En enorm utmaning – urbanisering i Afrika

Framväxten av storstäder har en lång historia. I Mesopotamien har arkeologer grävt fram Uruk, den första storstaden som är över 5 000 år gammal. Sedan dess har de mänskliga bosättningarna hela tiden blivit allt större. Under sina respektive storhetstider hade Rom, Bagdad och Peking redan under antiken upp till en miljon invånare. Men framväxten av så kallade megastäder med över 10 miljoner invånare innebär däremot något nytt. År 1950 fanns två sådana städer: Tokyo och New York, 2015 fanns det 20 och 2030 kommer det att finnas över 40. Enligt de uppskattningar som Förenta nationerna publicerade 2014 ligger Tokyo i täten med över 38 miljoner invånare, följt av Delhi (25 miljoner) och Shanghai (23 miljoner). Mexiko City, Mumbai, São Paolo har uppskattningsvis 21 miljoner invånare, Osaka och Peking 20 miljoner, New York och Kairo över 18 miljoner. Den största metropolen söder om Sahara är Lagos som under tio år har gått från 10 miljoner till 16 miljoner invånare. Hur många människor som egentligen lever där vet ingen. Statistiken ser mycket annorlunda ut beroende på om man bara räknar med själva stadsområdet eller även inkluderar de tätbefolkade förstäderna kring dessa städer.

I många delar av Afrika har framväxten av städer en lång tradition. Många städer längs med Medelhavskusten uppstod redan under romarrikets tid. Allt sedan 900-talet började stadsstater växa fram i vissa områden av Nigeria. Under 1100-talet var Timbuktu ett blomstrande centrum för kultur med ett universitet som var känt över hela världen. Men de flesta moderna metropoler har sitt ursprung i kolonialtiden. Kring kolonialmaktens administrativa byggnader, bostadsområden och varuhus uppstod quartiers för de lokalanställda och militären. När självständigheten sedan kom uppstod en ständigt växande ring av för det mesta oplanerad bebyggelse kring dessa stadskärnor. Under 1990-talet liberaliserades ekonomin och sedan präglas metropolernas horisonter alltmer av moderna höghusfasader av glas och av lyxhotell, precis som överallt annars i världen.

Men det är en liten elit och en växande medelklass som har vunnit på att städerna har globaliserats och moderniserats. Hur det stora flertalet av städernas invånare egentligen överlever i de tallösa slumområdena finns det ingen som riktigt vet. Socialforskningens gängse metoder har visat sig vara otillräckliga för att studera den komplexitet som präglar den vildvuxna och ständigt skiftande storstadsslummen. Människor svälter, men svälter sällan ihjäl. Nästan alla är arbetslösa, eller self-employed som de kallas med en förskönande omskrivning, men likväl liknar staden en myllrande myrstack där alla har någon form av mer eller mindre uppenbar sysselsättning som han eller hon ägnar sig åt med stor iver.

Trots att de flesta invånarna bor i slummen finns dessa områden oftast inte ens utsatta på de officiella stadskartorna. Vatten- och el-försörjningen är i bästa fall sporadisk och toaletter saknas helt. Men då söndagsmorgonen kommer och när invånarna strömmar till någon av alla de oräkneliga kyrkorna är de uppklädda och deras färgsprakande kläder gör det svårt att förstå att de allra flesta lever under mycket svåra och ohygieniska omständigheter. Det är ett ständigt mirakel att människor kan leva och överleva i afrikanska storstäder.

