En nyakademisk pose

Drygt halvvägs kommen i sin essä – publicerad i USA 2016 och skyndsamt översatt till svenska, låt oss senare fundera över anledningen – slår författaren fast att diktarkallelsen har en motsägelsefull natur; den är ”både mer och mindre krävande än andra jobb, användbar för att den inte är praktiskt brukbar”, och – tillägger han – det är därför ”vi skäms för och ringaktar poetens arbete”.

Man känner igen den slipade pedagogen när man händelsevis möter en – här redan i bokens titel. ”Alla” dessa som hatar och ”vi” som skäms och ringaktar förblir visserligen odefinierade obekanta i ett slags hypotetiskt töcken, men knepet går hem: vi, om än kanske inte alla, lystrar och läser. Nöjet av den medryckande texten är inte enbart på vår sida; det framgår att författaren hade riktigt skojigt när han skrev den. Essägenren inbjuder ju till, och tillåter, i stort sett vilka påståenden, teser och tilltag som helst om bara själva formen och den språkliga vigören håller, vilket är fallet här. Hur är det då med innehållet?

Ben Lerner är en knappt 40-årig litteraturprofessor i New York med ett skönlitterärt författarskap i bagaget; hans tre första böcker är diktsamlingar, de två senare romaner varav den första (2011) nu också kommit på svenska, På väg från Atocha. Att förlaget väljer att ge ut essävolymen hand i hand med romanen kan måhända resultera i att de blir varandras lokomotiv; denne anmälare finner åtminstone Varför alla hatar poesi så pass smittsam att nyfikenheten på Lerners övriga författarskap är väckt.

Det betyder inte att jag finner essän alltigenom lyckad rent innehållsligt, därtill fladdrar Lerner alldeles för mycket och huvudstupa, kastar sig från de inledande sidornas ampra utgångsresonemang vidare till mer docerande utläggningar kring Sokrates och Platon för att senare gå in i en fas som hade han kommit loss med skeden i essäbutikens burkar för gott & blandat. Ganska länge minner mig läsningen om en bildad och kritiskt sinnad journalistkollega som en gång efter ett föredrag på Franska institutet skrev ungefär att Monsieur XX pratade en hel del nonsens men han gjorde det på franska … Mr Lerner nedtecknar en hel del lättviktigheter men på en ”nyakademiska” av det slag som sannolikt gör honom till en fängslande föreläsare. Inte sällan får man misstanken att textens kvalitativa ojämnheter kan bero på att den är just en serie hoptråcklade föreläsningar där skarvarna inte ägnats tillräcklig omsorg.

Men, som sagt, essäformen utrustar oss med relativt uthålligt överseende; den som i likhet med mig finner det vara en löjeväckande överloppsgärning att ägna åtskilliga sidor åt att pekpinneaktigt förklara varför den klene 1800-talspoeten McGonagall skrev en dålig dikt om en raserad tågbro, får snart tankegods med mer muskler. Så är till exempel inslaget om Barack Obamas idé att återuppliva traditionen med diktläsning vid presidentinstallationen 2009 givande, och ännu mera så de följande resonemangen kring Walt Whitmans diktargestalt … ”På många sätt är ’Walt Whitman’ mindre en historisk person än ett slags platshållare för den demokratiska människan.”

När Lerner förklarar hur Whitman kommer att framstå ”som en fantasifigur skapad av själva dikterna – en gestalt som läsare kan identifiera sig med, år 1855 likaväl som i framtiden”, då är man inne i en läsning som vill ha mer. Lerner tillfogar något som eventuellt också kunde tjäna som tips åt en och annan skriftställare: ”Så röjer också Whitman mycket lite om sitt privatliv, detaljer som skulle kunna ställa sig i vägen för vår förmåga att utbyta atomer. Vi får nästan inte höra någonting om vilka erfarenheter han har råkat samla på sig; hade han som individ avvikit för mycket från oss skulle vi kanske inte betrakta oss som utbytbara.”

Vad är det Ben Lerner väl mångordigt i själva verket vill åt? Vad betyder hans inledande utsagor av typen ”Betydligt fler människor är överens om att de hatar poesi än om vad poesi är.”? Eller: ”Vad är det för en konstform som tar publikens avsmak för given och vad är det för konstnär som delar denna avsmak, rentav uppmuntrar den? En konstform som är avskydd både utifrån och inifrån.”

De bäddar alla för resonemang kring de förväntningar poesi kan ha en tendens och en märklig kapacitet att väcka, så disparata och så omöjliga önskemål och föreställningar att besvikelsen kommer som ett olevererat brev på posten. Lerner uttrycker det så: ”Men en sak som alla dessa förväntningar har gemensamt är att de aldrig någonsin skulle kunna infrias av dikter. Att hata faktiska dikter blir därför ofta ett (ofrivilligt) ironiskt framhärdande i förhoppningen om den utopiska idén om Poesin, och jeremiaderna är i det avseendet också försvar.”

Till dags dato har jag inte träffat någon som sagt sig hata poesi och faktiskt heller ingen som skäms för eller ringaktar poetens arbete. Jag vågar slå vad om att inte heller Ben Lerner gör det – det är bara en pose, på ”nyakademiska”, något han indirekt också bekänner på bokens sista sidor. Där, i resonemang kring barnets begynnande språkvärld och minnet av ”denna tidiga språkliga instabilitet”, börjar texten söka sig mot verkligt intressanta sfärer. Om Lerner tänker arbeta vidare i den riktningen vill jag läsa hans nästa essä.

Carl Otto Werkelid är f.d. kulturråd vid Sveriges ambassad i London och kulturchef vid Svenska Dagbladet 2001–2008.