Melankolins vägar hos Kierkegaard

En kropp vid god hälsa är en kropp som låter sig glömmas. Hälsan tiger still. Sjukdomen däremot tycks ropa till människan en sanning som hon inte längre förstår. Vare sig den är fysisk eller psykisk ställer sjukdomen människan inför hennes tillstånd och påminner henne om att hon har en kropp och en historia. Lidandets prövningar ger upphov till en självkännedom som hälsan inte kan förlösa, och visar sig rik på ny information. Detta förklarar den fascination som prövningen utövar på iakttagaren. Blicken som vi riktar mot sjukdomen innehåller den oroliga önskan att upptäcka, i det som förefaller oss mest främmande och egenartat, något av vår egen sanning. Vi skymtar i krisen det accelererade uttrycket för det som slumr.har i hälsans aningslöshet. Den kluvna lockelse som galenskapen i vårt samhälle utövar på oss avslöjar paradoxen: i det ögonblick då vi utestänger den galne, känner vi igen oss i honom som i en skrattspegel.

Den melankoliska människan undkommer inte denna blick, och närvaron av melankolin i Sören Kierkegaards liv och verk har inte upphört att förbrylla forskarna. Kierkegaard, som var förtegen, till och med gåtfull angående det onda som ansatte honom sedan barndomen, har förvandlat det till en säregen komponent i sin personlighet, den som avgjorde hans mest upprivande val. Hans uppslagna förlovning år 1841, att han som ensling fortsatte sitt författarskap, bestämdes delvis av detta märkliga själslidande. Bakom melankolin döljer sig ett livs mysterium; ett liv vars blanka sidor, tystnad, outtalade ord, den utrivna sidan ur Dagboken framstår desto mera outhärdliga, som verket är enormt och, förefaller det, otroligt pratsamt. Genom de psykologiska tolkningarna och historiska forskningarna tecknar sig en skyldig fadersgestalt, spåren av sträng religion, anfäktelserna genom minnet av en skamlig händelse. Talrika sköra hypoteser träder i förgrunden och döljer det direkt filosofiska och teologiska intresset i teman som reducerats till sitt patetiska eller patologiska innehåll.

Att skriva i en annans namn

Det är riskabelt att välja temat melankoli som ämne för en studie. Melankolin har, till skillnad från ångesten och förtvivlan, inte blivit föremål för någon begreppsbildning från Kierkegaards sida. Den delar dock med dessa sinnestillstånd skräcken inför de möjliga respektive den omöjliga anpassningen till sig själv. På sin höjd finner vi utkastet till en definition i Assessorns tal i Antingen … Eller. Om vi rådfrågar Dagboken är melankolin mindre föremål för intima reflexioner än textens drivkraft.”Oh! hårda liv (…) jag har räddat mitt liv genom att skriva. Att skriva var mitt liv. En enorm melankoli, inre plågor som liknade sympati, men jag var herre över allt, allt … om jag bara ökade friheten att skriva” (Papper XI A 442). Antagligen bedömde Kierkegaard det så att melankolin var alltför förbunden med hans plågade individualitet för att förmedlas direkt. Melankolin tillhör inte existensens avgörande kategorier i den meningen att varje existens konfronteras med den. Att studera melankolin är skenbart att stöta emot ett tyst lidandes okuvliga säregenhet. Olika tolkningar har man emellertid vågat sig på.

De vetenskapliga tolkningarna försöker redogöra för verket utifrån författarens liv. Detta liv har sin plats i en värld och är fångat i flera determinerande faktorer: historiska, sociala, fysiologiska eller psykologiska. Det gäller då för dessa studier att under orden finna den individuella eller kollektiva realitet som de döljer; det explicita postulatet är anpassningen av verket till den sociala eller individuella kontext som har producerat det. I denna tradition förutsätter den psykoanalytiska tolkningen att handen som skriver är den oavbrutna förlängningen av författarens önskan. Önskan skulle vara tillgänglig genom de utlagda spåren. Men man skulle kunna säga om de olika exegeterna det som Kierkegaard sa om Xenofon: de saknar öra för att uppfatta textens ironi, det vill säga talarens tillbakadragande från sin utsaga, ett tillbakadragande som paradoxalt nog är utsagans kännetecken. Den distans som skapas av ironin hindrar texten från att sluta sig kring sig själv och sänder till var och en av oss en sanning i vardande som ordens bokstavliga betydelse ej förmår uttrycka. Man skulle likväl göra fel i att i ironin se en romantisk flykt som skulle rädda verket undan de lärdas händer. Verket är inte vare sig rent aktualiserande av frihet eller en existens som väller fram och skulle undfly varje ekvationsuppställning. Denna andra tolkning har avlägsnat sig långt ifrån danskens tanke och den så levande tanken att han led under de begränsningar som ingen människa kan undslippa.”Det hemska är människans medvetande om att hon alltsedan barndomen är underkastad ett tryck som själens hela elasticitet och frihetens all energi inte kan eliminera” (Papper IV A 60). Denna tolkning är framför allt avlägsen hans begrepp om skriften och hans vägran att skriva under eget namn.

