”Min Gud, varför har du övergivit mig?”– Om kyrkans hantering av pedofilskandalerna

En gång när en person som fallit offer för sexövergrepp i kyrkan mötte påven Franciskus sade den drabbade med djup sorg och förtvivlan: ”Jesus hade sin mor vid sin sida när han gick in i sitt lidande och dog. Min mor, kyrkan, har lämnat mig i sticket med min smärta och min ensamhet.” Av den meningen framgår det hur fasansfullt övergrepp är, vad som är det speciella med sexuella övergrepp på minderåriga i kyrkan och vad kyrkan och i synnerhet de ansvariga i kyrkan måste ändra på.

Här aktualiseras en dimension av det andliga livet som får en speciell betydelse när det är en präst som begår övergreppet. Om någon utsätts för övergrepp av sin egen far, finns det alltid någon som man kan vända sig till med bön om hjälp: Gud. Men när det är en präst som är förövare, en som med sitt ämbete representerar Gud och om vilken teologin säger att han är en alter Christus, då förmörkas gudsbilden, då kan man falla ner i ett avgrundsdjupt mörker och i total ensamhet. Detta kan också inträffa när någon annan, som inte är präst, är förövare, men i fallet med präster tillkommer ytterligare en allvarlig dimension i synnerhet för den för vilken tron, liturgin och gudsrelationen är viktig. För många offer skadas eller till och med förstörs möjligheten att tro på Gud eller att anförtro sig åt honom.

Synen på offren och deras lidande

Det händer ibland också nu att vissa personer som utsatts för ett obeskrivligt lidande av kyrkliga företrädare, och som för det på tal och vill bli hörda, avvisas eller beskylls för att vara bråkmakare som helst borde försvinna. Också detta medför en mycket stor risk för ett trauma i det andliga livet – förutom det psykiska och fysiska traumat. Det verkar som om många människor i kyrkan, även sådana som innehar ansvarsfulla positioner, inte inser vidden av detta problem. Man får anta att särskilt de som i sin egenskap av ämbetsbärare ska förkunna och lägga ut evangeliet i första hand skulle ha klart för sig att vissa erfarenheter i livet – i detta fall ett svårt trauma – på djupet berör och belastar en troende människas andliga kärna. Det är förvånande hur sällan detta tycks vara fallet. Kanske förklarar det varför biskopar och ordensföreståndare yttrar sig mer i frågor som rör kyrkopolitiska, kyrkorättsliga och psykologiska perspektiv än om andliga och teologiska aspekter av övergrepp. Man blir inte förvånad över att de drabbade inte upplever kyrkans reaktion när övergrepp anmäls som en ”kärleksfull mor” utan som en egoistisk institution.

Kyrkan: helig och full av syndare

Kyrkan är grundad och kallad av Herren Jesus Kristus att förkunna det glada budskapet: Gud älskar människorna, han är barmhärtig och han gör allt för att rädda dem, han ger till och med sitt liv för dem i sin son. Otaliga människor har under de två tusen år som gått fullgjort det uppdraget och bidragit till att kyrkan kunnat vara ett underbart räddande sakrament i sin tjänst för de fattiga, de sjuka och de särskilt utsatta. Men i samma andetag måste man säga att det alltid funnits människor i kyrkan som gjort just motsatsen till det som hon själv, det vill säga kyrkan och Jesus, förkunnat. Det är inte utan skäl som påvarna under de senaste decennierna vid upprepade tillfällen och med eftertryck bett om förlåtelse för de synder och brott som kyrkans företrädare begått.

