En eller två kyrkor i Kina

Företalet till den nyligen i Singapore’ publicerade Guide to the Catholic Church in China (1986) varnar för sådana förenklingar, som skulle visa två katolska kyrkor i Kina. Vi läser, att där finns ”det synliga ansiktet med dem som kan uttala sig och upprepa de officiella slagorden: det kan iakttagas och fotograferas av utländska besökare. Det andra ansiktet är tyst utom inom den egna familjen och med ett litet antal pålitliga vänner”.

Det som är ”synligt” i denna kyrka är det endast i den utsträckning biskopar och präster skrivit under på regimens krav: den måste ha förklarat sig ”oberoende”. Oberoende gentemot utlandet dvs åtminstone i första hand gentemot Rom. Men beroende av regimen. Vi börjar med att påminna om detta tillstånd vilket, hur ”synligt” det än är, inte så lätt låter sig tolkas. Ty en av de viktigaste platserna, där den osynliga kyrkan kan dölja sig, är just den officiella, den synliga kyrkan? Men därefter kommer vi att tala om de katoliker, som håller sig utanför även med risk för fångläger och fängelser. Slutligen, eftersom språkrören för kyrkans ”synliga ansikte” i dag finner sig i allt större utsträckning få tillåtelse att resa utanför Kina, kommer vi att avsluta med en blick på den aktuella situationen.

Sjuhundra kyrkor, där katolska gudstjänster är tillåtna, är ett stort antal. Minst sextio stift har biskopar, som är godkända av regeringen. Vissa biskopar är dessutom mer direkt engagerade på nationell nivå. Åtta prästseminarier: Peking, Sheshan (nära Shanghai), Wuchang, Shenyang (Moukden), Xian, Chendu med ett fyrtiotal studerande var (men nästan hundra i Shanghai). Dessa institutioner har tillkommit under de senaste tre, fyra åren, till dessa kommer också Shijiazhuang och Huhehot av ännu senare datum. Institutet för filosofi och teologi i Peking utgör ingen dubblering av seminariet där eftersom det tar in elever från hela Kina. Man kan förutsäga att dessa siffror – kyrkor, biskopar, seminarier och seminarister – kommer att öka under förutsättning att regeringens politik består.

Ty allt detta, från biskopar till seminarister kontrolleras som man vet av den Patriotiska kyrkan, som syftar till att ”förena prästerskap och lekmän i hela landet under ledning av kinesiska kommunistiska partiet och regeringen i folkrepubliken”. Dess uppgifter är klart politiska. Sedan 1980 har en ny organisation tillkommit nämligen Kommissionen för religiösa ärenden. Formuleringen av dess syften står i bjärt kontrast till Patriotiska kyrkans. Det talas där om ”Jesu Kristi sanna anda”, om ”Guds ära”, om ”själarnas frälsning”, om att ”hålla budorden” och i mer allmänna ordalag om den katolska kyrkans ”huvudfrågor”. Kommissionens kompetensområde och språkbruk är rent kyrkliga. Med färre medlemmar än biskopskonferensen har den vidsträcktare funktioner.

För att återkomma till den Patriotiska kyrkan, är den kontroll den med polisens medverkan utövar inte betydelselös: varje kyrklig aktivitet, som undandrar sig den, betraktas som illegal och kan dömas till mycket kännbara straff. Det finns många bevis på detta. Denna kontroll utövas emellertid för närvarande på ett mjukare sätt, som lämnar plats för verkligt nya, imponerande möjligheter. Vi kan inte veta, vilka vägar som håller på att öppnas.