Stadens magiska dragningskraft

Urbaniseringen är ett världsvitt fenomen. Enligt rådande framtidsprognoser kommer mer än två tredjedelar av världens befolkning att bo i städer år 2050. Ett exempel som ofta framförs är Kina, där miljonstäder har vuxit som svampar ur jorden under bara några få år. Men det är i Afrika som urbaniseringen går allra snabbast. År 1900 levde fem procent av befolkningen i städer, år 2000 var det 40 procent och 2100 skulle den siffran kunna vara 80 procent. De största metropolerna söder om Sahara är i dag Lagos i Nigeria (ungefär 16 miljoner), Kinshasa i Kongo (8,7 miljoner), Mogadishu i Somalia (6,3 miljoner), Khartoum i Sudan (5,1 miljoner), Dar es Salaam i Tanzania (4,3 miljoner) och Abidjan i Elfenbenskusten (4,1 miljoner). För att kunna få ett grepp om de utmaningar som städernas utveckling kommer att innebära i framtiden, måste man ta i beaktande att mot slutet av det tjugoförsta århundradet kommer befolkningen bara i Afrika troligtvis att ha ökat från dagens 1,2 miljarder till 4,4 miljarder.

Vad är det då som drar människor, framför allt unga människor, till städerna? Precis som i Europa under senmedeltiden och sedan på nytt under 1800-talet är orsakerna framför allt av ekonomiskt slag. I städerna söker människor efter arbetstillfällen och efter att höja sin levnadsstandard. Märkligt nog är fattigdomen och hungersnöden mer omfattande på landsbygden där livsmedlen produceras och även om arbetslösheten, i synnerhet arbetslösheten bland unga, är extremt hög i städerna, finns det likväl bättre möjligheter att slå sig fram där med hjälp av tillfälliga arbeten, småhandel, prostitution och kriminalitet än i byarna. Där krig har drivit människor från sina byar till den relativa säkerhet som städerna erbjuder har urbaniseringen fått en enorm skjuts. För 30 år sedan var staden Goma, som ligger vid Kivusjön i östra Kongo, en idyllisk småstad. Men när de rwandiska och ugandiska arméerna invaderade och otaliga lokala etniska konflikter bröt ut växte den och blev till en miljonstad på bara några år. Den islamistiska terrorismen i Somalia och Nigeria har haft en liknande effekt.

En ytterligare orsak till att människor lämnar landsbygden är det ointresse som de politiska eliterna har visat för att utveckla landsbygden. Politik ägnar man sig åt i städerna och för städernas skull, eftersom de befolkningsgrupper som har en politisk roll att spela finns i städerna. Befolkningen på landet har ingen röst, och när det blir dags för val är det lätt att manipulera dem. Vill man hålla stadsbefolkningen nöjd är det så mycket enklare att importera billigt ris från Asien än att stödja de egna bönderna eller att bygga upp lokala försörjningskedjor för livsmedel.

Klimatförändringarna kommer att drabba Afrika särskilt hårt och kommer att ytterligare öka urbaniseringstakten. Klimatforskare uppskattar att den globala uppvärmningen kommer att göra upp till 17 procent av den odlingsbara ytan söder om Sahara omöjlig att använda för att odla livsmedel. De människor som lever där kommer inte att ha något annat val än att flytta till städerna. Vill man få sig en dramatisk bild av klimatförändringarnas konsekvenser räcker det att titta på en karta över hur Tchadsjön, som miljoner människor är beroende av för sitt uppehälle, nästan helt har torkat ut under de senaste årtiondena.

Utöver ekonomiska och ekologiska orsaker spelar vissa kulturella faktorer en stor roll. Det är i städerna som man hittar de bästa skolorna och universiteten, tillika med sjukvården. Staden är för många unga platsen där den stora friheten finns; där kan de forma sina egna liv och bryta sig fria från de restriktiva tabun och den kontroll som de äldre generationerna utövar i bygemenskaperna. Precis som i resten av världen lever Afrikas unga i mobiltelefonernas och internets digitala värld, och de verkningsfulla bilder som de möter där framställer det moderna livet som ett liv i staden, i kontrast till den enformiga livsrytm som råder i byarna.