Jesus krav på omvändelse

Att ställas inför prästers sexuella utnyttjande av minderåriga är uppskakande och hjärtskärande. Det handlar om sex och våld, det handlar om förtroendesvek och om förödda liv och skenhelighet – och allt detta i kyrkans famn. På sätt och vis kan man begripa att man inte vill ta i frågan, eftersom den drabbar både personligt och institutionellt berörda. Men det är inte i första hand den moderna psykologin utan redan Jesus själv, och många andliga mästare efter honom, som visar på de oförutsebara och tragiska följderna av förträngning. Den som inte ställer sig inför sin egen mörka sida hinns förr eller senare ifatt av den desto häftigare. Filmen Spotlight som handlar om årtionden av nertystanden av prästers sexuella övergrepp i Boston beskriver den mekanismen mycket åskådligt.

Det ska poängteras att sexuella övergrepp mot barn förekommer överallt i världen. Även om man inte har statistik från hela världen så är det Troskongregationens bestämda uppfattning att det åligger berörda myndigheter i kyrkoledningar, som utreder brott som präster anklagas för, att beakta att detta slags övergrepp förekommer i alla lokalkyrkor. Ett argument som man fortfarande ofta möter är att sexuellt våld mot minderåriga skulle vara ett problem i den dekadenta, västliga kyrkan. Detta är bevisligen falskt och vilseledande. Det bygger på att det uppenbart finns faktorer i kyrkans liv som endera gynnar övergrepp eller också förebygger eller förhindrar att det upptäcks och bestraffas. Om man betraktar ämnet i ett globalt perspektiv, så framgår det klart att den katolska kyrkan är en världsvid trosgemenskap som är oändligt mångfaldig och mångfacetterad, men att det i daglig praxis finns stora likheter och oföränderliga inslag.

Naturligtvis är det inte enkelt att befatta sig med så mycket ondska och så mycket lidande. Det gäller särskilt om man inte känner sig personligen ansvarig. Men präster och biskopar identifieras över allt i världen med det goda och det onda som sker i kyrkan och med vad deras medbröder gör. Det är inte bara det som normalt hör till prästens vardag som bevakas. De granskas ännu hårdare som representanter för Kristus och för hans kyrka – vilket de ju också är enligt sin teologiska självuppfattning. Ju längre bort från kyrkan som människorna står desto mer har de bilden av en uniform, monolitisk enhet. Det är ett av skälen till att varje övergrepp som begås av en präst slår tillbaka på alla präster och på hela kyrkan.

Prästernas sociala ställning och utbildning

Frågan om vad som är speciellt med katolska prästers sexuella övergrepp kan uppenbarligen inte bara handla om prästrollen, deras medlarfunktion och deras andliga och faktiska makt, eftersom allt detta mer eller mindre också gäller för religiösa överhetspersoner inom islam – exempelvis berättelserna om det horribla antalet övergrepp i madrasa-skolor i Storbritannien – inom buddhism, inom hinduism, inom judendom eller inom naturreligioner. Inte heller förpliktelsen att leva i celibat är något allenarådande kännetecken för den katolska kyrkan av den latinska riten, eftersom det också förekommer i vissa andra religioner att präster, munkar och nunnor lever i celibat. Om man ser närmare på saken berör inte några av de faktorer som tas upp i det följande enbart den katolska kyrkan eller hennes prästerskap, men att de förekommer tillsammans är förmodligen karaktäristiskt för henne.