Tillsättandet av en kommission med rent religiös målsättning har gjort Patriotiska kyrkans roll mer diskret men inte mindre effektiv. Denna stil är nu allmänt vedertagen. Uttrycket ”folkkyrka” är sedan länge förbjudet. På skyltar, visitkort och andra trycksaker står endast Katolska kyrkan i Kina. Biskoparna upprepar hela tiden: ”Vi är katoliker.” Katekesen, som nytrycktes 1981, under namnet Yaoli Wenda efter 1934 års text är fullständig med undantag för ”kyrkans administration”, som har strukits? Liturgin är den som gällde före konciliet: prästen officierar på latin, medan de troende på vackra inhemska melodier sjunger en kinesisk text hämtad ur Shen Jiao Ri Ge, en samling böner, som går tillbaka till de första jesuitmissionärerna. I den uttömmande studie, som Pr Paul Brunner S J har ägnat de kinesiska bönerna, kan vi läsa att Pr Dong Shizhi, ett av kristendomens oförglömliga vittnen från femtiotalet, hade moderniserat den.’ I dag har myndigheterna ett känsligt problem att lösa: besökare och sympatisörer från utlandet uppmanar dem att anta en mindre ålderdomlig mässliturgi. Men det är juridiskt svårt att anta Andra vatikankonciliets liturgi, ty den har undertecknats av biskopen av Rom, vars auktoritet inte erkänns officiellt. Man väntar sig att en översättning av mässan enligt Pius V kommer att offentliggöras. Patriotiska kyrkan har tagit på sig ansvaret för detta och detta överskridande av dess befogenheter sägs ses med oblida ögon liksom kanske också själva valet av text. I texten till mässan läser man inte bönerna för påven. Man måste tillägga ”som regel”. Tendensen bland folket märks genom att många besökare har hört dessa böner till och med i städerna. Faktum är, att de kinesiska katolikerna instinktivt sätter stort värde på bandet med Rom.

På en mer radikal nivå har man i ett visst antal fall kunnat undvika den oberoendeförklaring vis å vis Rom, som ingick i själva biskopsvigningen, underordnade Patriotiska kyrkan. Ibland efter förhandlingar eller helt enkelt genom att den utelämnades. Andra biskopar har återtagit förklaringen mer eller mindre snabbt och mer eller mindre hemligt efter att de avgivit den. Detta har oundvikligen skapat oro i andarna och svårlösta situationer: två biskopar kan t ex träffas utan att veta, var den andre står.

Myndigheternas kontroll

Som man kan misstänka försvårar detta relationerna och utbytet inom de auktoriserade församlingarna. Så slås man t ex av att vid en mässa, som samlat flera hundra personer, att antalet kommunikanter är mycket litet. Arv från en gammal attityd? Distinktion mellan olika nivåer av deltagande? En av de förklaringar, som oftast ges, är motviljan att gå till de disponibla biktfäderna, då man inte litar på dem. De ansvariga känner väl till dessa farhågor och har vidtagit ganska radikala mått och steg för att desarmera dem. Prästkandidaterna måste förbinda sig till celibat, eftersom antalet gifta präster knutna till Patriotiska kyrkan starkt har bidragit till dess dåliga anseende. Man prövar alltså en rörelse i motsatt riktning. Många av patrioterna kontrollerade församlingar öppnar sina biktstolar för präster, som alla vet är trogna mot Rom. Det uppstår alltså många komplicerade situationer. De taktiker, som är genomsyrade av marxistisk teori, inser att den som har makten inte lämnar något ifrån sig, om han inte hoppas att vinna något – det är ett axiom. Ett annat är, att folkrepubliken aldrig skulle tillåta, att det bland massorna fanns en hemlig grupp, en minoritet, hur liten den än var, som kunde undandra sig dess kontroll: man kan gå långsamt fram, men man ger inte upp. Därav följer att varje eftergift, son l°ter de Rom-trogna katolikerna närma sig den godkända kyrkan, gör dem mer synliga och i samma grad lättare att kontrollera. Lyckligtvis täcker detta resonemang inte hela verkligheten. Många lyckas skapa sig oförutsedda och obeskrivbara vägar till frihet genom detta kaos. Enbart det enkla sättet att handla utan taktik är en sådan styrka, och den har inte makthavarna tillgång till.

