Påvarnas makt

Heliga stolen är allestädes närvarande i de internationella relationerna. Det är förvånansvärt hur starkt involverad påven är i världspolitiken. Detta är ingen ny företeelse: i århundraden har påvarna spelat en viktig roll i olika politiska processer. Trots de sekulariserande effekterna som tillmäts statssystemet efter Westfaliska freden och trots modernitetens komplexa dynamik har det tills i dag förblivit på detta sätt. Heliga stolens politiska status är stabil och fast förankrad.

Vilken politisk roll påven spelar låter sig på ett bra sätt illustreras av hans relation till ett bestämt land: Amerikas förenta stater. På så gott som alla nivåer i de internationella relationerna är USA en central aktör. Det är förvånansvärt på hur många av dessa nivåer påven interagerar med Förenta staterna och inverkar på dess inrikes- och utrikespolitik.

USA är ett av 180 länder som upprätthåller officiella diplomatiska relationer med Heliga stolen. USA:s ambassad vid Heliga stolen leds av en ambassadör som fungerar som den amerikanske presidentens officiella representant. För några år sedan offentliggjorde Wikileaks ett stort antal diplomatiska depescher. På dessa dokument lät det sig enkelt avläsas hur USA och många andra länder organiserar sina internationella angelägenheter bortom medieuppmärksamheten. En rad interna handlingar från det amerikanska utrikesdepartementet tydliggjorde på hur många områden USA och Heliga stolen samarbetar.

Så kallade scene setters, vilka före presidentens påveaudiens skickas till Vita huset av medarbetare vid den amerikanska ambassaden, innehåller omfattande beskrivningar av Vatikanens roll. Författarna till dessa rapporter riktar sin särskilda uppmärksamhet mot de ”områden, där vi kan samarbeta med Vatikanen på ett konstruktivt sätt”, men också på sådana ”områden, där vi kan förvänta oss svårigheter”.

Stor diplomatisk räckvidd

Ett för president Barack Obama 2009 förberett så kallat diplomatiskt telegram avser presidentens förestående besök i ”världens minsta suveräna stat, som dock har stor global slagkraft”. De ämnen som omnämns i detta dokument sträcker sig från bioetiska problem och den globala finanskrisen ända till tryggad livsmedelsförsörjning, miljöfrågor och nedrustning. Men även specifika nationella och regionala angelägenheter tas upp, till exempel fredsprocessen i Mellanöstern eller frågan om Turkiets inträde i EU.

En särskilt intressant rapport från president George W. Bushs administration tog upp frågan om USA och Heliga stolen kunde samarbeta för att förmå världssamfundet att förbjuda mänsklig kloning, en praxis som både president Bush och påven Johannes Paulus II avvisade. Rapporten uppmärksammade det anmärkningsvärda faktumet att Heliga stolen också åtnjuter permanent observatörsstatus i Förenta nationerna och lovordade ”möjligheten som Heliga stolens FN-delegation hade, framför allt bland övervägande katolska länder, att förstärka stödet för en resolution i generalförsamlingen, som fördömer alla former av ’embryonal kloning’”.

När man betrakar den långa tidsepok under vilken Heliga stolen har varit en formellt erkänd deltagare i den internationella diplomatin, förlorar man alltför lätt ur sikte hur anmärkningsvärt dess inflytande är. Förenta staterna upprätthåller ju inga diplomatiska relationer med ”världens minsta suveräna stat” utan med Heliga stolen, den katolska kyrkans auktoritativa hierarkiska ledning, för vilken den suveräna kontrollen över Vatikanstaten endast utgör den territoriella garantin för dess oberoende.

Ingen annan religiös ledare och ingen annan organisation, ja, ingen annan icke-territoriell entitet av något slag, upprätthåller en sådan grad av reguljär och formaliserad diplomatisk samverkan med Förenta staternas regering – ett land vars politiska, militära och diplomatiska räckvidd för närvarande är utan like i det internationella samfundet.

Men även Heliga stolen har global räckvidd: den katolska kyrkan har anhängare över hela världen och förfogar därför överallt över lokala ledare: biskoparna. Dessa är ofta intensivt involverade i de inrikes- och utrikespolitiska debatterna i sina hemländer. På så sätt uppstår ännu en möjlighet för påven att vara delaktig i de internationella relationerna. Genom sin omedelbara kontakt med de enskilda biskoparna samt de nationella biskopskonferenserna kan påven indirekt påverka den nationella politiken. Denna har i sin tur inverkan på de internationella relationerna.

Under det tidiga åttiotalet började den amerikanska biskopskonferensen att utarbeta ett gemensamt lärodokument, vilket 1983 ledde till offentliggörandet av en pastoral skrift med titeln The Challenge of Peace. God’s Promise and Our Response.