Snarare än att vara det direkta uttrycket för en individs liv eller en doktrin, framstår Kierkegaards arbete främst som en reflexion över och ett arbete om skriften.

Hans tanke stöder sig på intet sätt – åtminstone aldrig direkt – på känslan, den personliga erfarenheten, ett falskt ”patos” i vilket Kirkegaard ofta varit instängd. Säkert har ingen bättre än han uttryckligen förklarat de mångahanda och komplexa relationer en författare har till sitt verk. Ingen har kanske bättre kastat ljus över det tvetydiga förhållande som texten har till det”liv” det förmodas översätta. Genom att använda pseudonymer håller Kierkegaard texten på avstånd. Han bygger upp ett avstånd som ingen vetenskaplig eller hermeneutisk undersökning kan överbrygga. Låt oss komma ihåg den avslutande varningen i Post-Scriptum: ”Det finns inte i böckerna skrivna under pseudonym ett enda ord av mig; jag har ingen annan uppfattning om dem än en tredje parts, ingen kännedom om deras betydelse annat än som läsare, och inte den minsta privata relation till dem.”

På dessa omvägar anger Kierkegaard att det intresse skriften har inte finns i författarens verklighet, i hans tidigare liv, i det som han vill visa eller dölja, utan i den möjlighet till existens som texten visar på. Denna möjlighet angår varje läsare, och den begär av dessa inte forskarens passivitet och nyfikenhet utan ett personligt svar. Kierkegaard utgår från en särskild individs absolut privata erfarenhet, och kommer att möta varje människa, att fråga ut henne om hennes egen existens och anmoda henne att svara. Utanför denna säregna delaktighet som läsaren kallas till kan man endast delvis förstå verkets teman. Detta spel om texten har smittat av sig även på Kierkegaards icke-pseudonyma verk. Inte ens i sin mest personliga form, som Dagboken, ligger texten genomskinlig ovanför författarens liv. Det berömda avsnittet i Dagboken (XI A 72) som länge lästs som en ungdomens filosofiska trosbekännelse skulle mycket väl kunna vara utkastet till en roman, vilket Henning Fenger 1 har föreslagit. Vad Religiösa tal anbelangar, där Kierkegaard uttrycker sig under sitt eget namn, publicerades de i nära samband med den pseudonyma produktionen, vilket André Clair har visat.2 Är de inte uttryck för ett annat sätt att tala i någon annans namn: den kristne som jag inte är eller Kristus som lägger sina ord i predikantens mun?

Ju oftare texten säger ”Jag”, desto mera utsuddas Kierkegaards sanna ansikte. Kierkegaards verk rör sig från ett berättarperspektiv till ett annat, utan att favorisera någotdera. Dess suggestiva kraft ligger i denna jämvikt mellan de olika berättarjagen – direkt kommunikation och indirekt kommunikation under flera olika masker. Än är det Sören som talar, än är det fiktiva personer – pseudonymer – men varje kategori av författare tilltalar alltid den andra. Det betyder att verket rör sig i en pendling som kommentatorn måste respektera, en svängning som är existensens inneboende rörelse, en evig rörelse mellan två ändpunkter: det ändliga och det oändliga, tvånget och friheten, det direkta och det indirekta, det levande ordet och skriften. Rörelsens betydelse, inte bara som verkets tema utan också som det som intimt konstituerar det, gör att varje blick blir missriktad som endast riktas mot en av dessa ändpunkter mellan vilka tanken pendlar.