Vad lär man ut i de kontrollerade seminarierna? Det är naturligtvis en väsentlig fråga för framtiden. Den stora svårigheten är bristen på böcker, men de är också mycket ojämnt fördelade: vissa mycket frikostiga gåvor från utlandet, i synnerhet från amerikanska katoliker, har endast kunnat gynna storstäderna. På andra platser leder bristen till bruk av föråldrade handböcker, som omarbetats i enbart politiska syften. En del seminarister kan ha hört några föreläsningar av en europeisk präst, som inbjudits att tala om Vaticanum Il, något som hittills endast hänt i undantagsfall. På andra håll innehåller anfallen mot den Heliga Stolens inflytande ingenting konstruktivt. Så är exempelvis i Peking rektorn för Institutet för filosofi och teologi Mgr Tu Shihua, och i ännu högre grad rektorn för seminariet, Pr Wang Jizhi, kända för sina våldsamma uttalanden. Gör detta föreningen med Rom mindre önskvärd för deras elever? För ögonblicket har vi intet underlag för att svara på denna fråga. Vi vet endast att påminnelser om de förödmjukelser kineserna fått utstå i det förflutna även till en viss grad inom kyrkan, inte lämnar de unga oberörda. De kan inte undgå att önska att det kyrkorättsliga problemet finner en lösning. Samtidigt är det sannolikt att dagens studenter lyssnar kritiskt till sina lärare och att en medfödd känsla för kyrkan finns kvar hos den nya generationen troende. På detta område bemödar sig för övrigt Rom om att söka undvika fördömanden. Den 18 februari 1981 uttryckte sig Johannes Paulus II mycket klart: ”Ni har under långa år fått utstå förhållanden, varom vi ibland inte vetat någonting, och ni måste ibland ha undrat i era samveten, hur ni skulle handla. För dem som aldrig haft sådana erfarenheter, är det inte lätt att fullt ut bedöma dessa situationer. . . Ja sätter mitt hopp till er tro och till Herren… ” andra sidan måste man vara okunnig om den mänskliga naturen och historiens tragiska lärdomar för att utesluta en följd: det kan leda till att man finner sig i att de fakto skiljas från påven samtidigt med fientliga reaktioner mot honom. Detta kan, när det gäller riten få några att fastna i en negativ attityd. Hotet gäller främst de högsta befattningarna inom den nationella kyrkliga hierarkin.

Risken för en schism är möjlig med tanke på ältandet av förgångna oförrätter, och kontakterna med besökande katoliker från andra länder har betydelse för balansen. Eftersom de kinesiska katolikernas situation är så svår att beskriva, vet man lite och besökare kan vilseledas genom antingen för stor godtrogenhet eller för stor misstänksamhet. I varje fall presenteras besök av utländska biskopar och kyrkliga dignitärer i pressen som ett bevis för stödet till Patriotiska kyrkan.’ Men en Romtrogen kinesisk biskop försäkrade härom dagen, att katolikerna i hans land kan tolka sina medier och förstå besökarnas avsikter. De önskar inte se en minskning av dessa visiter.

En ny och viktig omständighet är att Asiens biskopar har närmat sig Kina. Fem av dem besökte Kina 1984 snabbt följda av kardinal Sin från Manilla, som genom händelserna på Filippinerna skulle komma att bli känd i hela världen. Sin är en av många filippiner med kinesiskt ursprung, fast han inte talar kinesiska. Utan att någon gång officiera i någon mässa, läste han många gånger Fader vår och Salve regina med de närvarande prästerna och församlingen, medan man höll varandra i händerna. I det tal han höll vid sin hemkomst beklagade han endast en sak, att inte ha fått tillstånd att besöka ett stift ute i landet, som låg 200 km från Peking. I januari 1985 tillbringade Moder Teresa tre dagar i Kina. I mars samma år kom biskopen av Hong Kong, Mgr Wu Chengchung.9 Det intressanta med dessa besök är de kontakter de möjliggör på högsta nivå och varom vi inte vet något här. Det intressanta med mycket blygsammare – och talrikare – besök är att knyta mänskliga kontakter.

Den tysta illegala verksamheten

Vare sig de är öppna eller diskreta ger dessa möten samma intryck: de som accepterar en kyrka underkastad partiet, som vill skilja henne från Rom, gör det provisoriskt och hoppas på en gynnsam vändning. De två sidorna, Rom som står för den katolska enigheten och partiets hårda linje, grundar sina förhoppningar på det nuvarande instabila, osäkra förhållandet. Båda sidor betraktar situationen som utvecklingsbar men i olika riktningar.