För att kunna förstå de oerhörda utmaningar som den snabba urbaniseringen innebär för regeringar, stadsförvaltningar och kyrkor, ska vi nu försöka betrakta livet i en afrikansk metropol med en utländsk besökares ögon. Även en tysk besökare som är van vid bilköer kommer att förundras över trafikkaoset och den skenbara frånvaron av trafikregler under sin färd från flygplatsen till stadskärnan. Infrastrukturen i dessa städer byggdes under kolonialtiden för att användas av några hundratusen invånare, men i dag tränger sig miljontals människor fram där. Många av de megastäder som vuxit fram mycket snabbt hotas att drabbas av en trafikinfarkt. Det finns inga offentliga effektiva transportsystem och i stället forslas människomassorna runt på de igenkorkade gatorna av tusentals privata minibussar och små motorcyklar. Vill man komma i tid till sitt arbete måste man stiga upp mycket tidigt. Alltsedan ekonomin liberaliserades under nittiotalet har en växande medelklass kunnat köpa sig begagnade bilar från Japan, vilket har fulländat detta kaos. Detta ständiga trafikkaos gör det inte bara svårt att ägna sig åt någon ekonomisk verksamhet, på många platser utgör de kolossala luftföroreningarna dessutom en akut hälsorisk. Endast ett fåtal stadsstyrelser har försökt ta itu med trafikproblemen på allvar. Vissa, till exempel Dakar i Senegal, har dragit sexfiliga motorvägar genom staden. Addis Abeba, huvudstaden i Etiopien, är en av få storstäder som har låtit bygga ett spårvagnsnät. Men det saknas kapital för att kunna bygga ett omfattande tunnelbanenät i stil med dem som på kort tid har byggts i flera storstäder i Kina. På grund av att många afrikanska städer är så vildvuxna är det dessutom svårt att bygga ut infrastrukturen i ett senare skede.

Om nu vår tyske besökare skulle våga sig bort från de platser som turister vanligtvis besöker och bege sig till andra stadsdelar, väntar honom ytterligare en överraskning. I alla världens städer finns både villaområden för de välbeställda och arbetarkvarter med ytterst enkla byggnader. Men ingenstans är skillnaden mellan fattiga och rika lika påtaglig som i utvecklingsländerna. Muromgärdade och hårt bevakade lyxvillor med pool och ett halvt dussin lyxbilar kan ofta ligga precis bredvid de plåtskjul där underklassen bor. Detta sätt att bygga fastigheter är ett uttryck för en av de farligaste förändringarna som den nyliberala ekonomiska politiken har fört med sig: den växande ojämlikheten mellan massan av fattiga och en superrik elit, som utan hämningar eller skamkänslor stolt visar upp det välstånd som den till största delen har korruptionen att tacka för.

Med rätta framhåller påven Franciskus ofta att det finns en stor våldspotential i en sådan ojämlikhet, att den utgör en utmärkt grogrund för kriminalitet och terrorism och förr eller senare kommer att leda till en explosion. ”Så länge som man inte förmår avskaffa exkluderingen och den sociala ojämlikheten inom samhället och mellan folken kommer våldet aldrig att utrotas.” (Evangelii gaudium, § 59) Om vår turist, som är van vid safari-bungalows och fyrstjärniga hotell, skulle våga sig på att tillbringa en natt i något av de oräkneliga slumområdena, vilket heller inte vore ett särskilt klokt beslut, skulle han få uppleva hur oerhört tufft vardagslivet är för de människor som bor där. Bullret från närliggande uteserveringar och karismatiska kyrkor skulle göra det omöjligt för honom att sova. Han skulle riskera att bli överfallen om han skulle lämna huset på egen hand.

Men det värsta för honom vore nog bristen på hygien. Vatten är en dyrbar vara och den måste köpas eftersom stadsstyrelsen betraktar slumområdena som en olaglig bebyggelse och dess invånare som markockupanter, för vilka man inte har något som helst ansvar. Här har man ännu så länge inte tagit till sig att tillgång till dricksvatten är en mänsklig rättighet. Sophantering, offentliga toaletter och sanitära anläggningar saknas för det mesta helt. Avloppsvattnet flyter ofta mellan husen. Klimatförändringarna kommer dessutom att göra storstädernas vattenförsörjning till ett ännu större problem. Att slummens invånare inte oftare faller offer för epidemier, att de trots allt behåller sin värdighet, att deras barn bemöter de exotiska besökarna med ett strålande leende – även det är ett ständigt mirakel.