Melankolins tomma urna

Melankolin är inte tillgänglig annat än genom detta skriftens spel. Den tredje delen av Stadier på livets väg, publicerade 1845, erbjuder i detta sammanhang genom sin rika komposition ett särskilt intresse. Denna del med titeln Skyldig? – Icke skyldig? har inspirerats av en verklig händelse: Kierkegaards brutna förlovning med Regine Olsen, även om den skrivits under pseudonym, Frater Taciturnus.

Här följer den centrala intrigen i korthet. En ung melankolisk man förälskar sig i en mild och tillbakadragen ung flicka till vilken han sätter sitt hopp om att botas från sina plågor och befrias ur sitt fängelse. Den unge mannen väcks ur sin dvala genom att en främmande verklighet träder in hans liv, men han finner ingen lindring i att dela sitt liv med någon annan. Förlovningstiden blir en prövotid då en klyfta oupphörligen vidgas mellan de båda älskande, vilket endast den unge manen tycks vara medveten om: han är melankolisk och kan inte öppna sig inför henne, han har en dragning åt religionen, men hon är okänslig för den. Den unge mannen, som känner på sig vilken lögn äktenskapet skulle vara för dem, bryter slutligen. Sex månader senare möter han den unga flickan på gatan och lägger märke till hur blek hon är. Är han då skyldig genom att ha handlat som han gjorde? Har han den unga flickans liv på sitt samvete? Dessa frågor tvingar honom att upprepa sin historia, vilket han gör genom en dagbok där meditationen över det närvarande alternerar med minnen av de svunna åren. Denna Dagbok har fallit i våra händer. En viss Frater Taciturnus fann den i ett förseglat skrin på sjöbottnen och gav ut den. Texten föregås av ett Förord och följs av ett Brev till läsaren, båda redigerade av Broder utgivaren. I denna lidandeshistoria är den unge mannens melankoli orsak till all turbulens.

Om man konsulterar vetenskapen alldeles före denna epok ger oss James’ ordbok en gripande beskrivning av melankolikerna:”De undviker sällskap, älskar ensliga platser och irrar omkring utan mål; de har gulaktig hy, torr tunga, liksom en mycket upprörd person, hålig blick som aldrig fuktas av tårar; hela kroppen är torr och brännhet, och ansiktet mörkt och märkt av fasa och dysterhet”3 Vi igenkänner i denna medicinska förteckning inte utseendet men väl vår fästmans inre karaktäristika: kyla, torrhet, mörker, en symbolisk enhet som gränsar till orörlighet, den dysterhet och oro som hemsöker Dagboken. Psykiaterns främsta verktyg är blicken: övervaka, observera och klassificera. Men att se förutsätter sin motsats, att låta sig ses. Den melankoli som intresserar oss här är den som inte låter sig ses. Den har inte sin grund i subjektets val utan är medfödd. Den uthärdas passivt av subjektet, och den melankoliska kan bara i begränsad utsträckning och genom vanans makt behärska den.

”Även om han inte strider dag och natt och åtnjuter ganska långa vapenvilor, vet han aldrig när kriget ska återupptas” (3 januari. Morgon).

Men denna melankoli ger subjektet en möjlighet att dölja sitt onda, samtidigt som den binder dess vilja. De sista krafterna mobiliseras för denna uppgift. Det som karaktäriserar melankolin är möjligheten att bedra blicken. Denna möjlighet kan sträcka sig ända till att man förställer sig bakom en god hälsas anletsdrag, under förutsättning av ett”uppriktigt ansikte och en öppen natur”(a.a.). Den förvånande behärskning av de yttre uttrycken som melankolin tillåter sitt subjekt är kanske en ny list för att accentuera instängdheten. Genom denna möjlighet som melankolin ger blir den sympatisk, på samma sätt som ångesten var en ”sympatisk antipati”.”Ljuv är melankolins tristess” (27 mars. Midnatt). Stumheten blir lika mycket lidande som njutning:”jag ville innestänga i mig en hemlighet där en eld brann, som samtidigt som den orsakade min olycka fyllde mig med en obeskrivlig lycka” (27 maj. Midnatt). Bedrägerikonsten som melankolin utvecklar försätter den melankoliska i ett tillstånd av stolthet och överlägsenhet som han hänger sig åt. Icke blott kan melankolin undgå varje inkvisitorisk, psykiatrisk blick utan den ger även sitt subjekt friheten att avslöja sig eller ej, och oroar dess medvetande om det onda, genom att förvandla dess svaghet till en skrämmande kraft. Om sjukdomen konstateras, antingen av den sjukes eget vittnesbörd, utifrån hans lidanden, eller av vittnens slutsatser, utifrån vad de ser, så förvrängs de två referenspunkterna i melankolin. Den melankoliska, bedragare och bedragen, rycks med i ett spel vars regler han inte kan. Tror han sig behärska dem blir han än mer lurad. Den melankoliske vet i verkligheten inte längre vem han är.