Ja, förändringarna innebär och verkar för en avspänning. Men vicepresidenten i Förenade fronten, Jiang Ping, varnade i ett tal de katoliker, som samlats den 21 april 1983: ”Rom och de krafter som är fientliga mot den katolska kyrkan i utlandet motsätter sig att den katolska kyrkan i Kina fortsätter på sin väg mot oberoende. Under de senaste åren har de dragit nytta av vår öppnare attityd mot utlandet och oupphörligen sänt hemliga sändebud till Kina för att stimulera de antirevolutionära elementen… Deras mål är också att omstörta den politiska makten och den socialistiska regimen. De kommer tillbaka till denna kontinent för att återta kontrollen över kyrkan i Kina. Låt oss vara vaksamma för att hindra denna illavarslande infiltration: intet utländskt inflytande i våra kyrkliga förhållanden-. 1’ Datum för detta tal är intressant: i mars 1983 (en månad tidigare) hade fyra jesuiter, Vincent Chu Hungcheng, Joseph Chen Yuntang, Etienne Chen Tsaichun och Stanislas Shen Paishun, dömts till fängelsestraff på uppemot femton år. Den 10 juni därefter dömdes en annan jesuit, Xavier Zhu Shude, till tolv års fängelse. Dessutom hade samtliga, innan de provisoriskt frigavs, utstått mer än tjugofem år av samma straff (vars tillämpning varierat mellan flera år i fängelse och arbetsläger). Talet som vi just citerat, syftade i första hand på dessa. Vi nämner dem inte här för att upprepa den kinesiska kyrkans gamla klagomål men endast av det skälet, att de fortfarande är fängslade med undantag av Stanislas Chen och Xavier Chu, som sedermera avlidit. De finns alltså i själva hjärtat av vår verklighet tillsammans med många andra, som vi inte kan nämna här. Låt oss påminna om biskop Pierre Fan Shueyin från Baoding (i provinsen Hebei), som också frigavs 1979 efter en mycket lång fängelsevistelse. Han fängslades åter 1983 och (vi vet inte när) dömdes till tio års fängelse. Han var då 76 år gammal. Senare (maj 1986) arresterades i samma provins en grupp studerande från ett ej godkänt prästseminarium, som fungerade utspritt i ett flertal privatbostäder. En styrka på sexhundra poliser hade utfört den operationen ute på landsbygden. Vid detta tillfälle misshandlades nunnor illa av poliserna utan att den lokala polisen ingrep.

Hur ska man kunna lära känna denna osynliga kinesiska kyrka, som omvärlden endast ser, då den utsätts av förtryck från regeringen? En period tog slut 1981, då det var möjligt att nå kinesiska katoliker, som inte underkastade sig Patriotiska kyrkan vare sig i hjärtat eller utåt. Dessa katoliker visste att deras ställning var instabil men tog sin chans, så länge det gick. Vicepresident Jiang Pings text visar det tydligt: konstitutionen tillåter inte att man anklagar dem av religiösa skäl, trohet mot den romerska kyrkan är en anklagelse, som inte imponerar på någon, återstod alltså att anklaga dem för kollaboration med utlandet (däri inbegripet Vatikanen) för att störta regimen. Processen i mars 1983 utspelade sig inför ett antal ”inbjudna”. Varken domen eller dess motivering offentliggjordes i utlandet. Den försiktighetsåtgärden skyddade de makthavande mot protestaktioner. Den västerländska pressen har i allmänhet gjort sin plikt, Amnesty International har kunnat inskrida med kompetens enligt sina regler om opartiskhet. Nu återstår en annan plikt att uppfylla: sprida ljus över vari det påstådda brottet verkligen består och i möjligaste mån över offren. Låt oss slå fast, när det gäller brottet att termen ”ideologiskt brott” inte riktigt passar in här. Brottet gäller ”kommunikation”. Även om de anklagade vid intet tillfälle arbetat för att störta regimen, har de inte endast kommunicerat utan uttryckligen önskat kommunicera med utlänningar, som delat deras tillgivenhet för den romerska kyrkan. I domslutet, som senare offentliggjorts, har detta blivit ”förbindelse med utlänningar, som utgjort en fara för landets suveränitet och säkerhet”.

