Tänkvärt om tro och förnuft

Religion och naturvetenskap av den amerikanske religionsfilosofen Philip Clayton är en introduktionsbok till debatten om tro och förnuft. Boken är fylld med tänkvärda frågor, som presenteras tydligt och kortfattat. Läsaren uppmuntras att bilda sig en egen uppfattning kring teman, bland annat genom reflektionsfrågor i slutet av varje kapitel.

Det som framgår tydligt är att förhållandet mellan religion och vetenskap inte är begränsat till de filosofiska frågorna. Clayton lägger tyngd på den bredare politiska diskussionen: vi befinner oss inte enbart framför teoretiska frågor utan är också omgivna av en verklig debatt med tydliga sociala aspekter. Clayton utvecklar noggrant i första kapitlet hur han menar att debatten bör föras så att alla parter kan lägga fram sina argument på bästa sätt.

I andra kapitlet introduceras de mest polariserade positionerna i debatten: å ena sidan Intelligent Design (ID)-rörelsen, å andra sidan den nya ateismen. I bakgrunden av Claytons analys av båda sidornas argument spökar återigen en politisk fråga om evolutionsundervisning i skolan. ID-rörelsen menar att skapelseläran borde läras ut vid sidan om darwinistisk evolution, ett förslag som har orsakat stark kritik från nyateistiskt håll.

Efter en översikt av ID:s anspråk skriver Clayton att ”allvarlig kritik har riktats mot alla ID-rörelsens främsta argument”. Läsaren får dock aldrig veta vad denna kritik innebär. Från den ateistiska sidan av debatten återger Clayton enbart en sammanfattning och en analys av den brittiske biologen Richard Dawkins livsverk. Andra stora namn inom den nya ateismen, som Sam Harris eller Daniel Dennett, får inte komma till tals. I stället försöker författaren förklara alla argument som Dawkins uttrycker, samt alla argument som han kanske ville uttrycka utan att lyckas med det, och till och med alla de han borde ha uttryckt i stället.

Kapitel tre försöker vidga den ovan skildrade debatten genom att ge en överblick över mångfalden av olika sätt att angripa religion och vetenskap i världsreligionerna. Från religion till religion beskriver Clayton samma narrativ, om än med olika ord. De sekulariserade, ”progressiva” eller ”liberala” grupperingarna är sympatiskt inställda till naturvetenskapen, medan vetenskapsfientlighet råder i de konservativa falangerna. Sektionen om buddhism (för att ge ett extremt exempel) handlar enbart om ”progressiv” västerländsk buddhism; de grenar av religionen som har tydliga sanningsanspråk, som tibetansk buddhism eller japansk sukhavatibuddhism, anses som lite pinsamma och nämns bara i förbigående, halvgömda inom parentes.

En smått förbluffande aspekt av Claytons analys av världsreligionerna är att kristendomen är totalt frånvarande. Det är oklart hur detta utelämnande bör tolkas: menar Clayton att Intelligent Design speglar det generella kristna förhållningssättet? Eller förutsätts den kristna inställningen vara allmänt känd, trots att de nyateistiska argumenten från föregående kapitel bygger på missförstånd av grövsta slag? Utelämnas världens största religion därför att fokus på kristendomen har överskuggat de andra religiösa traditionerna, som Clayton framhäver i början av kapitlet? (Eller kanske glömde han helt enkelt bort kristendomen?) Hur som helst, anledningen framgår inte av texten, och läsaren måste själv grubbla över Claytons avsikter.

De följande kapitlen går in på de specifika vetenskaperna fysik, biologi och neurovetenskaper. Kapitlen ger en bra översikt över den samtida debatten. Höjdpunkten är utredningen av Claytons egna viktigaste bidrag till religion och vetenskapsdebatten, en position som kallas emergenta system-perspektivet. Författaren förklarar denna övertygelse på följande sätt: ”Enligt emergenta system-perspektivet är sådant som kanske ser ut som en enkel organism, till exempel en encellig organism, i själva verket beroende av ett antal mindre undersystem. Samtidigt är inte organismen endast en samling av dessa undersystem; organismen utför egna handlingar och blir därmed en egen aktör i ett större system av aktörer. Organismen är alltså mer än summan av sina delar.” Clayton visar hur emergenta system-perspektivet kan hjälpa till att formulera ett alternativ mellan reduktionistisk naturalism (som reducerar allt till fysik) och dogmatisk teism (en blind tro på Gud utan argument). Emergensteorin appliceras sedan på kontexten inom väldigt olika områden, såsom frågorna om evolutionens grundläggande enhet, människans unicitet, och förhållandet mellan materia och medvetande.

De sista två kapitlen behandlar etiska kontaktpunkter mellan religion och vetenskap som präglar den samtida debatten. Clayton går hastigt genom debattfrågor som stamcellsforskning, läkarassisterat självmord, militär teknik, artificiell intelligens, ”designerdroger”, och tillgång till vård och läkemedel. Som Clayton själv påpekar handlar denna diskussion mindre om vad som är sant eller falskt utan mer om moraliska och politiska aspekter om hur vetenskap bör tillämpas från religiöst håll. Konsekvensen av en sådan analys är att mycket inom de områden som utforskas är geografiskt och kulturellt bundet till den amerikanska debatten, exempelvis Claytons kritik av det amerikanska vårdsystemet och USA:s utrikespolitik.

En annan nackdel med boken är Claytons misstänksamhet mot klassisk teism, det vill säga den traditionella kristna gudsbilden, som dessutom återfinns även i de andra monoteistiska religionerna. Clayton ansluter sig hellre till tankeskolor som processteologi och religiös naturalism, och blir upprörd över att religionskritik sällan är riktad mot dessa ”progressiva” teologiska rörelser. Men man kan tycka att argumentet: ”varför skriver inte nyateisterna mer om mindre tankeströmningar inom liberal protestantisk teologi på andra halvan av 1900-talet?” inte riktigt fångar poängen med debatten, och att varken Clayton eller religionskritikerna behandlar en traditionell kristen teism på ett seriöst sätt är ett större tillkortakommande.

En liknande kritik är det faktum att man av Claytons bok kan få intrycket att kristendomen är en 1900-talsuppfinning. Boken saknar över huvud taget ett historiskt perspektiv, som dock är nödvändigt för att förstå hur frågorna har uppstått och utvecklats, speciellt med tanke på att argument som betonar konflikt mellan vetenskap och religion ofta har tydliga historiska anspråk.

Christoffer Skogholts översättning av boken är av högsta kvalitet. Översättaren kommer med hjälpsamma anmärkningar, både genom att ge förklaringar av facktermer som Clayton tar för givna och genom att reda ut oklarheter i Claytons text. Frågan som återstår är om boken ens går att översätta, eller om den är knuten till en kulturell kontext som inte går att transponera helt.

Religion och naturvetenskap är på många sätt en klar och lättillgänglig introduktion till frågor om tro och förnuft. Verket måste dock läsas som ett inlägg i den amerikanska kulturella debatten, som nödvändigtvis inte behöver motsvara det europeiska samtalsklimatet, eller ännu mindre det svenska.

Lapo Lappin är studerande, Uppsala.