Att leva med sin egen sexualitet

Att leva med den egna sexualiteten är en ständig utmaning för alla människor. Många präster som avger celibatslöfte erbjuds inte tillräckligt bra mänsklig och andlig vägledning. Denna vägledning borde framför allt omfatta en seriös lämplighetsprövning utifrån ett enhetligt system vid prästutbildningarna och fortsätta genom de olika stegen i utbildningen ända fram till en gedigen professionell och andlig vägledning efter prästvigningen. Som det är nu lär de sig inte att leva med sina sexuella, emotionella och relationella behov på ett sunt och integrerat sätt. Trots entydiga auktoritativa instruktioner för prästutbildningen i Ratio Fundamentalis från högsta ort – återigen publicerade av Kleruskongregationen den 8 december 2016 – spelar temat att utveckla kandidaterna till mogna människor de facto bara en underordnad roll vid de flesta lärosäten för blivande präster och ordensfolk. Man kan observera att kriser bland kallelserna i stor utsträckning beror på att personen ifråga förälskar sig och då märker – enligt egen utsaga ofta för första gången – att han eller hon längtar efter en partner och en familj. Man kan ju då bli förvånad över att inte de som ansvarar för utbildningarna lägger ner mer tid och energi där nöden ofta tycks vara som störst. Inom djuppsykologin talar man här om förträngningens och förnekelsens försvarsmekanismer mot livsviktiga impulser. På ett andligt plan skulle man kunna kalla det acedia och inertia, försummelse och tröghet. Här kan man också våga sig på att framföra en tes om att vägran från ledningens sida att på allvar ta ansvar för kandidaternas andliga erfarenhet och mänskliga utveckling leder till att kandidaterna själva måste fatta det självklara beslutet om sin utveckling.

Med en sådan förträngningsprocess riskerar man att det som man avfärdat eller fördömt – i vårt fall den sexuella lusten och många andra inte accepterade behov – utageras antingen med ett aktivt eller passivt motstånd mot allt som rör sexualiteten och annat icke accepterat. Eller också lever man ut det förträngda okontrollerat bland annat där man kan vänta sig minst motstånd, i vårt fall med barn eller ungdomar. Vi måste åtminstone nämna ytterligare två områden som vi inte kan gå in på närmare här. Det ena gäller den speciella utmaningen med homosexuella prästkandidater och präster. Det andra är kommunikationen på internet och den pornografi som finns där.

Synen på prästämbetet i den katolska kyrkan

Hur man ser på prästämbetet och prästens roll i den katolska kyrkan bidrar nämligen på ett avgörande sätt till att det alltför sent upptäcks när präster begått övergrepp på minderåriga. I många andra delar av världen och i många kretsar också i vår del av världen uppfattas präster än i dag som Guds oantastliga sändebud. På ett alldeles särskilt sätt tillkommer det dem makt, auktoritet och fullmakt att leda – något som mer eller mindre kommer direkt från Gud. En sådan bild av prästen, där det kultisk-sakrala inslaget står i förgrunden, kan från de troendes sida leda till att de idealiserar prästen och ser på honom på ett otadligt och vördnadsfullt sätt, och det gör det svårt eller rent av omöjligt att kritisera honom eller bara föreställa sig att han kan göra något ont.

Det förklarar något som man i dag utanför kyrkan tycker är helt obegripligt. De drabbade berättar ofta att det var de – och inte prästen – som kände sig onda och smutsiga när en sexuell kontakt uppstod. Andra säger att de uppfattat att prästens kroppsliga och känslomässiga närmanden gjorde dem upphöjda och unika, som något som tog upp dem i ”den prästerliga sfären”. När man söker svar på frågan varför så många drabbade inte kunnat berätta om övergreppen i åratal eller decennier, är en av förklaringarna till detta den samvetskonflikt och det oupplösliga dilemmat som uppstår mellan känslan av att inte ha varit offer för en genomförd våldsakt och den nästan övermäktiga bördan att vara tvungen att belasta en präst med denna fasa. Man måste också tänka på att många offer för prästers sexuella övergrepp stod dessa präster nära som ministranter, ungdomar eller elever på internatskolor. De har ofta varit extra ivriga och fulla av förtroende – ett förtroende som missbrukats och förstörts.

Den som under sin barndom och ungdom och även som prästkandidat lärt sig och insett att en präst skulle vara oförvitlig, kan lätt få för sig att det inte finns någon människa som man kan rättfärdiga sig inför. Den som är utrustad med sakral makt kan företa sig vad han vill. En sådan inställning kan åtminstone delvis förklara varför präster som förgripit sig på barn och ungdomar helt och hållet förnekar det eller till och med omtolkar det hela som om de själva skulle vara offer eller medhjälpare (”han förförde mig” eller ”han tyckte om det”) och ofta inte kan förstå det lidande som de förorsakat. Hos vissa prästkandidater kan man märka att de uppfattar detta att vara seminarist eller präst som ett yrke vilket som helst, det vill säga att de efter kontorstid kan bete sig ”privat” på ett sätt som inte är förenligt med att vara präst. Det verkar som om de söker privilegierna, makten och skönheten som ämbetet medför men inte är beredda att betala det pris som evangeliet talar om: fattigdom, kyskhet och lydnad, och att mer allmänt förlora sitt liv för Jesu skull. Detta medför stora risker för somliga – som under vissa omständigheter kan begå övergrepp av alla slag – men också för församlingarna, stiften och kyrkan.

En tillbommad ghettomentalitet

Slutligen tillkommer ytterligare en komponent som hör till den specifikt katolska sfären och som gör övergreppen möjliga och dessutom förhindrar att de upptäcks, nämligen en tillsluten, tillbommad mentalitet. Man vill sköta allt själv utan inblandning av offentligheten, eftersom man är så rädd om sitt eget rykte. Därför glömmer man bort både offrens lidande (som smygs undan) och den massmediala lag som lyder: ”förr eller senare kommer saken i alla fall fram i ljuset. Ta själv bladet från munnen, erkänn, be ärligt om förlåtelse, så kommer man att tro på dig.”

Ofta inverkar också en ensidig tolkning av den speciella relationen till biskopen och det ansvar som han har för sina präster. Å ena sidan tar man inte hänsyn till att den ”faderliga omsorgen” inte bara omfattar förlåtelse och barmhärtighet utan också innefattar en rättvis bestraffning. Å andra sidan är det ett uttryck för en kåranda hos biskoparna som först tänker på att skydda ”de sina” och inte på hur det går för de svaga och utsatta. Att många förövare är mycket skickliga i att slingra sig och manipulera och att deras överordnade gärna vill tro på löften de fått i stil med ”jag ska aldrig göra så mer”. Dessutom hyser vissa en felaktig uppfattning om barmhärtighet mot förövaren, något som bara kan nämnas i förbigående. Enligt en förment logik avstår man från att söka kompetent hjälp utifrån och menar sig kunna lösa problemen själv med egna medel och strategier. Man stänger in sig i sitt eget hus och bortser från att det särskilt varit i slutna kyrkliga system som i Irland eller i katolska isolerade miljöer i Australien och USA som övergreppen förekommit – med en förskräckande frekvens och varaktighet – där det var kyrkan som bestämde allt från födelsen till graven.

Samma sak gäller för vissa av de kongregationer och andliga gemenskaper som grundats före eller strax efter Andra Vatikankonciliet. I kyrkan satte man under många år stort hopp till dem just för den förhållandevis stora tillströmningen av kallelser. Under senare år har det visat sig att det i ett antal av dessa grupper – av vilka många kopplas samman med en uttalat konservativ kyrklig profil med så kallade traditionella former för liturgin och teologin – förekommit allvarliga övergrepp av många olika slag. Några av de mest kända exemplen är Kristi legionärer, som grundades i Mexiko; Saligprisningarnas gemenskap, som grundades i Frankrike; Communità Missionaria di Villaregia från Norditalien; Sodalitium Christianae Vitae, som är verksamma i Peru; liksom också en grupp omkring prästen Fernando Karadima i Santiago de Chile. Alla dessa kan inte kopplas ihop med pedofili men väl med sexuella övergrepp på personer som stått under deras beskydd som noviser och studerande. Man hänvisar till lydnadslöftet och den rådande stränga religiösa praxis och skapar på så sätt ett extremt beroendeförhållande där all sorts kritik uppmärksammas och bestraffas. Man har inte hållit sig till viktiga regler som finns i den andliga traditionen som till exempel att skilja mellan forum internum och forum externum och inte att förtiga har man också missbrukat botens sakrament (både genom att bryta bikthemligheten och genom absolutio complicis det vill säga ge absolution åt en medskyldig vid brott mot sjätte budet).

Det skulle kräva ett eget kapitel i detta sammanhang att ägna sig åt de personer som grundat gemenskaperna. Några av dem har uteslutits från sina gemenskaper på grund av sexuella övergrepp, ekonomiska oegentligheter och samvetstvång och dömts av kyrkliga myndigheter och till och med exkommunicerats. De har ofta kunnat härska över personer och verksamheter i årtionden och ingen har vågat ifrågasätta deras absoluta makt och de anspråk som de grundat sin andliga ställning på. Då det inte har funnits några fungerande kontrollmekanismer, inget system för checks and balances har de kunnat göra vad de ville. Alla dessa personer inte är eller har varit präster, vilket i sin tur pekar på en djupare problematik: när en kyrklig miljö avskärmar sig och fördömer all öppenhet inför motsättningar i läro- eller utvecklingsprocesser, ökar faran för övergrepp exponentiellt.

Oklara ledningsstrukturer och förvirrande hierarkiska processer, som låter ett vakuum uppstå och i viss mån utgör motsatsen till en ghettomentalitet, bidrar också till att göra övergrepp möjliga. Den så kallade Dreetman-Report till exempel hänvisar till detta när den beskriver övergreppen i den katolska kyrkan i Nederländerna. Det är förvånande hur många olösta procedurfrågor som uppdagats i övergreppsskandalernas spår. Ett exempel bland många är att klargöra biskoparnas eller ordensföreståndarnas ansvar för prästernas förseelser. Ett annat är att påvisa att de överordnade försummat de plikter som de har. Dessa problem har diskuterats i åratal under rubriken bishops’ accountability framför allt på anglosaxisk mark.

Om det saknas klara ansvarsområden kan var och en oskuldsfullt två sina händer. Varken en skyddande mur kring ett ghetto eller ett kaotiskt öppet fält är något att sträva efter. Auktoritet och ledning är nödvändiga just för att skydda människoliv. Under alla omständigheter behövs det en kontroll utifrån och en inre attityd som tolkar ämbetet eller det ansvar som hör ihop med en viss ställning i kyrkan i linje med Jesus sinnelag: ”Den störste bland er skall vara de andras tjänare.”

Frågor och uppdrag som gäller alla

I ett samhälle där trovärdighet gäller som högsta norm uppkommer viktiga frågor i samband med den kris som övergreppen skapat. Är vi beredda att ompröva vårt sätt att gestalta kyrkan? Så länge som vi värjer oss mot det, så länge som vi förtränger de orättfärdigheter och synder som begåtts, så länge som vi anser att vi snarast möjligt efter skandalerna ska kunna återgå till ”det egentliga pastorala arbetet”, så länge som vi ägnar oss åt introspektion kommer vår apostoliska energi och kreativitet att vara blockerad. Påven Benedictus XVI som konsekvent ingrep också mot mycket prominenta förövare har med sin pensionering givit ett enastående tecken på hur makt kan hanteras i kyrkan. Påven Franciskus upphör aldrig att kritisera brister som klerikalism och karriärism och jakten på ett komfortabelt liv och att predika omvändelse till enkelhet och ett liv i evangeliets omedelbara närhet.