När det gäller offren, har vittnesmålet från två av dem frisläppts genom deras död. Dessa kinesiska jesuiter har hört till ”Paris-provinsen” lika länge som den gamla missionen i Shanghai varit knuten dit, dvs under hela deras studietid: flera av dem har även studerat en tid i Frankrike. ”Endast kristendomen”, skrev en av dem i sin bekännelse, ”kan verkligen förena människorna.” De som känt dem bäst kan ännu försäkra, att ”folkens förening” är ett av deras högsta mål. Man har befarat – trohet till en princip kan ibland innebära en risk för trånghet – att Konciliets aggiornamento inte har nått dem. Vid den tiden visste vi inte, att Pr Xavier Chu Shude, doktor vid Sorbonne, utlade Johannes Paulus II’s tal till studenterna i Parc des Princes och det han höll till nunnorna i rue du Bac (1980).I lägret i Bai Hu i Lujiang-distriktet (Anhui), där han dog den 28 december 1983, hade en kort period av lättnader före hans andra fängelsestraff gjort det möjligt för honom att göra översättningar och åtnjuta en viss rörelsefrihet. Ett vittne har skrivit, att de olycksbröder han träffade, delade allt men att ”det enda de kunde bli oense om var vem som först skulle få läsa dokumenten från andra Vatikankonciliet”. Vittnesbörden från denna grupp bröder är samstämmiga: ”Jag läser inledningarna till TOB11”. . . ”Jag förklarar inledningarna till TOB och konciliets texter”. . . ”Jag äger inte längre det ekumeniska Nya Testamentet, som jag gett till någon som har större behov av det än jag”. Det var en period av glädje och oegennytta, som en annan röst beskriver så här: ”Jag gör hela tiden framsteg i mina studier och det är en stor välgärning, ty för mig som inte kan tänka nya tankar, är det en gåva att förstå och på så sätt kan jag vara till nytta”… Glädjen att upptäcka Jean Sullivans föreläsning orw de Latinamerikanska dokumenten, undersökningar om trons ställning i Europa utan oro: ”Var inte alltför nedslagna över att finna en nedgång i tron… Det är alltid den personliga erfarenheten, som är källan till kunskap och det är Anden, som ger visshet. Kyrkan bekräftar vad den Helige Ande säger.”

För denna lilla grupp varade inte friheten länge. Men den gjorde det möjligt för vittnen att förstå att deras motstånd inte var trånghet. Beträffande de präster och biskopar, som underordnat sig Patriotiska kyrkan säger ett brev: ”Jag ber mycket för dem och förstår dem fullkomligt: vissa steg är oåterkalleliga och därefter verkar obönhörliga lagar. Men det är inte ödesbestämt. Och det är därför Nåden fortfarande kan befria dem.” För dem är denna frihet rotad i jesuitisk lydnadstradition. ”Om Påven kommer fram till ett samförstånd med biskoparna i Patriotiska kyrkan, kommer vi att ändra på vår inställning.” Detta sades före 1981 av en av jesuiterna i Shanghai och torde inte förvåna någon, som känt dem.

Vad som så småningom har kommit fram i den motsägelsefulla situation, som skapats genom fängslandet av dessa präster och de allt flitigare, hittills oavbrutna, kontakterna mellan ”patrioter” och ”Rom-trogna”, mellan kinesiska katoliker och utländska katoliker är betydelsen så väl kvantitativt som kvalitativt av det ”tysta ansiktet”. De som döljer sig helt, de som tolereras – i synnerhet under kampanjer – de som finner sig i att vända sig till den offentliga kyrkan, om de anser det oundvikligt, som när det gäller en mässa för de döda, utgör majoriteten av katolikerna. En uppskattning av antalet i världen anger, att de ökat sedan 1949. Där finns ett uppsving.

Nya kontakter

I de officiella kontakter, som förekommit mellan Rom och Peking (italienska politiker lär ha medverkat) är det inte bara den romerska sidan, som ställer krav. Det är inte sant, att Peking inte har något att förlora. Det skadar dem, att en betydande minoritet fortfarande tvingas till en mycket marginell religiös aktivitet. Domarna 1983 är en orättvisa. Men, då det gäller en samlad politik, har de minskat möjligheterna till en för Kina fördelaktig fredlig lösning, eftersom de har avlägsnat de män, som en dag skulle varit i stånd att acceptera en förlikning: med andra ord, under dessa omständigheter är det en svår situation för båda sidor. Orättvisa och dessutom misstag. Endast om regeringens avsikt är helt negativ.

Inte ens ett kommunistiskt parti vid makten gör helt som det vill. Dess avsikter är inte heller problemets enda utgångspunkt. Om Kina kunde existera ensamt, kunde den katolska kyrkan där dö av kvävning, men så är inte fallet. Förhållandena i kyrkan och i världen är intimt sammanbundna och denna redogörelse för de kristna kinesernas situation borde kompletteras med en utförlig översikt över det oändliga mänskliga landskapet i deras land och inte heller glömma de besökare av alla slag, som sänds till västerlandet.