Detta biskopliga herdabrev handlade om kärnvapenrustning samt vilken roll den skulle spela (eller bättre: vilken roll den inte skulle spela) i den amerikanska försvarspolitiken. Biskoparna var bekymrade över vad de tolkade som den nya Reagan-regeringens minskande engagemang för kontrollen av kärnvapen i Washington. Och de slog larm offentligt, därför att de hade intrycket att det hade vuxit fram en uppfattning om att man faktiskt kunde sätta in kärnvapen på ett konstruktivt sätt i krig.

Därför ville de amerikanska biskoparna – i överensstämmelse med Andra Vatikankonciliet – tillämpa evangeliets lära om att tolka ”tidens tecken”. Detta gjorde de genom att först klart formulera de principer som har att göra med kärnvapen såsom de härleds från den katolska läran om krig och fred, samt genom att sedan tillämpa dessa principer på några av de mest specifika och akuta frågor som USA stod inför efter landets decennielånga konflikt med Sovjetunionen.

Därmed gick de katolska biskoparna långt utöver den amerikanska försvarspolitiken. De fastställde bland annat, att ”kärnvapen under inga omständigheter får användas på tätbefolkade områden eller på övervägande civila mål”. De förklarade att de ”inte kan urskilja någon situation där det skulle kunna rättfärdigas att avsiktligt påbörja ett kärnvapenkrig, hur begränsat det än må vara”, och de krävde förhandlingar mellan USA och Sovjetunionen för att ”stoppa tester, produktion och användning av nya kärnvapensystem”. Detta var ett starkt och kritiskt ställningstagande. The Challenge of Peace är ännu i dag ett av den katolska hierarkins frimodigaste ingripanden i en offentlig politisk debatt i Förenta staternas historia.

Det är i sammanhanget av störrre intresse i vilken mån Johannes Paulus II hade inflytande på det som skrevs än vad biskoparna faktiskt sade. Hur skeptiska biskoparna än var till att det skulle vara moraliskt tillåtet att använda kärnvapen som avskräckningsmedel (och de var mycket skeptiska), var de inte i stånd till ett grundläggande fördömande. Ett år innan de amerikanska biskoparna påbörjade arbetet med skrivelsen hade påven Johannes Paulus II gjort ett tungt vägande ställningstagande att det ”under gällande omständigheter fortfarande kan bedömas som moraliskt rättfärdigat att använda ’avskräckning’ med balans som fundament, vilket helt säkert inte är något självändamål, som ett steg på vägen till en stegvis nedrustning”.

Trots att man inom den amerikanska biskopskonferensen hade stora reservationer mot att det skulle vara moraliskt tillåtet att använda kärnvapen som avskräckningsmedel var man tvungen att i den slutgiltiga skrivelsen slå fast att ”en kraftbalans som förhindrar att någon sida blir övermäktig” kan ses som ett ”skydd” mot faran för ett kärnvapenkrig samt hotet mot sårbara länders självständighet. I och med att de blivit begränsade i sina möjligheter av påven, erkände biskoparna motvilligt ”att det är moraliskt acceptabelt att använda kärnvapen som avskräckning”, även om de betonade att de inte ser detta som ett ”långsiktigt fundament för fred”.

Franciskus och soft power

När det handlar om statens möjligheter talar vi normalt om hard power. Begreppet grundar sig på de traditionella kriterierna ”militär och ekonomisk makt”. Man skulle kunna säga att hard power ofta utövas genom ”morot och piska”, genom belöning och bestraffning. Den amerikanske statsvetaren Joseph Nye blev berömd genom sitt konstaterande att ”makten har ett andra ansikte”, som grundar sig i förmågan att påverka andras preferenser. Denna typ av makt kallade han för soft power. Därvid handlar det om att ”få andra att eftersträva de resultat man själv vill uppnå”, närmare bestämt genom att man övertygar andra snarare än att man tvingar dem till någonting. Nye talar om the ability to attract och menar att attraktion ofta leder till samförstånd.

Det verkar som om påven Franciskus tar sig an denna aspekt av rollen som påve med särskild entusiasm. Franciskus är visserligen alltid mån om att formulera sina interventioner som moralisk undervisning och inte som politiska uppmaningar. Likväl har den tidigare ärkebiskopen av Buenos Aires kraftfullt och uthålligt engagerat sig i globala politiska debatter – och därmed även involverat den kyrka han leder.

Det går knappt en vecka utan att Franciskus använder sin attraktiva karisma och sin religiösa auktoritet för att muntligt, skriftligt eller genom gester ge dem som förfogar över hard power en försiktig knuff, för att berömma eller kritisera dem och så styra deras politik och deras handlingar i en riktning som motsvarar hans uppfattning om mänsklig värdighet och gemenskap.