Temat orsak och verkan på det psykiska planet och det andliga trauma hos dem som drabbats av övergrepp ger anledning att ställa några frågor: Hur ska befälsordningen och ämbetsutövandet i evangeliets anda definieras i dag? Hur ska kvinnor och män med sina olika sätt att uppfatta makt och hantera den kunna komplettera varandra? Vad kan vi lära oss av det som i samhällslivet och i ekonomiska sammanhang benämns Corporate Governance and Compliance när det gäller äkta medansvar och kontrollmekanismer i den kyrkliga strukturen? Vad är det som verkligen tillhör essensen i prästämbetet och vad är det som kan och ska delegeras till medarbetare av den ledningsmakt som prästerna har i församlingar och andra institutioner? Hur ska man enskilt och gemensamt tränas i att urskilja andarna i en sådan krävande process som ska syfta till ett övertygande sätt att manövrera mellan ett ghetto och ett kaotiskt fält? Hur ska biskopar och ordensföreståndare kunna lära sig att väga för och emot och fatta beslut vid den rätta tidpunkten? Hur ska de framtida prästerna och ordensfolket utbildas? Hur mycket ska man satsa på utbildning av dem som har ansvar för utbildning?

Redan här visar det sig vara svårt att hitta ansvariga i kyrkan men även ”enkla” kristna som förtröstar på Jesus och hans ord: ”Sanningen ska göra er fria” (Joh 8:32). Det är inte lätt att se den osminkade sanningen i vitögat. Det krävs mod och vilja att konfronteras med verkligheten, också den förkrossande och smärtsamma verkligheten. Det skulle anstå de kristna just i svåra tider och med tanke på personliga och institutionella misslyckanden att lita mer på Gud än på sig själva. Den som öppnar sina ögon, sitt förstånd och sitt hjärta kan inte bara erkänna hur det ligger till mänskligt och andligt hos sig själv och hos andra, den människan öppnar sig också för den nåd som hör till den omvändelse och förlåtelse som utlovats alla dem som ärligt bekänner sina misslyckanden och sin skuld. Det innebär också att man utsätter sig för skam, sorg, tvivel och misstänksamhet. Allt det är svårt att uthärda. Men den som ändå kan acceptera det i tron på frälsaren Jesus Kristus och också finner stöd i de troendes gemenskap, åt den har det utlovats hjälp av den helige Ande. En sådan inställning öppnar ett inre rum, en mänsklig avgrund som präglats av andlig misströstan (som Ignatius skulle sagt) och detta kan lindras eller till och med helas med hjälp av nåden. Ty också det händer: att människan själv efter ett omätligt lidande på gränsen till förtvivlan och självmord efter år och årtionden med depression och plågor får tillgång till en källa fylld av liv och hopp. De människor – det måste man säga – som gått igenom detta helvete är trovärdiga vittnen om Jesu Kristi kraft till räddning. Många som kan avlägga ett sådant vittnesbörd med en skälvande bävan och med risk att återfalla i traumat talar senare om att de därigenom på ett nytt sätt kunnat öppna sig för meningen med Jesu lidande, död och uppståndelse. Om kyrkan förblir döv för de drabbades röst och vittnesbörd – både de som kunnat ge sig in på försoningens väg och de som inte upplevt det – överger hon inte bara dessa drabbade än en gång, dem som lidit speciellt mycket på grund av kyrkans företrädare. Hon avstår också från möjligheten att rena sig själv genom att erkänna sin skuld, och hon utesluter också dem som på ett alldeles särskilt sätt är sammanlänkade med Jesu öde.

Varför har Gud ställt kyrkan i denna belägenhet? Vad vill han som är historiens Herre säga oss med vår tids skandaler och kriser? Vad vill han säga de kristna med detta? Uppenbarligen detta: att hon ska förankra sig i verkligheten, att hon ska bli medveten om offrens obeskrivliga lidande och hur insnärjda vi är i det ondas kraft. Ingen kan någonsin helt besegra det onda och det gäller också övergrepp mot minderåriga, det vore en fatal felbedömning – men man kan göra mycket för att göra risken för övergrepp så liten som möjligt. Också en mor som älskar sina barn skulle ju verkligen göra allt för att skydda sin son eller dotter från olyckor och aldrig överge dem.

Översättning: Anna Maria Hodacs

Hans Zollner är jesuitpater och ledare för Centre for Child Protection, vid påvliga Gregoriana-universitetet i Rom.