den tidpunkt då det inträffade. Få eller inga var förberedda.

Situationen i det nya Europa förändras så snabbt att det i dag inte finns några experter i egentlig mening. Följande iakttagelser är hämtade från min egen erfarenhet av det nya Europa. Jag har haft privilegiet att under den här tiden vara president i Caritas Europa. Det innebär att jag har haft tillgång till information om människors situation på gräsrotsnivå från hela kontinenten. Jag har också kunnat resa i de flesta av Europas länder. Jag har visserligen endast haft möjlighet att göra kortare besök, men jag har haft kontakt med den lokala befolkningen och med människor som ständigt arbetar med svaga, marginaliserade och fattiga.

Tre faktorer kan hjälpa till att förklara den situation som nu har uppstått. Alla dessa är välkända men deras konsekvenser har inte insetts av politiska ledare, kulturarbetare och andra som formar opinionen, eller av kyrkorna och av dem som ägnar sig åt livsåskådningsfrågor.

Totalitarism

Systemet i Östeuropa var totalitärt. De vanliga sätten att umgås som fanns i Västeuropa förekom inte där. Man hade inte heller tillgång till ett västerländskt sätt att lösa konflikter; det saknades kommunikation människor emellan. Det betyder att konflikter, som fanns när det kommunistiska systemet tog över, inte har lösts. De har förblivit olösta. När detta system, som undertryckte konflikterna, försvann, fanns konflikterna emellertid kvar. Det märks i de många etniska sammandrabbningar som nu uppstått. Gamla problem som inte löstes för fyrtio eller sjuttio år sedan har blivit som nya. Därtill har nya konflikter tillkommit under tiden. Även dessa har förblivit olösta. Människor tilläts inte ens att erkänna att allt inte stod rätt till i samhället. Konflikter på den personliga nivån var ofta bortträngda och en del av det våld som förekommer i de före detta kommunistiska länderna måste ses som hämndaktioner eller som människans försök att få sin rättvisa del tillgodosedd.

Försöket att introducera olika så kallade demokratiska system från Västeuropa har inte fungerat särskilt väl på många håll. Anledningen är att det inte finns någon tradition på vilken dessa idéer har kunnat grundas. I länder där det trots allt har funnits en sådan tradition har dessa system däremot fungerat, t.ex. i Ungern, Tjeckien, Slovakien och Slovenien. Erfarenhet av vanligt föreningsliv visar att det inte räcker att introducera ett demokratiskt system för att fatta beslut och uppnå föreningens syfte. Avsaknaden av demokratisk tradition innebär att anförandet av dessa system ofta misslyckas. Man måste lära sig att tänka på ett helt annat sätt, och det tar tid och kräver kunskap. Frågan är om människor i både öst och väst vill ge sig den tid som det kräver.

Propaganda

Det har visat sig att den attityd som båda sidor i det kalla kriget intog inte stämde med verkligheten. Den ekonomiska situationen i Östeuropa var betydligt värre än vad de flesta västeuropeer föreställde sig. Det kommer därför att kräva stora investeringar om dessa länder skall komma i närheten av den levnadsstandard som finns i väst.

Härtill kommer de höga kostnader som krävs för att reparera de skador som åsamkats människor och miljö. Ett exempel är hur man har behandlat kärnavfall i före detta Sovjetunionen eller katastrofsituationen på oljefälten i Rumänien. Inte heller vi som tidigare reste i Osteuropa under den kommunistiska tiden insåg dessa problem även om vi kunde ana bland annat de kraftiga luftföroreningarna.

Men det är inte endast materiella skador som förekommer. Problemen rör också hur människorna har behandlats. Även här har det totalitära systemet spelat en stor roll. Mest känd är situationen i barnhemmen i Rumänien, men situationen är liknande när det gäller åldringsvården, sjukvården och socialvården i många länder. Några frivilliga organisationer, som kan ta över i de länder där staten inte förmår klara av de sociala uppgifterna, har inte funnits. På grund av brist på information har dessa missförhållanden inte varit kända i andra delar av Europa. Ofta kände inte ens lokalbefolkningen till misären.

Vi har emellertid redan insett att dessa mänskliga problem inte i första hand har att göra med bristande ekonomiska resurser. De beror på attityderna till andra människor. Fyrtio eller sjuttio år av olika totalitära system där individen endast var en del av ett kollektiv har satt sina spår. Respekt för individen måste läras på nytt. Attityderna måste förändras. Frågan är om människorna i väst själva tror tillräckligt starkt på dessa värderingar för att ha tålamod att vänta på att människorna i öst skall lära sig.

Informations- eller propagandaproblem är inte unika för östländerna. De finns också i väst. Under nästan hela efterkrigstiden har ledare i väst sagt att de ville befria européerna i öst från kommunismen. Man ville inte ha ett delat Europa. Nu visar det sig emellertid att dessa länder nog inte var så intresserade av att kommunismen skulle försvinna. I varje fall inte om det på något sätt medför förändringar av deras livsstil. Investeringar från väst har inte alls varit av den storlek som behövs för att garantera ett minimum av välfärd för befolkningen i Osteuropa. Besvikelsen bland människorna i öst, att västs propaganda har visat sig vara osann, är påtaglig och stor. Västeuropas propaganda har visat sig lika ”tom” som den från öst.