Att det stora flertalet av stadens invånare tvingas leva under sådana omständigheter som inte är människovärdiga beror på att man måste ha en bra lön för att ens få tillgång till en enkel lägenhet. De fattiga får hålla till godo med ett rum i en plåthydda. Det verkar heller inte som om misären kommer att minska inom den närmaste framtiden. År 2100 kommer Afrikas befolkning att uppgå till 4,4 miljarder och om de nuvarande prognoserna stämmer kommer ungefär 2 miljarder av dem att bo i informella bosättningar.

Stadsutveckling inom ramarna för hållbarhetsmålen

I september 2015 samlades FN:s generalförsamling och världssamfundet enades om att arbeta för 17 hållbara utvecklingsmål inom ramarna för Agenda 2030. Detta är en av få ljusglimtar i en värld som löper risk att falla tillbaka i inskränkt nationalism och ekonomisk protektionism. De hållbara utvecklingsmålen är ett försök att staka ut riktlinjerna för ett fredligt och långsiktigt hållbart världssamhälle. Nyckelorden är ”hållbart” och ”inkludering”. Om en fredlig utveckling ska bli möjlig, så får den inte ske på bekostnad av framtida generationer, alla måste inkluderas, och den får heller inte ske på så vis att den bara gynnar ett fåtal. I nuläget är ingentera fallet. Enligt Oxfams senaste studie om ojämlikhet ”äger de åtta rikaste miljardärerna lika mycket som den fattigare hälften av hela världens befolkning!”

Enligt många experters uppfattning står och faller de hållbara utvecklingsmålen med huruvida man lyckas med det elfte utvecklingsmålet, vilket rör stadsutveckling. Där framförs målet att ”städer och bosättningar ska gestaltas så att de blir inkluderande, motståndskraftiga och hållbara”. Delmålen rör praktiska aspekter som att modernisera slumområdena, att skapa billigare bostäder och hållbara transportsystem, att göra människor mer delaktiga i att planera bosättningarna, att förbättra luftkvaliteten, att förbättra avfallshanteringen, att skapa grönområden, att göra klimatanpassningar och mycket annat.

Om man betänker att världens befolkning varje år ökar med ungefär 79 miljoner människor och att ungefär 80 procent av dem vill bo i städer, då förstår man att detta kräver enorma resurser. Mellan 2008 och 2010 – det vill säga under bara tre års tid – förbrukade Kina ensamt mer cement än vad USA gjorde under hela 1900-talet! För att kunna tillgodose denna växande stadsbefolknings behov skulle infrastrukturen i världens alla städer behöva fördubblas under de kommande 30 åren. Skulle man då utgå från de krav på bostadsutrymme, tillgången på vatten och energi och rörelsefrihet som vi i västvärlden har, skulle det med råge överskrida gränserna för vad den här planeten klarar av. Redan i dag håller ett så grundläggande byggmaterial som sand på att bli en bristvara. Det finns alltså ett trängande behov att börja tänka i nya banor kring stadsplanering och utveckling.

Dessa problem kommer att prägla vår framtid, och med anledning av detta har Wissenschaftliche Beirat der Bundesregierung för Globale Umveltveränderungen (WBGU) [Förbundsregeringens rådgivande expertkommitté för globala miljöfrågor – övers.anm.] kommit med ett slutbetänkande med titeln: ”Mänskligheten flyttar: Städernas transformativa kraft”. Där formuleras tre grundläggande krav: I framtiden måste, för det första, städerna planeras på ett sådant sätt att de grundläggande förutsättningarna för liv bevaras, det vill säga att man håller sig inom de ramar som vår planet själv har satt upp. När städerna ska utvecklas måste, för det andra, invånarna själva involveras. En plan som skapats på ett ritbord av fackkunniga kommer för det mesta inte att kunna tillgodose invånarnas verkliga behov. Slutligen måste man ta de kulturella särdragen, den sociala och ekonomiska potentialen i beaktande och främja dem. Erfarenheterna från socialismens planekonomi har visat hur främmande en stadspolitik som införs från ovan kan vara.