En möjlighet återstår likväl. Den understryks av Assessor Wilhelm i en annan text under pseudonym: Personlighetsdaning i Antingen… Eller. För att ta hänsyn till denna möjlighet är det inte längre relevant att behandla melankolin i termer av orsaker och symptom att behandla. Melankolin fördrivs inte av läkaren, ty den är en själssjukdom som inte lyckas finna sig själv. Men för att finna sig själv behöver själen tid; den handlar inte lika snabbt som läkemedlet. Att försöka botas innan den har genomgått hela den nödvändiga rörelsen skulle vara ett bedrägeri som inte skulle radera ut melankolin utan gräva ner den ännu djupare i dess varelse och få den att stelna till ett lokaliserbart ont. Frater Taciturnus talar då om ”konsoliderat försjunkande”. Läkningen skulle upprepa systemfelet: att alltid ha slutat för tidigt, det vill säga att påstå sig lägga fram resultatet utan att respektera rörelsen i den existens som ännu ej fullbordats på sina givna premisser. På samma sätt är det fåfängt att koncentrera alla sina ansträngningar på att förklara melankolin om man begränsar sig till att finna en orsak till det onda i subjektets förflutna. Det som är viktigt i melankolin, enligt Frater Taciturnus, är mindre att inse vad som framkallar den än vad den som föregriper som möjlighet. I denna mening är melankolin okunnig om sitt försjunkande, och faktiskt, skriver Frater Taciturnus, ”innehåller dess försjunkande således provisoriskt absolut ingenting”, som en tom urna i väntan på det som ska fylla den.

