En gemensam tidpunkt för påsken?

De påskpredikningar som hålls av de tre patriarkerna i Damaskus sänds i huvudkanalens kvällsprogram i syrisk TV. Eftersom det finns två datum för påskfirandet sänds predikningarna vid olika tidpunkter; skillnaden är mellan en och fyra veckor. För många av Syriens muslimer är detta ett bevis på att man inte ska ta de kristna så allvarligt: de är i alla fall så få och dessutom firar de påsk vid olika tidpunkter. För de kristna i Mellanöstern är alltså tidpunkten för påsken ett stort problem, för den världsvida kyrkan vore det i alla fall önskvärt om det fanns en enhetlig tidpunkt för påskfirandet.

Redan från nytestamentlig tid existerar skillnader. Enligt synoptikerna är den första nattvarden en påskmåltid – en ”pascha-måltid”- Jesus dör alltså efter påsken. Dagen när påsken firas är enligt den judiska kalendern fastställd: i 2 Mos 12: 1-14 med parallellställen föreskrivs att festen skall firas på den fjortonde dagen i årets första månad, alltså den 14:e Nisan. Toran talar här om det israelitiska året som börjar med vårdagjämningen. Året indelas i denna kalender i tolv mån-månader, varigenom man får en differens på 11 dagar jämfört med sol-året, en differens som jämnas ut vart tredje, ibland vartannat år genom att man skjuter in en mellanmånad, en skottmånad. Följden blir att nyåret avviker från solåret med mellan elva och tjugotvå dagar vissa år.

Redan på 100-talet fanns olika meningar i de kristna församlingarna om när påsken skulle firas. Skulle man fira påsk den dag då det var fullmåne, oberoende av veckodag, eller på den efterföljande söndagen? För det senare talade att uppståndelsen intygades ha skett den första veckodagen. De olika uppfattningarna ledde på 200-talet till och med till hot om exkommunikation. Sammanlagt fanns i fornkyrkan fyra olika metoder att beräkna när påsken skulle infalla.

Konciliet i Nicaea (325) eftersträvade en enhetlig reglering av frågan. Handlingarna om detta har inte bevarats, men man vet med säkerhet att det kom ett förbud från konciliet mot att fira påsk före vårdagjämningen och att man kom fram till en enhetsnorm för hela kyrkan. Epifanios av Salamis gav oss den formel, som har traderats genom seklerna: påsk skall firas på den första söndagen efter den första fullmånen efter vårdagjämningen. Denna regel accepteras ännu idag av alla kyrkor.

Även om principen från Nicaea blev allmänt erkänd så hände det också i fortsättningen att tidpunkten för påsken beräknades på olika sätt. Vid konciliet i Nicaea gav man patriarken av Alexandria i uppdrag att fastställa datum för påsken – i Egypten förstod man sig av tradition på astronomi. Trots detta betraktades hans beräkningar ända in på 400-talet i Rom endast som en rekommendation. Ibland fanns alltså två tidpunkter, en romersk och en alexandrinsk; Ambrosius av Milano föredrog den alexandrinska. För det mesta firades påsk på samma dag.

Detta förändrades på ett väsentligt sätt när den gregorianska kalendern infördes på 1500-talet. Den ligger närmare den verkliga tid som det tar för jorden att röra sig runt solen än den julianska kalendern. Numera är det en differens mellan de båda kalendrarna på tretton dagar, den julianska kalendern börjar alltså året den 14 januari gregoriansk tid.

Även om det idag är oomstritt att den gregorianska kalendern är exaktare verkar det vara omöjligt att få alla kyrkor att gå över till den. Att man höll fast vid den julianska kalendern var en del av den ortodoxa kyrkans motstånd under tiden efter oktoberrevolutionen i Ryssland. Dessutom leder en ändring av kalendern också till förändringar av fastetiderna. En kalenderreform i Grekland och Rumänien ledde 1923 till en schism (ordet ”gammalkalendarister” härstammar från denna tid). I bakgrunden fanns inte bara viljan att hålla fast vid den gamla tidpunkten utan också det faktum att fastetiden blir kortare i den grekisk-ortodoxa kyrkan när kalendern ändras.

Det förtjänar att påpekas att fastan spelar en ojämförligt större roll i den ortodoxa kyrkan än i den katolska eller evangeliska. Schismen har fortfarande inte bilagts även om gammalkalendaristerna idag har en förhållandevis liten betydelse.