Kinas öde bestäms också utanför Kina. Så tar t ex Förenta Staterna ensamma emot 16 000 unga studerande från denna kontinent. Många amerikanska katolska universitet har utbytesöverenskommelser med kinesiska universitet.” I oktober 1986 mottog the Association of Catholic Colleges and Universities tio framstående besökare, varibland befann sig biskopen av Peking, Mgr Fu Jieshan och hjälpbiskopen i Shanghai, Mgr Jin Luxian. Det är redan signifikativt att i samma grupp finna en biskop från var och en av dessa två städer, som sällan samordnar sin politik ens då det gäller religiösa frågor. Tidigare, i november 1985, hade biskopen av Peking tillsammans med de andra två biskoparna accepterat en inbjudan från universitetet i Louvain. Mgr Jin Luxian å sin sida hade för första gången lämnat Shanghai för en resa till Hong Kong och Manilla i juli 1985 utan att åtföljas av någon annan biskop. I maj 1986 besökte han under samma förhållanden Tyskland tillsammans med en ”officiell delegation”, som studerade olika katolska institutioner för undervisning och socialvård.

Dessa två sista resor uppvisar ovanliga drag, som förtjänar att framhållas. De beror på resenärernas personlighet. Vigningen av Pr Aloys Jin Luxian till hjälpbiskop i Shanghai den 27 januari 1985 införde ett ganska nytt ansikte i det kinesiska episkopatet. Han inträdde i Jesu Sällskap 1938, han fick samma utbildning som de fångar vi tidigare talat om 14 och från 1955 till 1973 delade han samma öde som dem i fängelser och läger. Han hade arresterats den historiska dagen den 8 september 1955 på samma gång som sin biskop, Mgr Ignace Gong Pinmei. Denna förändring av status från de första leden av de dömda prästerna till första ledet av de biskopar, som godkänts av Patriotiska kyrkan, gör honom annorlunda. Den tysta kyrkan ser i Mgr Jin Luxian en jesuit, som har accepterat biskopsämbetet utan Påvens sanktion och den har svårt att glömma, att han sedan 1973 har förestått en översättningsbyrå knuten till såkerhetstjänsten. Den kritik han fått från olika håll när det gällt hans förhållande till Rom har varit betydligt mindre hård än vanligt. Att döma av det material vi har tillgång till – pressintervjuer – har hjälpbiskopen i Shanghai varierat innehållet och tonen i sina uttalanden från plats till plats. Mgr Jins ställning är förvisso mycket svår och den väg han valt full av hinder. Det måste vara så för varje biskop, som inte helt nöjer sig med status quo fast han står under Patriotiska kyrkan.

I Newsweek (15 augusti 1985) uttalar sig biskopen på två viktiga punkter. Först beträffande fångarna: ”De är inte i fängelse för att de är präster utan för att de har brutit mot lagen, andra länder handlar likadant mot präster, som brutit mot lagen.” Beträffande Mgr Gong Pinmei: ”Han har försökt hindra katoliker att deltaga i Korea-kriget”. 1 s Slutligen beträffande den underjordiska kyrkan: ”Den vet inte vad samhället behöver”, dess hemliga aktiviteter är ”onödiga” och ineffektiva och de hemliga katolikerna sprider ”slagord mot regeringen” vilket är ”löjligt(nonsens)… Om dessa uttalanden avslöjar något, är det den grad av frihet biskopen åtnjuter under vissa omständigheter.

I Tyskland var hans svar till Herder Korrespondenz (juli 1986) mer utförliga, också där erkänner han utan tvekan existensen av katoliker utanför kontrollen. En underjordisk verksamhet, säger han, är meningslös (sinnlos). Han hoppas att Rom inte ska fortsätta att uppmuntra denna hemliga verksamhet och han avslöjar, att ett försök att illegalt konsekrera en biskop misslyckats. Han tillägger: ”Vi erkänner Rom, men detta hinder måste falla.” Slutligen: ”Jag erkänner i princip de två Vatikankoncilierna.” För att övervinna de svårigheter, som uppstår vid val av biskopar, måste man nå ett samförstånd. Då ”skulle vi inte längre ha någon svårighet att erkänna Roms ärkebiskop.” Mgr Jin Luxian har å andra sidan betonat sitt intresse för social verksamhet t ex organiserandet av gratis konsultationer hos katolska läkare. Man kan här se en antydan om den nya stämningen. Enligt China Daily den 14 oktober 1986 har mer än tusen f d studerande vid det katolska universitetet Fu Ren (Peking) träffats för tredje gången med deltagande av utländska delegater.

Det finns ingen anledning att göra en sammanfattning, eftersom allt bör lämnas öppet. Men vi tror, att det är nödvändigt att ha minnen för att det ska finnas trohet. Dessutom är det viktigt att var och en lyssnar till de andras minnen.

Vox

Översättning: Ulrika Teape-Fugard

Ur Etudes, maj 1987