Klimatförändring och migration

Påvens aktivitet överlappar starkt vissa politiska debatter i USA. I sin encyklika Laudato si’ (LS) konstaterar Franciskus till exempel 2015: ”Det finns en mycket stark vetenskaplig konsensus om att vi befinner oss i en oroväckande uppvärmning av klimatsystemet” (LS 23). Detta fick ett starkt gensvar i den amerikanska kontexten, där legitimiteten i denna ”konsensus” fortfarande är föremål för politisk oenighet. Förenta staterna är världens näst största koldioxidproducent och utan jämförelse den största producenten per capita. Franciskus uttryckte hotet som på så sätt uppstår med utmanande religiösa begrepp genom att påminna de troende i USA om att ”det är en synd mot oss själva och mot Gud att begå ett brott mot naturen” (LS 8). Men den argentinske påven har också försökt fördjupa klimatdebatten genom att uppmärksamma sina åhörare – både katoliker och andra – på att ”de fattiga i världen, trots att de bär minst ansvar för klimatförändringen, är de mest sårbara och de som redan nu erfar dess effekter”.

Påven Franciskus ägnar sig även åt den globala flykting- och migrationskrisen och uppmanar kristna att visa intresse för ”främlingar” framför sina dörrar. Orden han väljer i detta sammanhang är möjligen ännu mer radikala, ännu mer konkreta i sin politiska effektivitet och ännu mer fast förankrade i hans religions grundläggande läror än hans kommentarer om miljön.

Påven Franciskus gav sig även in i en av de centrala debatterna i den samtida amerikanska politiken då han reagerade till synes direkt på Donald Trumps ofta yttrade avsikt att uppföra en ”vacker stor mur” vid gränsen till Mexiko. Franciskus sade ”att en person, som endast tänker på att bygga murar, var de än är, och inte på att bygga broar inte är en kristen”. Den amerikanske presidenten ser i flyktingar framför allt potentiella terrorister och demoniserar migranter som kriminella eller som personer som myglar sig till offentliga förmåner. Påven – vars kyrka fortfarande utgör en fjärdedel av den amerikanska befolkningen – ser saken annorlunda: För honom handlar det om att kristna måste ta hand om sina bröder och systrar i nöd. ”Migranter och flyktingar är inga pjäser på mänsklighetens schackbräde”, skrev påven 2013 i sitt budskap till den hundrade Världsdagen för migranter och flyktingar. ”Det handlar om barn, kvinnor och män som av olika skäl lämnar sina hem eller som är tvungna att lämna dem.”

Under sitt besök på den grekiska ön Lesbos under våren 2016 sade han att migranter ”i första hand inte är siffror, utan personer […], ansikten, namn och historier”, människor som ”är våra bröder och systrar”. Franciskus talar inte om ämnet som en politiker som strävar efter att vara välavvägd eller konsensusorienterad i en komplex politisk angelägenhet; han talar som ett religiöst överhuvud som uttrycker det han anser vara en klar politisk implikation av en av sin kyrkas centrala lärosatser.

Diplomati, kyrkligt ledarskap och soft power – med denna unika kombination av resurser och status kan påven blanda sig in i världspolitiken. Nästan ett århundrade efter Lateranfördraget regerar påvarna fortfarande över en stadsstat i centrala Rom, vilken tjänar som en garanti för Heliga stolens brett erkända suveränitet. På denna basis kan påven Franciskus, liksom sina föregångare, upprätthålla bilaterala diplomatiska relationer med de flesta av världens länder. Han kan aktivt delta i multilaterala institutioner och genom alla slags officiella kanaler främja sin kyrkas intressen, såsom han förstår dem. Detta är – rent ut sagt – en häpnadsväckande plattform för ett religiöst överhuvud.

Påven som ”megafon”

Samtidigt står påven i spetsen för en världsvid gemenskap med ett omfång utan like. Den nära kontakten mellan påven och de lokala biskoparna mångdubblar påvens närvaro på världsscenen. Vissa lokala politiska händelseförlopp kan inte fullständigt förstås, om man inte tar hänsyn till vilken roll katolska kyrkan spelar där. Globala debatter och global diplomati är själva arenor för kyrkans medverkan, därför att nationella delegationer kommer dit från platser där påvens röst kraftigt kommer till uttryck.

Det moderna påvedömet har blivit till ett slags ”megafon” och påven har blivit en global mediefigur. Katolska historiker kommer länge att debattera vilket inflytande Johannes Paulus II (den påve som regerade näst längst) hade på kyrkans institutionella struktur och läromässiga inriktning. Men redan nu står det tvivelsutan klart att Johannes Paulus II präglade påvedömet starkt genom sina konstanta resor och genom att använda sin personliga närvaro som ett medel för en institutionell centralisering. Allt detta hade historiskt långtgående följder för påvens roll i världspolitiken.

Liknande analyser av påvedömets betydelse skulle kunna genomföras i många länder. Men det faktum att en sådan analys kan genomföras så lätt i fallet supermakten USA tyder på att den katolska kyrkans institutionella räckvidd och politiska bredd är anmärkningsvärt robust – även i en förment sekulariserad tidsålder.

Översättning: Mikael Schink

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 6/2017.

Timothy A. Byrnes är Charles A. Dana-professor i statsvetenskap vid Colgate University i Hamilton, New York, USA.