Ansträngningar av Kyrkornas Världsråd

I början av detta århundrade verkade framför allt det ekumeniska patriarkatet för att få fram en standardisering av tidpunkten för påsken. 1902 togs frågan upp av patriarken Joakim III av Konstantinopel, 1923 skickade han en encyklika över detta ämne till hela den kristna världen. När det grekiska parlamentet samma år införde den gregorianska kalendern ledde det till en konflikt mellan stat och kyrka.

I maj 1923 reviderades den julianska kalendern vid en allortodox kongress. Denna reviderade kalender motsvarar i stor utsträckning den gregorianska men är på några punkter ännu noggrannare. Idag använder olika ortodoxa nationalkyrkor olika kalendrar: några helt och hållet den julianska, andra har delvis antagit den reviderade julianska kalendern men beräknar påsken efter den gamla julianska kalendern så att denna alltid firas efter den judiska påsken. Finlands ortodoxa kyrka följer den gregorianska kalendern också i fråga om påskens datum.

På 1920-talet diskuterades om man skulle förlägga påsken till en bestämd dag, söndagen efter den andra lördagen i april, ett förslag som 1928 kom från den brittiska regeringen och som bl a stöddes av Nationernas förbund. I bakgrunden fanns framför allt ekonomiska intressen. Förslaget stöddes då av de flesta evangeliska kyrkorna liksom av det ekumeniska patriarkatet (med visst förbehåll). Rom avvisade det definitivt 1932 med motiveringen att denna fråga hörde till den Heliga stolens kompetensområde. Andra vatikankonciliet hade en öppen hållning till frågan om ett enhetligt datum för påsken (jämför den förklaring till kalenderreformen, som bifogades Liturgikonstitutionen som supplement). En enkät som gjordes av Kyrkornas Världsråd mellan 1965 och 1967 visade att alla medlemskyrkor var beredda att fira påsk på en gemensam dag. Medan östkyrkorna ville hålla fast vid bestämmelsen från Nicaea, föredrog de västliga kyrkorna ett bestämt datum. Senast stod frågan på programmet vid Kyrkornas Världsråds femte generalförsamling i Nairobi.

Under tiden hade det åter blivit lugnt i frågan. Idag verkar det enligt uppskattningar som gjorts av medarbetare vid Kyrkornas Världsråd som om de flesta kyrkor i väst och öst föredrar att man håller fast vid beslutet i Nicaea. Från denna utgångspunkt utarbetade en kommission med representanter från WCC och från Rådet för Mellanösterns kyrkor ett nytt förslag i Aleppo (Syrien) den 5 till 10 mars 1997: Eftersom alla östkyrkor beräknar tidpunkten för påsken efter samma princip, den som fastställdes vid konciliet i Nicaea 325, alltså första söndagen efter första fullmånen efter vårdagjämningen, så skall denna princip bibehållas. Till grund för beräkningarna skall dock ingen av de tre kalendrarna användas utan ”exakta moderna astronomiska data”.

Eftersom de astronomiska iakttagelserna är beroende av var på jorden man befinner sig, skall Jerusalems meridian väljas till referenspunkt, alltså den plats där Kristus dog och uppstod. I kommunikén föreslår man att det gemensamma firandet av påsken skall börja år 2001. Det året kommer nämligen enligt alla beräkningar påsken att firas den 15 april. Detta vore ett väl valt tillfälle att påbörja det gemensamma firandet och sedan fortsätta med det.

Enligt de beräkningar som framlagts av Kyrkornas Världsråd för åren 2001 till 2025 skulle påsken för det mesta infalla samma datum som den gregorianska kalendern anger. År 2019 skulle det bli två olika datum (enligt den gregorianska kalendern den 21 april, enligt astronomiska beräkningar den 24 mars.). Utskottet föreslog också att Kyrkornas Världsråd skulle organisera en konferens till år 2001 vid vilken det skulle föreligga rapporter och där man kunde diskutera olika slutsatser.

Under tiden har det kommit åtskilliga remissvar från Kyrkornas Världsråds medlemskyrkor och från andra kyrkor: från Franska Polynesiens evangeliska kyrka, från Baptistsamfundet i Storbritannien, Greklands ortodoxa kyrka, Påvliga rådet för de kristnas enhet, från kväkarna, från den amerikanska metodistkyrkans generalkonferens, den presbyterianska kyrkan i USA, den rysk-ortodoxa kyrkan, det syrisk-ortodoxa (gammalorientaliska) patriarkatet i Antiochia, Tysklands gammalkatolska kyrka, den anglikanska kyrkogemenskapen, Nya Zeelands presbyterianska kyrka, den anglikanska biskopen i Johannesburg och från Frikyrkornas förenade råd. Praktiskt taget alla svar är positiva, även om det finns förbehåll. Från Påvliga rådet för de kristnas enhet hälsades förslaget med glädje, och man förklarade sig vara beredd att arbeta för en gemensam tidpunkt för påsken. Gammalkatolikerna i Tyskland föreslår att man skall välja Jerusalems latitud och longitud som bas för beräkningarna.