Materialism

Den tredje faktorn som kan hjälpa till att belysa situationen i det nya Europa är avsaknaden av ett värdesystem som kunde användas för att möta den nya situationen. I öst var de kommunistiska värderingarna sällan accepterade av fler än en minoritet av befolkningen. På grund av det totalitära systemet fanns det liten möjlighet att utveckla några andra värderingar. Påståendet i vissa kyrkliga kretsar att det skulle komma en andlig förnyelse i öst på grund av den förföljelse av de olika religionerna som ägt rum där, har visat sig sakna grund.

I öst finns nu ett värdevakuum som mest fylls av materialism men också andra ideologiska system. Bland dem märks flera religiösa rörelser: sekter, fundamentalistiska kristna rörelser, religiösa grupper från Asien, New Age-rörelser m.m. Men mest påfallande är hur snabbt materialismen har tagit över. Den har visar sig ha en genomslagskraft som ingen förutsett. En graffiti på Berlinmuren talar sitt tydliga språk: ”Saatchi and Saatchi, first over the wall.”

Det har också visat sig att det på liknande sätt saknas ett värdesystem eller en ideologi i väst. Vad som har sammanbundit en stor del av Västeuropa förefaller inte vara tron på människans värdighet och integritet, utan helt enkelt en antikommunism. Den har nu försvunnit och vi ser resultaten av detta till exempel när det italienska politiska systemet håller på att falla sönder, när NATO inte längre vet varför det existerar, när människor ifrågasätter Europas enande m.m.

Det saknas ett sammanhållande värdesystem som gemene man accepterar och som ledare kan använda för att skapa en framtidsvision. Detta kom till uttryck när Osterrikes ambassadör gjorde sitt inlägg vid den FN-konferens som anordnades i mars i år för att presentera Vatikanens dokument om flyktingar. Han sade att det var svårt om inte omöjligt för politiker att verka eftersom människorna var så materialistiska att de inte accepterade någon politik som skulle medföra en lägre levnadsstandard. Eftersom materialismen är den rådande ideologin innebär det att ifrågasätta själva livets mening om man kommer med sådana förslag.

Om det existerar någon fråga som kan ge oss ett perspektiv på var Europa befinner sig ideologiskt idag är det just flyktingfrågan. Antalet flyktingar i Europa ökar, och människor är på flykt av främst tre olika skäl: krig, svält och fattigdom. Kriget i före detta Jugoslavien visar att Europa är handlingsförlamat, utan tillräcklig stabilitet i sina egna värderingar för att ha beredskap att ingripa. Europa är inte villigt att offra någonting för ett ingripande. Det har även visat sig omöjligt att samarbeta när det gäller att ta hand om dem som flyr från länderna i före detta Jugoslavien. Sak samma gäller de flyktingar som flyr de krig som förs längre österut i OSS. Trots att antalet flyktingar ökar är det fortfarande en liten minoritet av alla flyktingar i världen som befinner sig i Europa. Många länder i Tredje världen tar ett betydligt större ansvar för flyktingar trots att man har betydligt mindre resurser. Men Europa är inte villigt att försöka vidta åtgärder för att förhindra de krig som redan pågår, att förebygga kommande krig, t.ex. i Kosovo, eller att ta hand om krigets offer.

I Nordafrika saknar många arbetslösa unga människor mat för dagen och dessa försöker ta sig till Europa. Ingen har visat något villighet att bistå dessa områden.

Från Osteuropa kommer många som har sett eller hört om det materiella välståndet i väst och gärna vill ha del av det. Som redan har konstaterats är Västeuropa varken villigt att investera i dessa länder så att människorna stannar där de är, eller att inse de konsekvenser som det innebär att inte investera i dessa länder.

I öst råder kaos. I väst försöker man med lagar och förordningar hålla situationen så långt borta från sig som möjligt. Om Europa åter skall vara en plats där alla kan leva i den värdighet som härleds från att människorna är skapade till Guds avbild, måste man åter finna de grundläggande värderingar som Europa byggdes på och som har utvecklats där. Det behövs politiska, kulturella och kyrkliga ledare som har en vision av vad Europa skulle kunna vara, och som kan delge den till hela den europeiska kontinenten.

Eftersom det saknas övertygade och övertygande politiska ledare, tillkommer det kyrkorna att visa människor dessa fundamentala sanningar. Det har börjat ske genom att kyrkorna tar hand om dem som far illa, men kampen om Europas ”själ” har just börjat. Gränserna håller på att bli tydligare. Är det en genomgående materialism som skall råda eller en respekt för varje kvinna och man, för deras värdighet och unika kallelse? Vi i väst kan försöka förskansa oss bakom en ny Berlinmur av lagar, förordningar, polis och byråkrater. Men vi kan också upptäcka att vi får det bättre av att helt enkelt stå varandra till tjänst.