Själavård i romanform

Den amerikanske jesuiten James Martin, redaktör för tidskriften America och författare till flera böcker som bland annat rör spiritualitet, har nu skrivit sin första roman, närmare bestämt en ”själavårdsroman”. Upphovet är lite speciellt. Enligt efterordet hade författaren en dröm, som han satte på pränt och resultatet blev föreliggande bok.

I romanen finns tre huvudpersoner: Anne, en frånskild, olycklig kvinna, som några år tidigare förlorat sin trettonårige son i en bilolycka, och som inte kan komma över sorgen. Mark, som egentligen är arkitekt men har misslyckats i sin karriär och nu – inte helt nöjd med sin lott – försörjer sig som händig allt i allo i ett trappistkloster utanför Philadelphia. För övrigt är Mark en playboytyp som har svårt att få till någon varaktig relation med kvinnor. Slutligen fader Paul, klostrets abbot, som doktorerat i kyrkohistoria men därefter blivit trappistmunk. Paul har ett stort administrativt ansvar för klostret. Han trivs med att vara abbot och tycker om att ha själavårdssamtal både med klosterbröderna och med besökare utifrån. Detta hindrar inte att han stundvis känner av normala, ”världsliga lockelser” till livet utanför.

Allt i romanen är fiktivt. I efterordet sägs att varken personerna eller klostret har några motsvarigheter i det verkliga livet. Men samtalen bygger ändå på James Martins egna erfarenheter som andlig vägledare och som mottagare av sådan vägledning.

Den person som ägnas mest utrymme är Anne och hennes sorgearbete. Hon är formellt katolik men har sedan länge slutat att vara praktiserande och har en avog hållning både gentemot Gud och mot kyrkan. Av en händelse, via sin hyresgäst Mark, gör hon ett oplanerat besök i trappistklostret och påminns då om sina avlidna föräldrars nära relation till platsen. Hon träffar abboten, fader Paul, som ser till att hon får möta den gamle, sjuklige munken som döpte henne. Till sin egen förvåning erfar hon en dragning till klostret, särskilt till en bild i kyrkan av jungfru Maria med Jesus i sin famn. Anne känner en sorts samhörighet med Maria, som också förlorade sin son. Några vackra sommarkvällar återvänder Anne till klostret och talar med Paul efter vesper. Hennes motstånd mot kyrkan och mot tron avtar sakteliga och samtalen – som ofta utgår från ett bildspråk kring trädgårdsskötsel, därför att Anne tycker om trädgårdsarbete – hjälper henne att försonas med sig själv och sina förluster.

Även Marks situation utvecklas till det bättre i samtalen med Paul. I klostret får han arbeta mer med snickerier, en skapande verksamhet som han trivs med, och han lyckas också förvandla ett gammalt garage, som Anne äger, till en snickeriverkstad.

Så här kort relaterad kan handlingen te sig väl enkel, men det finns djupare skikt. Relationerna mellan Paul, Anne och Mark skildras på ett ömsint sätt, och självårdssamtalen, som det inte är möjligt att återge här, rymmer mycken erfarenhet och livsvisdom. Enkelheten och inslagen av humor får den lite främmande klostermiljön att framstå som ganska naturlig och mänsklig. Boken är också fri från verklighetsfrämmande klosterromantik.

Detta är en roman, men som sådan tycker jag att den är alltför komprimerad. Lite mer miljö- och personteckning skulle ha förhöjt läsupplevelsen. Dessutom undrar jag om människors utveckling till att förstå och försonas med tragedier och svåra erfarenheter i livet kan fortskrida så här snabbt. Behövs det inte lite mer tid än några sommarmånader?

Den svenska översättningen av några specifika termer borde ha kontrollerats. På flera ställen står det ”novisrektor”, ett ord som inte finns på svenska. Den ansvarige för ett novitiat heter här ”novismästare” (resp. ”novismästarinna” om det gäller kvinnor). Det sägs också att Paul ”svor” sina lydnadslöften (s. 67), ett verb som aldrig används på svenska i det här sammanhanget, eftersom det inte gäller en ed. Verbet bör vara ”avlägga” eller möjligen ”avge”. På sidan 166 står det att den vita dopdräkten som spädbarn har på sig vid dopet kallas ”pallium”, vilket är felaktigt, eftersom pallium liturgiskt är något helt annat – ett vitt band av ylle, som ärkebiskopar bär över axlarna.

Jag spekulerar över vilket ärende författaren har med romanen. Eftersom han drömde om innehållet, borde budskapet vara något som engagerat honom. Kanske vill han i romanens form säga till så kallade sökare eller människor som tyngs av svåra tragedier att Gud inte är långt borta från någon enda av oss, för att tala med Paulus (Apg 17:27).

Trots anmärkningarna ovan ger boken mersmak och jag kommer att hålla utkik efter fler romaner av James Martin, om han skriver några, med eller utan själavård.

Katrin Åmell är dominikansyster, teol.dr i missionsvetenskap vid Uppsala universitet, tidigare verksam vid Sveriges kristna råd.