Ett särskilt viktigt ställningstagande tog Greklands ortodoxa kyrka när den Heliga Synoden diskuterade frågan den 8 maj 1997. Förslaget mottogs med glädje liksom bibehållandet av ordningen från Nicaea. Men man gjorde också följande viktiga invändning: Förslaget att fira påsken efter den idag giltiga astronomiska beräkningen har nackdelen att påsken ibland kommer att firas före den judiska påsken, till exempel år 2005, när den judiska påsken infaller mycket sent på grund av att en mellanmånad skjuts in.

Bakgrunden till detta är en speciell tolkning av beslutet från konciliet i Nicaea, en tolkning som i ortodox tradition får särskilt stor betydelse från och med 1100-talet: Theodorus Balsamon (+ efter 1195) skriver:” De gudomliga apostlarna ville inte att vi firar festen tillsammans med judarna. De bestämde alltså att Herrens påsk skulle äga rum efter det att lagens påsk var över”. Dessutom betonar Greklands kyrka att frågan främst måste lösas i en allortodox kontext.

En gemensam tidpunkt efter 2001?

Om man håller fast vid att den kristna påsken ska infalla efter den judiska försvåras förverkligandet av WCC:s planer väsentligt. Man kan knappast vänta sig att en så traditionsmedveten kyrka som Greklands ortodoxa kyrka skulle avvika från en norm som varit förhärskande så länge.

Det tycks svårt att hitta en lösning som dels gör konciliet i Nicaea rättvisa, dels tar hänsyn till egendomligheterna i den judiska kalendern.

Som andra ortodoxa kyrka har den ryska tagit ställning. Initiativet välkomnas, dokumentet översätts och lämnas ut för att diskuteras inom kyrkan. Om det kommer att dyka upp betänkligheter i den ryska kyrkan är det för närvarande svårt att förutse. Olika reformer under de senaste åren, till exempel försöken att införa ryska som liturgiskt språk istället för kyrkslaviska, har stött på häftig kritik inom kyrkan.

Men är det absolut nödvändigt att alla kyrkor accepterar denna förändring? För Ukrainas katolska kyrka är det uppenbarligen inget problem att man i hemlandet Ukraina firar jul och påsk vid andra tidpunkter (nämligen enligt den julianska kalendern) än man gör i diasporan (enligt den gregorianska kalendern).

Det verkar också vara tänkbart att de kristna i en bestämd region bestämmer sig för en gemensam tidpunkt för påsken enligt de mest exakta astronomiska beräkningarna utan att bekymra sig om den bristande exaktheten hos de västliga eller östliga syskonen. Man kommer då att vanligen fira påsk på samma dag som de kyrkor som håller fast vid den gregorianska kalendern. Ibland – en enda gång mellan år 2001 och 2025 – skulle det då finnas tre olika datum för påskfirandet. Världskyrkan torde inte besväras av något som inträffar så sällan, men man skulle göra en betydande insats för de kristna minoriteternas gemensamma vittnesbörd i en värld där de flesta har annan tro.

Om man valde denna lösning skulle dock problemet bestå för de kristna i Jerusalem: Just till påsk kommer otaliga pilgrimer från både väst- och östkyrkan till Jerusalem för att påminna sig Jesu korsfästelse och uppståndelse. Som förr skulle de komma vid den tidpunkt då man i deras hemtrakter firar påsk. Skulle då de kristna i Jerusalem fira påsk tillsammans med sina grannar eller med sina gäster? Man får heller inte glömma att allt fler ortodoxa kommer till det Heliga landet efter järnridåns fall förutom alla pilgrimerna från Västerlandet.

En allkyrklig lösning tycks därför vara en nästan oeftergivlig nödvändighet. Men vägen dit är fortfarande lång. Kyrkornas Världsråds tidsplan räknar med att ämnet kommer att föredras och diskuteras vid generalförsamlingen i Harare i december i år. Det står också på dagordningen vid förberedelserna för det allortodoxa konciliet och diskuteras också i olika bilaterala dialoger. År 2001 skall WCC organisera ett nytt möte om detta ämne, där ställningstagandena skall utvärderas. Det återstår att hoppas att påsken firas vid en gemensam tidpunkt efter år 2001.

Ur Herder-Korrespondenz 1998:4

Översättning Birgitta Carlquist