Melankolin och religiositeten

Den fasa som hans inbillning skapar gräver en klyfta som skiljer fästmannen från honom själv. Han strävar inte efter annat än att överbrygga den, men han kan inte uppnå detta så länge som han har sin älskades liv på sitt samvete. Hans själ vagabonderar mellan ett förflutet som är källa till eviga förebråelser och en framtid som bär den aldrig infriade förhoppningen om en försoning. När hans historia börjar, sex månader efter brytningen, bemödar han sig om att regelbundet möta henne på gatan, och han söker i hennes ansikte minsta tecken som kan lugna honom eller kasta honom tillbaka i oändlig förtvivlan. Bevis på ridderlig kärlek eller ny illusion? Frater Taciturnus lutar åt det senare. Han antecknar i sitt Brev till läsaren hur mycket inbillningen behärskar fästmannens alla ansträngningar. Genom att bespeja sin älskade ser han i det främmande ansiktet inte längre annat än sina egna inbillningsfoster. När han tror sig stiga ut ur sig själv i omsorgen om henne, omfamnar han bara sin egen tomhet. Han måste acceptera att överge henne för att återfinna sig själv. Men att återvända till sig själv är att ånyo stötas mot detta lidande utan orsak, denna melankoli utan vare sig innehåll eller ursprung. Endast den Gud som är närmare honom än vad han själv är kan hjälpa honom att återfinna sig själv och finna sin plats i en verklighet utan inbillningsfoster. Melankolin tycks då kalla en person att fortsätta till det religiösa stadiet. Galenskapen utesluter den drabbade från det sociala livet och den gemensamma etiken, och gör honom mottaglig för ett stadium som vänder sig till var och en personligen. De faror som hotar den sjuka människan påminner om trons faror, även om de är kvalitativt annorlunda än dessa, och de är en bättre förberedelse än försäkran om god hälsa.”Från religiös synpunkt är den största faran att inte upptäcka att man är i fara”, skriver Frater Taciturnus. Förlovningkrisen ger den unge mannen ett tillfälle att påbörja rörelsen. Han börjar, det vill säga han kommer till Gud, eller rättare sagt han störtar dit. Han kommer till Gud, inte genom ett fritt och övertänkt beslut utan likt en drunknande som griper efter livbojen.”Jag valde inte att vända mig till Gud, ty jag tvingades till det” (27 maj. Midnatt). Utan att kunna anförtro sig till någon, bruten ända in i sin livsuppfattning överlämnar han sig till den gudomliga Försynen i lydnad mot en nödvändighet. Skulle då tron inte längre vara en frivillig handling? En grundlig analys av Papper (XII A 428) men även problemet som ställs av grundfelet i Begreppet ångest påminner i detta sammanhang om Kierkegaards misstro gentemot det fria valet och en föregiven likgiltighet inför de avgörande ögonblicken i hans liv. Passionen för friheten består tvärtom i att inse det nödvändiga och bära dess börda i tillvaron.”Vem skulle ta sig för att spela viktig inför Gud; men jag tycker mig befinna mig i den situationen att Gud har valt mig, och inte jag Gud. Jag har inte ens kvar föreställningen att negativt uttrycka att jag är något, att jag kommer av mig själv till honom. Om jag vägrar att bära nödvändighetens smärta är jag förintad, och jag har ingenstans att ta vägen, utom bland människor och deras brist på förståelse. Om jag uthärdar nödvändighetens smärta, kommer förvandlingen att äga rum” (27 maj. Midnatt). Termen nödvändighet låter förstå att det skulle finnas en oavbruten väg från melankolin till munken, och denna kontinuitet omvittnas både av fästmannen:”Jag har alltså valt munken. Han gränsar till min natur (20 januari. Morgon)”, och av Frater Taciturnus i Brevet: den unge mannens försjunkande är ”varken mer eller mindre än den koncentrerade föraningen av den religiösa subjektiviteten”. Men kontinuiteten omintetgör inte prövningen, och denna lidandets historia blir en följd av berövanden: förlust av den älskade, förlust av den religiösa vissheten och förlust av de mångahanda identiteterna. Fästmannen erkänner då att han inte väljer sig själv absolut, utan att han utväljs av en Annan. Temat utvaldhet kommer då i motsättning till det tema som utgörs av en endast immanent nödvändighet. Ur tacksamheten att vara utvald kan så födas glädjen, som är motsägelsen som munken bidrar med i melankolin. Även om den melankoliska är expert på lidande, är han inte expert på glädje.

Vägen som leder till munken går över kval som inte i första hand angår en yttre händelse, utan kval inför den egna personen: medvetande om synden, om det onda som man låtit någon annan utstå, här den unga flickan. Genom melankolin är fästmannen naturligt predisponerad för dessa kval. Men de är den första rörelsen av två i en figur. Den första rörelsen blir synd för den som finns där, eftersom den utförs av sig själv. Som Frater Taciturnus skriver: ”Vem som helst som gör erfarenheten är på något sätt sin egen bödel. Hans första rörelse är god och riktig men han förblir orörlig i resultatet, han återfinner inte tillräckligt snabbt glädjen som krävs för att upprepa rörelsen.” Den andra rörelsen, i den mån han upprepar den första, utsuddar inte människans medvetande om felet och svagheten. Men den som genomför den andra rörelsen har förstått att det skulle ligga en ännu större fara i att plåga sig utan att gripa glädjen. Beviset på plågorna som man tillfogar sig måste hämtas i erkännandet att vi alltid är försenade i förhållande till den gudomliga godheten, men redan detta erkännande är glatt, ty det är trängtan efter kärlek. Redan avslutningspredikan i Antingen … Eller utvecklar detta tema:”Är det inte din lycka att aldrig kunna älska som du blir älskad?” (Ultimatum) Men Skyldig? – Icke skyldig? uppnår inte denna lycka, och texten antyder den bara. I det ögonblick då läsaren väntar sig det förespeglade resultatet, det vill säga munkens exposition, slutar texten. Fästmannen stannar på tröskeln utan att ta steget, och Frater Taciturnus medger att, även om han delvis har förstått munken, är hans förståelse otillräcklig och ytlig. Den ”positiva” oratorn rör sin publik för att få den dit han vill, lugnar den med några snabbt uppnådda resultat och låter auditoriet vända tillbaka förnöjt. Frater Taciturnus däremot är brodern som tiger, dvs. han som är broder just därför att han tiger.

Läsarens melankolier

Läsaren vilseleds av denna tystnad. Men denna förvirring har en särskild plats textens disposition. Fästmannens dagbok inramas av två inlägg av Frater Taciturnus, mellan vilka dagbokens framställning rör sig. Förordet presenterar först texten som ett föremål funnet på sjöbottnen under en fisketur. Dagbokens autencitet är trolig men förutsätts inte. Det är inte förrän vid slutet av den som man finner Brev till läsaren, där Frater medger den experimentella och absolut fiktiva karaktären hos en text som han erkänner sig som författare till. Utgångspunktens knep är emellertid inte bara ett enkelt litterärt konstgrepp utan det antyder Kierkegaards filosofiska metod. Den rörelse som texten ska få läsaren att utföra är själva trons rörelse, som den beskrivs av Frater Taciturnus: att av den realitet som någon annan har upplevt skapa en möjlighet för mig, som jag i min tur tillägnar mig och gör till min verklighet. För att bli sig själv kan Dagboken inte framställas vare sig som ren fiktion – läsaren skulle däri bara se det godtyckliga resultatet av en författares inbillning – eller som ren historisk realitet – läsaren skulle uteslutande intressera sig för fästmannens person istället för att ta emot texten som personligt riktad. I båda fallen blir läsarens förhållande till texten ytlig; han kan inte vid slutet vända blicken mot sig själv. Texten fungerar då så att vid ingen utvecklingsetapp är realitet och fiktion helt åtskilda, utan de förblir mer eller mindre förenade. Den verklighet som förutsätts i början kittlar läsarens nyfikenhet. Men denna verklighet är bara tillfället som ska avslöja för honom vad han sin tur kan åstadkomma. Fiktionens utväg avleder läsaren från att bekymr.ha sig om den historiska exaktheten i bisaker, för att istället intressera honom för möjligheten som texten skisserar. Realiteten är inte för den sakens skull förlorad, eftersom den föregivet uppdiktade utgångspunkten för historien i sin tur kan sättas i samband med Kierkegaards verkliga historia. Skulle Kierkegaard då ha smak för att förlora sin läsare i labyrinter? Hans budskap har, som pseudonymen Johannes Climacus uttryckte det, ingen annan hemlighet än att frigöra lyssnaren. Det handlar om att ställa krav, samtidigt som man vägrar att leverera ett alltför snabbt erhållet svar, som skulle befria läsaren från ett personligt tillägnande.

Denna vilseledande tystnad strömmar således tillbaka på melankolin själv och på det som vi har kunnat lära oss av den. Melankolin har inte avslöjat sin hemlighet. På sin höjd är den en brist hos varelsen, en oro som hindrar beslutet, en försening som skjuter upp subjektets etiska eller religiösa engagemang. Vi kommer inte längre. I avståndet som den skapar, utvecklar melankolin utan urskillning eller gräns oändliga möjligheter. Subjektet kan vägra att se den och fly det som inställer sig. Det kan förgäves försöka med våld komma in i realiteten och återvända till normaliteten. Han kan kämpa eller tvärtom ge sig hän. Läsaren drivs definitivt att fråga sig vad han själv har gjort med sina innersta sår, med sitt lidande som han aldrig har kunnat vare sig förklara eller kommunicera. Författarens säregna melankoli blir genom spelet i en fullständigt behärskad text läsarens säregna melankoli. Och författarens lidande blir den möjliga mötesplatsen för den sanna glädjen för den som besöker hans verk, Kierkegaards högsta önskan i sitt författarskap.

Översättning Malin Hidal

Noter

1 Henning Fenger, Kierkegaard-Myter og Kierkegaard-Kilder Odense 1976

2 André Clair, Kierkegaard Penser le singulier. Editions du Cerf 1993

3 RJames, Dictionnaire universel de médecine. 6 vol. 1746/1748, artikeln melankoli, citerad av Michel Foucault i Histoire de la folie. Gallimard 1972