Vad gäller kyrkorna ställer städernas rasande tillväxt dem inför två problem: att planera i god tid för att kunna bygga upp en kyrklig infrastruktur i form av kyrkor, församlingscentra och skolor i de nya stadsdelar som uppstår och att utveckla en pastoral verksamhet som är anpassad till en stadsbefolknings förändrade mentalitet och levnadsvanor. De som besöker afrikanska stadsförsamlingar slås ofta av hur levande församlingarna är. Redan vid den första mässan tidigt på morgonen är kyrkan full till bristningsgränsen och flera körer och dansgrupper levandegör liturgin. Men intrycket av att kyrkorna skulle vara fulla bedrar. Om stadsbefolkningen skulle fördubblas skulle även antalet kyrkor, församlingar och även kyrkliga medarbetare behöva fördubblas för att kunna erbjuda nykomlingarna ett andligt hem. Det finns det inga stift som klarar av, vare sig i finansiellt eller organisatoriskt hänseende. Men i själva verket har antalet kyrkobesökare halverats. Om man bara kunde transportera Europas tomma kyrkor till Afrika med helikopter!

Vart beger sig då de nyinflyttade kristna? Troligtvis till någon av de otaliga pingst- och frikyrkorna som erbjuder sina helandegudstjänster i vart och vartannat gathörn. De har lättare att anpassa sig till den kaotiska stadsutvecklingen. En plåthydda i slummen duger gott. Deras självutnämnda präster och biskopar behöver inte ägna åtta år åt teologistudier för att kunna predika. Men därigenom är också innehållet i deras karismatiska predikningar mycket tunt och deras bibeltolkningar ofta ytterst tvivelaktiga. Men likväl befinner de sig närmare de behov och den verklighet som deras församlingar lever i. Här har de traditionella kyrkorna det svårare.

Även det har sina historiska orsaker. Till skillnad från kyrkan under de första århundradena som framför allt spred sig i de romerska rikets städer, fick den katolska kyrkan i Afrika först fäste på landsbygden, där 95 procent av befolkningen fortfarande levde under 1800-talets slut. Församlingarna i städerna och skolorna byggdes till en början ofta uteslutande för kolonialtjänstemän och vita nybyggare. Först mot slutet av 1970-talet började man förstå att det var nödvändigt att upprätta pastorala strukturer även i städerna. Det var framför allt missionsordnarna som investerade pengar och personal i nya stadsförsamlingar. Stiften, som då hade överlåtits åt det afrikanska prästerskapets ledning, försökte hänga med i städernas tillväxt. Men precis som i fallet med stadsförvaltningen saknade stiften tillräckliga finansiella och personella resurser för att kunna hålla jämna steg med anstormningen av nya medborgare, som uppgick till tiotusentals varje år. Det som gjorde det möjligt för de kolossala församlingarna, både i städerna och på landet, att tillgodose sina medlemmars andliga behov var att man i det pastorala arbetet riktade in sig på ”de små kristna församlingarna”; ett dussin familjer träffades regelbundet i sina egna hem, läste Bibeln tillsammans och tog itu med konkreta vardagsproblem.

Att både Afrikas kyrkor och regeringar står inför sådana nära nog olösliga problem beror på att två faktorer samverkar: ohämmad befolkningstillväxt och en enormt hög urbaniseringstakt. Men afrikaner är överlevnadskonstens mästare, och det är bara att hoppas att de med tiden kommer att arbeta fram lösningar som passar deras materiella, kulturella och andliga behov.

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 4/2017.

Wolfgang Schonecke är tidigare ledare för nätverket Afrika Deutschland i Bonn, numera ledare för Berlinavdelningen, och har arbetat pastoralt i Uganda för sin orden Vita fäderna.