En filosofisk vänsterytter

Det skall gärna erkännas att jag aldrig intresserat mig för Torbjörn Tännsjö. Hans filosofiska ståndpunkt, som jag uppfattade som en form av stalinistisk utilitarism, föreföll mig mera likgiltig än förargelseväckande. Hans politiska ståndpunkt, som jag tolkade som en form av utilitaristisk stalinism, likaså. I hans memoarbok Vänsterdocenten läser jag att han sett sig som ultraleninist snarare än som stalinist. Men jag har svårt att tycka att skillnaden är stor. Tännsjös försvar för röd terror och proletariatets diktatur fick mig snarare att i stillhet skaka på huvudet än att gripa pennan för polemik.

När jag nu läser Vänsterdocenten får jag emellertid ett delvis annat och mer sympatiskt intryck. Tännsjö skriver flärdfritt och med vilja att vara ärlig. Han påminner mig om det vi har gemensamt. Vi är födda samma år (1946), har båda disputerat i filosofi och har båda ett förflutet som ”vänsterdocenter”. Jag blir intresserad av att jämföra mina intryck med hans.

Hans intryck av Harald Ofstad, exempelvis, professorn i praktisk filosofi i Stockholm, som var Tännsjös handledare. Jag träffade Ofstad bara en gång, när han höll en föreläsning i Lund, och fattade genast en häftig antipati. Han talade om freden (onekligen ett ämne som är ägnat att framlocka det sämsta hos en talare) och tycktes mig arrogant, självbelåten och auktoritär. Denna uppfattning, som sålunda var baserad på smalast tänkbara empiri, ser jag nu bekräftad av Tännsjö med hans långvariga och intensiva erfarenhet av den kände professorn. Hör här:

”Jag kunde snart konstatera att jag aldrig i mitt liv mött en mera hänsynslös människa i kontakten med elever. Ofstad behärskades verkligen av förakt för svaghet! Ofstad hyste ett starkt intresse för sina studenter, men det var till sin karaktär osunt, det rörde sig om kobrans intresse för bytesdjuret.”

Ofstads mest kända bok hade titeln Vårt förakt för svaghet och handlade om nazismen, det bör framhållas som förklaring.

Kring sig samlade Ofstad ett gäng av lärjungar, bland vilka Tännsjö var en. I memoarboken beklagar han att han aldrig vågade opponera sig mot Ofstads tyranni. Men Ofstad var inte bara enväldig på institutionen. Han var en karismatisk person, en känd offentlig intellektuell och en man som genom sin framtoning som vän av freden och av livet och av många andra ädla ting för många tedde sig som ett föredöme och ideal. Även om Tännsjö till slut genomskådade honom var det inte alldeles lätt att dra sig undan den hypnotiska ormblick som kombinerades med makt över stipendier och tillsättningar. Dessutom var Ofstad relativt tolerant inom ramen för en allmän vänsterhållning. Tännsjö kunde i lugn och ro vara VPK-are och kommunist, så länge han var lojal mot den mäktige professorn.

Gänget av unga praktiska filosofer i Stockholm rymde förutom Tännsjö bland andra Hans Mathlein, Giuliano Pontara, Åke Löfgren, Roger Fjellström och Ragnar Ohlsson, den sistnämnde förebild för Gun-Britt Sundströms Maken, en något tvetydig ära. Tillsammans och med förord av Ofstad gav flera av dessa unga filosofer 1979 ut boken Filosofi och samhälle. Den utsattes för en förintande recension i Dagens Nyheter av Ingemar Hedenius (som avskydde Ofstad). Om Tännsjös bidrag skrev Hedenius att författaren i sitt försvar för den politiska terrorismen var ute efter att förvandla den analytiska filosofin till ett ”lyxfnask i den kommunistiska taktikens tjänst”. Om detta omdöme skriver Tännsjö nu: ”Det var inte illa uttryckt, faktiskt på kornet.”

Tännsjö var sålunda både filosof och politisk aktivist inom VPK. Det är egentligen om båda dessa sidor av hans person som memoarboken handlar, liksom om det vanskliga i att förena dem.

De unga Stockholmsfilosoferna gav ut Häften för Kritiska Studier som betydde mycket för vänstervågen vid högskolorna i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet. I Häften försökte man förena filosofi med vänsterpolitiskt engagemang. Men de flesta gjorde det på ett annat sätt än Tännsjö. De anslöt sig såväl politiskt som filosofiskt till marxismen, inte minst sådan denna tolkades inom den så kallade Kritiska teorin (Horkheimer, Adorno, Marcuse, Habermas med flera). Så gjorde emellertid inte Tännsjö. Hans filosofiska hemvist var den så kallade analytiska filosofin, som var den alldeles dominerande typen av filosofi i Sverige vid denna tidpunkt och i viss utsträckning fortfarande. Det gjorde han på sätt och vis klokt i, det skulle annars ha varit omöjligt för honom att göra karriär som akademisk filosof. Men det skapade problem inom vänstermiljön, som han på ett intressant sätt belyser i memoaren.

Häften för Kritiska Studier var till stor del riktad mot den så kallade ”positivismen”, i praktiken tämligen identisk med den analytiska filosofin. Häftens konkurrent i Lund, vänstertidskriften Zenit, förhöll sig likaledes avvisande till ”positivismen”, ehuru under åberopande av den franske filosofen Louis Althusser snarare än av den Kritiska teorin. Tännsjö försökte polemisera mot såväl Althusser som mot mer ortodoxa former av marxistisk filosofi. Men han avvisades och refuserades. I memoaren skildrar han sin ilska över detta.

Det är på många sätt en idyllisk tid och en idyllisk miljö som Tännsjö skildrar i sin minnesbok. I anledning av sina tidiga år på ”Filosofen” på Hagagatan skriver han:

”Det var en sorglös tid då ingen behövde bekymra sig över sin yrkesmässiga framtid. Tanken att en akademiskt skolad person skulle kunna bli arbetslös, hur besynnerligt hans eller hennes ämnesval än var, föresvävade ingen. Få tvekade att ta snart sagt hur stora studielån som helst. Det var en generation som inte ägnade frågan om pengar en tanke.”

Så minns jag också själv saken. I den meningen var vår revolution helt ofarlig. Det kapitalistiska samhället ville vi visserligen välta. Men vi trodde inte på allvar att vi skulle lyckas. Och vi var övertygade om att detta samhälle om det överlevde skulle komma att ta väl hand om oss. Vilket det också gjorde. ”68-orna” blev aldrig någon förlorad generation.

Vänsterdocenten visade sig till min förvåning vara en alldeles utmärkt intressant och läsvärd bok. Den bild som ges både av 1960- och 1970-talets akademiska miljöer och av den tidens vänsterrörelse är väl träffad med många roande interiörer. Det hela är ett skri från en gången tids avgrundsvänster. Men det artikuleras av en författare som skolats i den empiriska semantikens och preciseringsövningarnas alla finesser. Man behöver inte vara född samma år som Torbjörn Tännsjö för att finna resultatet lärorikt.

Svante Nordin är professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet.